Kristna
socialister ignorerades av kyrkan
Av
Bruno Sollerman
I början av 1900-talet
pågick en mycket livlig religionsdebatt i socialdemokratin. Tidningen
Stormklockan propagerade
för en religiöst grundad socialism. Men kyrkorna såg det
inte, och
kommenterade det aldrig.
Prästen Martin
Fogelberg skrev under sin utbildning 1985 en uppsats om den religiösa
diktningen i
Stormklockan: ”Utopi
och Jesustolkning - en studie av religiösa uttryck i 1910-talets kampdikt”.
Jag ville visa
att man brottas med kristendomen också utanför kyrkan, men i
kyrkan blir man lätt
hemmablind och ser det
inte, säger han.
Ett exempel på
hur religionen engagerade arbetarrörelsen var när den socialistiska
agitatorn Kata
Dalström skrivit
sin bok ”Det kristna dogmsystemet i vår tid” och inbjöd till
en debatt med en präst
över ämnet:
”Kan en kristen vara socialdemokrat?”.
Den lada som lånats
för tillfället fylldes av 1400 åhörare. Efter debatten
skrev de två debattörerna
var sitt uttalande och
åhörarna fick genom handuppräckning rösta på
vilket uttalande de ville ställa
sig bakom. Kata Dalström
vann över prästen med stor marginal.
Proletärsonen från
Nasaret
I den tidiga socialdemokratin
fanns två hållningar till religionen: en ateistisk och en som
var enormt
intresserad av Jesus
och urkristendomen. De som var inspirerade av ”proletärsonen från
Nasaret”
samlades kring tidningen
Stormklockan och dess kristet inspirerade socialetiska linje inom
socialdemokratin.
Men de religiösa
socialisterna var lika kritiska mot kyrkan som ateisterna. 1913 skrev
socialistagitatorn (och
före detta prästen) Hans Fredrik Spak i Stormklockan att ”klasstaten
associerat sig med prästerna”
som ”låter bibeln säga raka
motsatsen mot vad den
verkligen säger”.
Kata Dalström och
alla de kristet inspirerade ungsocialisterna
delade denna kyrkokritik.
”Det är dogmkristendomen som dödat
kristusandan och framkallat
skenkristendomen”, skrev hon. De
religiösa socialisterna
skilde alltså mellan personlig tro och
institutionell kristendom.
Inom partiet valde ledningen
mycket bestämt att inte ta ställning till
religionen, man förhöll
sig ignorant till kyrkan. Religion skulle vara en
privatsak. Hjalmar Branting,
som först ville att partiet aktivt skulle
bekämpa den passiviserande
religionen, fogade sig av taktiska skäl
i partilinjen. Men Hinke
Berggren och hans kamrater bland
ungsocialisterna uteslöts
ur partiet 1908 när de gick för långt i sin
religionskritik.
Hinke Berggren blev
redaktör för den socialistiska tidningen Brand
som därför
blev den religionsfientliga socialisttidningen.
Brand verkade
ganska tråkig, minns Martin Fogelberg, men i
Stormklockan hittade
jag alla dessa kristliga dikter som var avsedda
att deklameras på
möten.
I början var dikterna
anonyma, men så småningom gör sig vissa författare
kända med namn: Ragnar
Jändel, Ture Nerman
(trots att han var ateist), Ludvig Nordström, Pär Lagerkvist...
1937 års psalmbokskommitté
uppmärksammade de religiösa socialisternas dikter. De frågade
Ragnar Jändel om
de fick ta en av hans dikter, dikten ”Kristus”, till psalmboken. Först
svarade
Jändel ja, men
drog sedan tillbaka den.
Dikterna är fulla
av klichéer. Där är strid, brand, kamp, flamma, ljus,
sol, vår, blod, röd, frihet, rätt,
seger och bröd
så att en modern läsare storknar.
Man märker
att författarna kom från en kristen miljö, kommenterar
Martin Fogelberg. I deras miljö
fanns den gamla religiösa
drömmen om ett tusenårsrike av fred och lycka. Det riket skulle
komma
efter revolutionen.
