Vad är klass?
Skriven våren 1999

Sedan Karl Marx dagar för 150 år sedan har klassbegreppet varit ett viktigt analysredskap för att kategorisera människor och se skillnader i samhället, inte minst dolda maktstrukturer. Karl Marx såg två klasser efter ställning i produktionen, de som äger sitt arbete och de som lever på att sälja det. Andra tänkare har lagt till medelklassen, men hur ser det ut idag? Är det fortfarande relevant att tala om klasser?

Svante Beckman, professor vid Tema i Linköping har gjort en uppdelning efter privilegium och integration med samhället . Han ser:
Arbetarklass  (lågt privilegium, hög integration)
Marginalklass (låg, låg – t ex somaliska flyktingar, arbetslösa och kriminella)
Ledande klass (hög, hög)
Friklass (högt priv, låg int – t ex konsulter, konstnärer och reklamfolk)

Många statistiker däribland Joachim Vogel använder 16 socioekonomiska grupper (arbetslösa invandrare, ensamstående mödrar, under existensminimum, arbetslösa, utslagna arbetare, familjeisolerade, lågavlönade, 25-34 år, minst 3 barn, sambo småbarnsföräldrar, arbetare, sambo med barn, mellan och högre tjänstemän, högre privattjänstemän, sambo 45-64 utan barn samt ålderspensionärer). Här finns en hel del metodologiska problem, exempelvis tillhör en arbetslös ensamstående 30-årig mamma med 3 barn som lever under existensminimum såväl kategorierna arbetslös, under existensminimum, 25-34 år samt minst 3 barn. Hur relevant är det egentligen att jämföra 25-34 år med lågavlönade? Vad säger sambanden? En del grupper grundas på inkomst, några på ålder samt andra på förhållanden och antal barn. Vad skiljer lägre, mellan och högre tjänstemän åt? Befattningar, men det är stor skillnad på samma befattning i olika branscher och på små och stora enheter. Yrken, men vilka är jämförbara, brandmän och sjuksköterskor tyckte facket, men inte majoriteten .

Den franske sociologen Pierre Bourdieu skriver: “För att konstruera de klasser och klassfraktioner från vilka de här genomförda analyserna utgår, har vi genomgående tagit hänsyn till inte bara yrke och/eller utbildningsnivå (vilka ligger till grund för  INSEE´s yrkes- och socialgrupppsklassificeringar), utan också i varje enskilt fall till tillgängliga indikatorer på volymen hos olika slags kapital, liksom till kön, ålder och bostadsort.”

Varken Bourdieu eller Vogel betonar dock könsperspektivet. Elisabeth Sundin avslöjar dock  på sin föreläsning att det högst avlönade kvinnodominerade yrket är lägre betalt än det lägst avlönade mansdominerade yrket.

Etnologen Helene Brembeck använder i studien “Efter Spock – uppfostringsmönster idag“ följande definition: “Klass uppfattas som struktur förankrad i relationer inom produktionen. Varje produktionssystem medför en viss arbetsdelning, en viss fördelning av inflytande över resurserna och därmed en bestämd klassuppsättning avhängig position i produktionssystemet.”

Klass är alltså en struktur för att underlätta analys (och möjligen mobilisera för att förändra samhället). Några faktorer som formar en klass/social grupp är utbildning (mest avgörande!?), arv, föräldrarnas ställning, socialt kapital, bostadsort, kön, ras och hälsa. Även inkomsten är självklart viktig, vilken avgörs av sådant som yrke, befattning, försörjningsbörda och betalningsförmåga.
 

jag är förbannad
Skriven hösten 1998

Jag är förbannad över orättvisorna. Jag är förbannad över att många snackar, men få gör slag i saken. Jag är förbannad över att likgiltigheten breder ut sig. Förresten, om du vill vara politiskt korrekt bör du sluta läsa nu. Jag vet att det snart är val och vi alla ska säga samma sak, men jag har tröttnat på att följa reglerna i detta spel. Politiken och därmed människorna dikteras allt mer av penningen. Att kapitalets lakejer talar om Marx död gör honom bara mer levande. Exempelvis höjde var tredje toppchef sin lön med över 20 procent 1997, samtidigt som vart tredje arbetarhushåll hamnade under skälig levnadsnivå, 1996 fick 750 000 personer eller nästan var tionde svensk socialbidrag, den totala arbetslösheten har stabiliserats kring 12 procent och sedan 90-talets början har vi sagt upp 300 000 människor i den offentliga sektorn. Klassanalysen måste kanske förnyas, men kampen mellan rik och fattig, mellan de som har och de som inte har är aktuellare än någonsin.

