Vad innebär EMU?
Skriven hösten 1999

Ekonomiska monetära unionen, EMU, startade vid årsskiftet, då valutorna i de elva deltagarländerna fick ett fast värde mot euron. Den gemensamma centralbanken, ECB, får fullt ansvar och befogenhet att bedriva penningpolitik i unionen. Först år 2002 börjar euron att ges ut som sedlar och mynt.

Valutaunionen innebär att deltagarländerna har gemensam centralbank, gemensam penningpolitik samt gemensam valuta. För att få delta i EMU måste länderna uppfylla fem konvergenskriterier; nämligen låg inflation, låga räntor, stabil växelkurs, högst 60 % av BNP  i statsskuld samt högst 3 % av BNP i budgetunderskott.

Vad innebär då EMU? Du slipper växla pengar när du reser till Spanien, det blir lättare att läsa krognotorna i Belgien samtidigt som växlingskostnaderna mellan länderna inom EMU försvinner. Det är bra, men det finns en baksida på myntet också.

Gemensam valuta brukar vara ett av de viktigaste stegen när områden knyts samman till ett rike. Diskussionen om EMU handlar därför också om vi vill ha ett överstatligt samarbete eller ej. Själv tror jag på olika typer av samarbete beroende på vilken fråga det gäller. Exempelvis är EU ett bra forum att börja med när det gäller samarbete för att stoppa miljöförstöringen, minska arbetslösheten, bekämpa rasism samt införa miniskattenivåer och utrota skatteparadisen i Europa. När det gäller frihandel liksom fred- och säkerhet ser jag gärna ett samarbete inom FN och införande av en global skatt på valutatransaktioner. Andra frågor som storleken på välfärdssystemen, extra hårda miljökrav och stöd till jordbruket tycker jag att varje land själva kan besluta om.

För att en gemensam valuta- och penningpolitik ska fungera krävs det att valutaområdet har liknande behov vid samma tillfälle. Irland har idag en stark tillväxt och behöver hög ränta medan man i exempelvis Grekland har betydande arbetslöshet och behöver lägre ränta. Risken är uppenbar att de stora länderna Frankrike och Tyskland kommer att vara så dominerande att de nästan på egen hand kan diktera räntorna. Hur går det då för Irland eller Grekland (eller Sverige)?

Om inte växelkursen går att justera vid en konjunkturnedgång finns det bara två andra saker att välja på; antingen att lönebildningen är flexibel eller att folk flyttar över gränsen. I klarspråk innebär det att den som inte vill vara arbetslös får välja mellan sänkt lön eller att flytta utomlands. Vill vi skapa ett system i Europa där nationen i praktiken avskaffas eller att man med hårdföra regler tvingar folk utomlands för att söka jobb? Och vilka är det som har möjlighet att flytta utomlands? Är det en ensamstående mamma med tre barn, mannen som nyligen gift sig och flyttat in i villan eller en skoltrött ung tjej som inte behärskar engelska?

Det största problemet med EMU är ändå det demokratiska underskottet. Istället för ekonomisk demokrati får vi en självständig riksbank med en direktion om sex ledamöter som väljs på mellan fyra och åtta år. Ledamöterna leder den dagliga penningpolitiken och kan bara avsättas före mandatperiodens slut om de bryter mot lagen. Insynen är obefintlig och någon offentlighetsprincip (alltså att vem som helst får ta del av alla handlingar förutom de undantagsfall som är hemligstämplade) har de inte hört talas om.

EMU förespråkarna hävdar att det är ohållbart i längden att stå utanför valutaunionen, men ingen vet idag hur EMU kommer att utvecklas. Riskerna att EMU inte är ett optimalt valutaområde, att Tyskland blir allt för dominerande eller att samarbetet havererar när Frankrike, Italien och Spanien hoppar av är minst lika troliga som att samarbetet blir en framgång. Skulle det bli en lyckad affär kan vi alltid välja att gå med om några år. Vi ska heller inte tro att vi står så väldigt ensamma, där ”utanför”. Vi står nämligen tillsammans med nästan hela världen och inte minst fyra av våra fem största handelspartners (Norge, Danmark, Storbritannien och USA).

Avslutningsvis tycker jag att du ska ta dig en rejäl funderare innan du bestämmer dig och tro inte alltid att självsäkra statsråd och förre detta finansministrar alltid har rätt.