Kyrkan hade svikit
Ungefär samma framtidsvision
fick de som gick i kyrkan. Men enligt ungsocialisterna hade kyrkan
svikit framtidsdrömmen,
medan socialisterna var i färd med att införa ”de saktmodigas
diktatur”:
”Vi sitta ej längre
med ryggarna brutna
och drömma om paradis,
daggövergjutna...”
De religiösa socialisternas
kyrkokritik var tydlig. ”I dag hyllas Jesus av sina forna plågare”,
stod det i
Stormklockan. Ragnar
Jändel var säker på att om Jesus skulle möta en präst
i Svenska kyrkan,
skulle han vända
sig bedrövad bort från kaftanen och säga: ”Jag känner
er ej!” Sedan skulle han gå
till de utstötta.
I dikten ”Den ensamme
segraren”, skrev Jändel:
”Och levde du livet i
hemlöshet och i skökors och syndares lag
så har du präktiga
välvda hus och påvar och präster i dag.”
En anledning till att
kyrkan inte uppmärksammade eller kommenterade de religiösa socialisternas
religiositet var förmodligen
att socialisterna var inspirerade av liberalteologin och liberalteologi
var
någonting totalt
främmande för dåtidens kyrka.
Liberalteologin var
en skola i den protestantiska teologin som knöt an till 1700-talets
rationalistiska ideologi.
Liberalteologerna skilde mellan ”den historiske Jesus” och kyrkans Jesus.
De betraktade evangelierna
som historiskt tillförlitliga källor, medan kyrkans dogmutveckling
gjort
avsteg från evangeliets
ursprung. Ett slagord var: Från dogmer till evangelium!
Liberalteologin lyfte
fram Jesus som etiskt föredöme. Jesu lära gick alltså
före Paulus och kyrkans
dogmer. Man skulle inte
bekänna Jesus som Gud, utan tro på den Fader som Jesus trodde
på.
När Viktor Rydberg
1862 utvecklade liberalteologin i boken ”Bibelns lära om Kristus”,
utgavs boken
på det socialdemokratiska
förlaget Fram. Det blev en enorm debatt. 1911 skrevs den mest
genomarbetade skriften
om mötet mellan socialdemokratin och liberalteologin, det var Bengt
Lidfors bok ”Kristendomen
förr och nu”. Men Lidfors avslutar boken med att personligen ta avstånd
från kristendomen,
och därmed också från liberalteologernas försök
att göra kristendomen
förståelig.
Kyrkan reagerade inte
Svenska kyrkan reagerade
inte alls på de religiösa socialisternas skriverier. Däremot
lyfte kyrkan
ofta fram de religionsfientliga
socialisternas skriverier i tidningen Brand som varnande exempel: se
hur kristendomsfientlig
socialismen är!
Ett undantag från
kyrkans tystnad var en artikel i Vår Lösen 1910 av Axel Luttemann.
Han analyserar
de religiösa dikter
han fann i tidningen Brand, alltså enbart de religionsfientliga socialisternas
skriverier.
En anledning till kyrkans
tystnad var att en majoritet av prästerna på 1800-talet sett
socialdemokratins kritik
av samhällets ordningar, som en kritik av Guds ordning. En del präster
beskrev socialdemokratin
som det apokalyptiska ”Vilddjuret” eller ”Antikrist”.
Vid sekelskiftet börjar
en mer saklig debatt mellan kyrkan och socialdemokratin. Skräckbilderna
av
socialdemokratin tonas
ned. Biskop Personne i Linköping var den förste av kyrklig dignitet
som gick
med på att en
kristen kunde vara socialdemokrat. Men många präster fortsatte
traditionen att
svartmåla socialdemokrater.
I en predikan kallade kyrkoherde Heümann i Stockholm ”småkrypen
i
Folkets Hus” för
”fosterlandsförrädare”.
Nyfikna på arbetarna
På 1910-talet
började ungkyrkorörelsen bli nyfiken på arbetarrörelsen,
eller ”arbetarvärlden” som de
formulerade det.