Jag tänker på en film jag såg idag, the Postman. Budbäraren kom med brev om hopp i en splittrad tid, märkt av svält, krig och miljökatastrofer. Sverige är fortfarande ett bra land att leva i, men alla verkar längta efter något bättre. När Margot Wallström eller Anders Ygeman talar, rycks jag med och applåderar, men efteråt undrar jag vad de egentligen sa. Politikerna har mindre att säga till om, men skriker desto högre. Moderaterna går längre och vill ha färre politiker och mindra politik, vem tjänar på det? Få vill leva i ett samhälle där bara den starke klarar sig, men ändå är vi på väg dit.

Vad gör den socialdemokratiska regeringen mot orättvisorna? Jag är kritisk mot regeringen och undrar varför de så snällt spelar efter högerns regler. Men det finns hopp, som socialist är jag oerhört stolt över fem saker regeringen har gjort:
1. kunskapslyftet, 140 000 platser/år
2. kampen mot rasism, spridit 700 000 böcker om förintelsen
3. varannan damernas i riksdagen och jämställdhetsdirektiv
4. protesterat mot maktkoncentrationen inom media (Ulvskog och Marieberg)
5. löftet om halverad arbetslöshet till år 2000

Det senare verkar dock mest förbli en ouppfylld dröm. Har regeringen verkligen gjort allt de kan för att avskaffa arbetslösheten? "Att överhuvud ett parti som kom till makten för fyrtio år sedan genom att det ville slå ihjäl föreställningen om arbestlöshetens nödvändighet, ska sitta och säga att det enda som kan rädda oss är en konjunkturuppgång. Konjunkturerna vänder ju också nedåt igen." Ernst Wigfors årgång 1972 håller än när Göran Persson talar om att vi har sparat oss ur krisen och att det har vänt. Nu kan vi betala av statsskulden och kanske sänka skatterna. Genom ökad tillväxt sjunker arbetslösheten. Visst går siffrorna rätt, men det väsentliga återstår, kampen om makten mot kapitalet, att genom internationellt samarbete åter kunna svinga ordförandeklubban. Så länge Volvo kan strunta i att betala skatt, Ericsson lägger ner en fabrik i Norrköping för att vinsten är för liten, och flyttar produktionen till Skottland där facket inte "gnäller" lika mycket kan ingen politiker slå sig till ro och påstå att "vi åter är herrar i vårt hus" (Göran Persson 1997).

Mycket återstår att göra, inte minst att börja diskutera problem som man inte har något svar på offentligt. Hur stärker vi den politiska, folkvalda sfären? Vad innebär den digitala revolutionen, hur utrotar vi tvåtredjedelssamhället, hur fördelar vi rikedomarna när alla inte längre behöver arbeta, hur hinner vi med demokratin när alla beslut ska fattas så snabbt, hur objektiva är egentligen media och så vidare. SSU har tillsammans med ABF och Unga örnar startat projektet "jakten på makten", en jakt som känns helt rätt.

Genom TV, radio, tidningar och internet vet vi idag mer om världen än någonsin tidigare, men istället för att protestera känner sig många människor maktlösa. Nu är det dags att förändra, ryck upp dig ur TV-soffan och slå näven i bordet, säg ifrån. Du kommer säkert att betraktas som en extremist och bli föraktad av dina vänner, men då visar de sin svaghet. Vill de fortsätta leva i sin egen såpa kan de göra det medan du tar ställning och tillsammans med andra försöker rätta till utvecklingen. Det går om vi bara vill. Det är inte lätt att ha ideal, jag har ofta önskat slippa de våndor och samvetskval de ger, men samtidigt förvissar mig idealen att det finns en mening med livet. Om jag kan göra livet lite bättre för någon, har jag gjort skillnad, för det behövs ingen påkostad reklamkampanj.
 

Några saker att vara förbannad över!

*12 % arbetslösa
*regnskogen skövlas i en takt av 2 fotbollsplaner i sekunden
*demokrati innebär ofta att makten förankrar sina idéer hos folket
*alla som bara passivt följer sin ledare
*att 40% av de invandrare som sökt arbete under de senaste fem åren inte har fått det sökta jobbet på grund av sin utländska bakgrund
*100 000 elever mobbas varje år
 

Individ, kollektiv och vad som kommer...
Skriven våren 1999

Det talas om brytningstid, men hur kommer vårt dagliga liv att förändras? Vi är alla individer som deltar i olika gemenskaper, exempelvis skolklassen, arbetslaget eller SSU-klubben. Alla grupper hålls samman och bildar en enhet. Industrisamhällets främsta enhet har varit nationen som nu är ifrågasatt. Nedan följer några av de viktigaste förändringar som har skett och sker på dagligt liv.

arbete -individuell lönesättning, mindre arbetsplatser, 500 000 enmansföretagare,   distansarbete, projektanställningar, ökad branschrörlighet, arbetarklassen är   främst kvinnor i offentlig sektor, hög arbetslöshet, många procentlösa
skola -klassbegreppet på väg bort, längre skoltid, bredare utbildning, kompetenser   snarare än yrke, färre speciallärare, mer valfrihet, ca 2 % i friskola
fritid -folkrörelserna i ökad konkurrens, kyrkan marginaliserad, många massmedier, ökad  internationalisering, kärnfamiljen är utsatt, experters inträde i    uppfostrandet, många skilsmässor, få nyfödda barn
boende -urbanisering, annonyma storstäder, segregation mellan svenskar-invandrare   liksom fattiga-rika, global överklass

Bakom detta skymtar splittrade gemenskaper. Familjen är ifrågasatt, få har samma schema i skolan, kamratskapen på jobbet försvåras och i boendet är uppdelningen mellan olika samhällsgrupper stor. Ökade klassklyftor och 1,4 miljoner invandrare hotar nationalstatens sammanhållning. Fortfarande spelar arbetet den största rollen för vår identitet. Ett förändrat arbetsliv betyder alltså mycket för vårt sätt att vara, vem vi umgås med och i längden våra värderingar.

Även om fattiga är lika fattiga, utsatta lika utsatta, så upplever de sig tillsammans inte vara bärare av gemensamma villkor, liv och öden, som merparten av bruksarbetarna i brukssamhällets arbetarkvarter kände, eller till vissa delar fortfarande känner. Klassamhället är inte borta, men samhörigheten inom arbetarklassen har minskat.

Innebär splittrade gemenskaper ökad individualism och mindre beroende av kollektivet? Individuella livsprojekt och satsa på dig själv är trendigt, men fungerar det? Förmodligen för vissa, ett tag... men om du bara kan lita på dig själv när det verkligen gäller är riskerna att du faller hårt stora. Kollektivets kraft är fortfarande stark. Samtidigt som hjärnan blir en allt viktigare produktionsfaktor arbetar vi i team och har sällan varit så beroende av våra arbetskamrater.

Trots skilda identiteter som kurd, skåning, arbetare, doktorand eller egenföretagare har vi fortfarande alla de grundläggande behoven som att äta, sova, glädjas och bli älskad gemensamt. Vare sig vi är fattiga, rika, svarta eller vita föds vi, söker lyckan, blir sjuka och dör. Människan är fortfarande en social varelse som söker ett sammanhang, en uppgift att dela med andra.

Visst kommer vi att tjäna vi på att lösa gemensamma problem tillsammans. Att färdas kollektivt in i framtiden är helt enkelt genialt, även om landskapet ser annorlunda ut. Särskilt de förtryckta och maktlösa tjänar på välfärdsstaten och att människor går samman. När vi nu skriver om det socialdemokratiska partiprogrammet står målet om det klasslösa samhället där alla människor får plats kvar, men visionen måste också innehålla en bild av hur vi vill forma människors vardag nu närmast. En sak är säker: Kampen mellan individuella eller kollektiva lösningar är inte över.

Sverige 1999 - en analys
Skriven hösten 1999

Som samhällsanalytiker och därtill politiskt engagerad har jag länge försökt att förstå hur det svenska samhället ser ut och fungerar. I början var jag naiv och tänkte att det räcker väl med att läsa morgontidningen. Det enda jag upptäckte efter några månaders bläddrande i borgerliga Norrköpings Tidningar var dock hur fragmentariserat allt var. Allting verkade bara hända, på samma sida stod först om ett rån, sen ett statsrådsbesök och längst ner handlade det om nedskärningar på ett dagis. Ingenstans sattes händelserna i sitt sammanhang där orsaker och samband diskuterades och en helhetsbild av samhällsutveckling kunde beskådas. Nu några år senare har jag i min jakt på förståelse lärt mig olika sätt att genomskåda rapporteringen och att med hjälp av analysmetoder se ett sammanhang, inte minst marxismens sätt att förklara händelser med ekonomiska och sociala förhållanden är ett viktigt hjälpmedel.

Carl Bildts vision

I syfte att försöka förstå hur Sverige ser ut och varför det kan vara svårt att förstå hur samhället fungerar vill jag ge visa er några bilder. Först möter vi dåvarande statsministern Carl Bildt (m) som får symbolisera alla gurus, proffstyckare och så kallade experter som talar om globalisering och ett samhälle där allt berör alla, där vi alla är uppkopplade. Carl Bildt har länge pratat om IT som framtidens räddning och hållit många vackra tal. Ett av de tidigare höll han den 7 februari 1994 inför den 75-årsjubilierande Ingenjörsvetenskapsakademin. Bildt talade ideologiskt och med svepande penseldrag målade han upp en "omvälvande global omdaning" till följd av det "teknologiska systemskiftet" och lovade ett samhälle "där alla människor elektroniskt kan hämta information och kommunicera med varandra snabbt, enkelt, säkert och billigt oavsett tid och plats." Sedan dess har lovorden varit många kring Internet, ibland kallat IT-revolutionen, men hur ser det ut i Sverige, världens datortätaste land?

Färska siffror visar att ungefär 50 % av befolkningen den senaste månaden någon gång har surfat på nätet. Det är många, men ändå står hälften utanför, har inte blivit inloggade. Om vi tittar på de som använt Internet ser vi också att tillgången och tidsanvändningen varierar kraftigt. Studenter, välutbildade yngre män i storstäderna är flitiga användare medan lågutbildade, kvinnor och äldre människor allt som oftast lyser med sin frånvaro. Här går förstås staten in och jämnar ut orättvisorna, speciellt får väl de som inte har en dator hemma IT-kunskapen i skolan, eller?

Många elever – få moderna datorer

Låt oss titta på exemplet Borgsmoskolan, en ganska vanlig högstadieskola i utkanten av Norrköping, landets sjunde största kommun. Här ser vi överfulla klasser och två datasalar. I den ena står 17 hyggliga Pentium 233. Här får varje korridor vara en dag i veckan plus en tjej respektive killdag. Skolan har ytterligare ett 30-tal datorer i den andra datasalen, men de tillverkades långt innan Internet hade slagit igenom och kallas 386:or, skolan har cirka 400 elever. Borgsmo är inte unikt utan så här blir det när skolorna samtidigt med tuffa nedskärningar också ska satsa på ny teknik. Om vi tittar på lärarnas datakunskaper är det ofta ännu sämre ställt, några vidareutbildningar har skolan sällan råd med. På de flesta gymnasieskolorna är tillgången lite bättre, men klockan 17 stängs datasalarna och innan dess får de mest bara användas under lektionstid. Det här var en konstig bild, den stämmer inte alls överens med proffstyckarnas snack om ”den globala byn”.

Var hamnar vinsterna?

Det går bra för Sverige sägs det, tillväxten ökar, några av världens främsta IT-företag finns här och företagen säljer som aldrig förr, men vem tjänar på det? Börsen har trots pessimistiska profetior i våras gått som tåget och är nu värd mer än 3000 miljarder (att jämföra med BNP som ligger på cirka 1800 miljarder). På börsen finns 288 företag, i Sverige över 750 000. Var hamnar vinsterna? Är det hos löntagarna som slitit och svettats? Är det till ägarna som inte har gjort mer än att studerat kursutveckling och p/e tal? Nu kanske du tänker att till viss del är vi alla aktieägare genom pensionsfonder och liknande, men varför inte ge oss pengarna direkt genom högre lön? Reallöneutvecklingen har de senaste tjugo åren varit mycket knapp samtidigt som den offentliga sektorns utgifter har minskat med tio procent under 90-talet, vilket dels har lett till sämre service och längre köer, dels till många arbetslösa, bland annat 100 000 inom vården. Vem har det drabbat? Istället för satsningar på vård, skola och omsorg sänktes skatten nyligen, lika för alla sades det, i procent ja, men vem får mest i kronor och ören? Vem får bo trångt då bostadsbidraget minskar eller strunta i att skaffa det där efterlängtade barnet då de inte har råd?

Nattklubbsägaren får berätta sin version i rätten

Många gånger varje helg händer det, människor som bara vill roa sig blir förnedrade och får vända om i dörren. De har fel hudfärg och får antingen gå till "sin egen klubb" eller hem igen. De flesta tycker kanske det är fel, men få gör något. Som tur vad tänkte två Eskilstuna tjejer annorlunda. När de såg att deras snälla kompisar blev stoppade sa de ifrån. Både dörrvakten och ägaren var mest spydiga och skyllde på tidigare bråk, men tjejerna gav sig inte förrän någon lyssnade. Nu får ägaren berätta sin version i rätten. Ofta står ord mot ord, men vi får hoppas att den nyinstiftade lagen mot diskriminering på restauranger och krogar efterlevs. Det blir lättare om vi alla tar ställning för våra medmänniskor och vågar vittna om vad vi ser. På tal om invandrare och polisen, minns du Osmo Valle? Han misshandlades av polisen och dog i sin cell. Hade det hänt om han varit vit?

Ett mjukt och ett hårt Sverige

Genom mina nedslag i landet vill jag visa att det finns två Sverige, ett för den som har pengar, är vit och uppkopplad. Ett annat för den som är fattig, mörk och utlämnad till att konkurrera med ungarna om någon av bibliotekets 10-tal datorer. Jag ser ett mjukt och ett hårt Sverige. Om du tror att Sverige är ett samhälle som kan beskrivas på ett (1) sätt bedrar du dig. Sanningen är nog den att varje medborgare har sin egen beskrivning, men i stort tror jag att den viktigaste skillnaden har att göra med om du är inne eller ute. Inträdesbiljetten heter pengar.

Vilka glasögon har du?

Exemplen på motsättningar och utanförskap är många. Jag skulle kunna berätta om tidningar som skickas gratis till de 50 000 som har de högsta inkomsterna, hur man skär ned på ekobrottsmyndigheten och istället satsar hårdare på att bötfälla de som dricker öl på allmän plats, indiern Rana som skickades hem till Pakistan och nu sitter i fängelse tills Sverige inser sitt misstag. Statens, och därmed nationens, två ansikten, ett mjukt och ett hårt är tydligt för varje människa som har varit utanför Stockholms city, men varför är detta Sverige så osynligt? Jag tror det handlar mycket om vilka glasögon vi har. Mycket får vi genom konkreta erfarenheter och från bekantskapskretsen, men media spelar också en stor roll för vårt medvetande. Visst förekommer det ett och annat, nästan som alibi, reportage i tidningarna om hemlösa stackare eller diskriminerade invandrare. Men egentligen verkar det inte hända någonting, på ledarsidan och när proffstyckarna dyker upp är bilden intakt.

Mediebilden och borgarnas dagordning

Den dominerande mediabilden (dagspressen är till 77 % borgerlig och 11 % socialdemokratisk), understödd av SAF, Timbro, Industrivärlden med flera är att den nya ekonomin är här och de stora problemen verkar vara de höga skatterna, det offentliga ägandet och att människor inte vill ha jobb. Om den nya ekonomin är likadan som den vi hade innan folkhemmets genombrott kan vi lika gärna vara utan. Min vision är ingen där en minoritet har välbetalda och utvecklande arbeten medan majoriteten antingen tillhör arbetskraftsreserven eller för låga löner servar de som har välavlönade jobb. Istället för skattesänkningar borde vi diskutera hur vi fördelar rikedomarna i landet. Medan Sverige som helhet blir rikare, är vi också det land tillsammans med USA och England där klyftorna mellan fattiga och rika ökar snabbast. Mer än var tionde svensk lever på socialbidrag och bara var tjugonde invandrarakademiker har ett jobb som motsvarar dennes kunnande.

Råd till dig som vill förstå samhället

Avslutningsvis är mitt råd till dig som vill förstå samhället, inte minst i syfte att förändra det, att försöka genomskåda den bild som de stora medierna förmedlar. Strunta dock inte i dem för om du letar noga finns där en hel del guldkorn, till och med i kvällspressen. En grundläggande fråga att ställa till sig själv när det gäller nyhetsförmedling är vem som berättar och vilket syftet är. Handlar det om objektiv information, underhållning eller propaganda? Glöm inte heller bort de motsättningar som finns i samhället. Den övergripande handlar om du är inne eller ute, fattig eller rik, arbetare eller kapitalist. Sedan spelar naturligtvis sådant som kön, etnicitet och ålder också roll. Lycka till i sökandet efter ”det glömda Sverige”.