Den sociala frågan
etablerade sig som en allt viktigare fråga i Svenska kyrkan och när
ärkebiskop
Nathan Söderblom
skrev sitt ”herdabrev” om den sociala frågan uttryckte han för
första gången en
officiell kyrklig respekt
för arbetarrörelsen. Så småningom skulle de frostiga
relationerna mellan
arbetarrörelsen
och kyrkan komma att tina rejält. Men någon kristen socialism
kunde det inte bli tal
om att acceptera från
kyrkans sida.
Socialisternas rättvisekrav
och behovet att förbättra arbetarnas livsvillkor ställde
kyrkan upp på, men
en socialism inspirerad
av Jesus var inte intressant för kyrkan.
Orsaken till att
kyrkan aldrig ville se de religiösa socialisterna var att kyrkan inte
accepterade
deras liberalteologi,
säger Martin Fogelberg.
Missade dialogen
Ungkyrkorörelsen
var en väckelserörelse bland studenterna i svenska kyrkan. De
ordnade debatter
med företrädare
för socialisterna för att diskutera ”religionsfrågan”.
De missade dialogen,
för de debatterade aldrig med de kristna ungsocialisterna på
Stormklockan.
De missade Zeth Höglund,
Kata Dalström och de andra när de valde att enbart debattera
med
kristendomsfientliga
ungsocialister. Jag har letat överallt, men kan inte hitta ett enda
exempel på att
de kristna socialisterna
mötte ungkyrkorörelsen, säger Fogelberg.
Ungkyrkorörelsens
mål var att nå in i arbetarrörelsen med evangelium, att
kristna arbetarna. De
höll noga isär
kristendom och politik, det som de religiösa socialisterna höll
samman.
1914 startade ungkyrkorörelsen
en insamling till en pansarbåt, ett uttryck för kyrkans positiva
syn på
militären. Därmed
bröt de definitivt med ungsocialisterna som var kritiska till militarismen
(även mitt
under brinnande krig)
och nu menade att kyrkan gjort gemensam sak med den politiska högern.
Frågan är
om kyrkans ungdomar hade klarat en debatt med Kata Dalström och de
kristna
socialisterna. Förmodligen
inte, säger Martin Fogelberg. Det var säkert lättare för
kyrkan att
debattera med de rabiata
kristendomskritikerna.
Vad hände sedan?
Martin Fogelberg fick frågan.
Sedan kom Hedenius
förödande kristendomskritik. Vi som var kristna på 40-50-talet
hukade oss.
Förutsättningen
för kristendomskritiken var andra världskriget. Samtidigt som
vi stirrade rakt in i det
jävligaste man
kan tänka sig, fick vi det bättre och bättre i Sverige.
Den teologiska slutsatsen var
enkel: Gud tar inte
hand om de små, men man kan klara sig ändå. Det socialdemokratiska
samhället blev
starkt. Gud avskaffades.
Men idag omvärderas
allt. Samhället hjälper inte människorna på samma
sätt längre och Gud...
© Tidningen Broderskap
1998/1999
Ett ödeval
för Sveriges framtid
Av
Christer Sturmark
fd ledamot i regeringens
IT-kommission
publicerad i Dagens
Industri 981130
Skall den politiska strategin fortsätta att förvalta ett sönderfallande
industrisamhälle, eller ska
vi förbereda oss för det kommande informationssamhället
och skapa förutsättningar för en
blomstrande nation på nya premisser?
Det är dags för de svenska partierna att formulera en politisk
strategi för Sveriges inträde i
informationssamhället.
Vi kan inte vänta längre. Vi måste se det nya samhällets
behov, möjligheter och problem,
och lösa dem med nya problemlösningsmetoder. Det gamla industrisamhällets
metoder är
inte applicerbara när också normer, värderingar och själva
systemets fundament förändras.
Detta måste politiker på alla nivåer våga se. Sveriges
regering kan inte fortsätta att famla i
mörker och till och med motverka sina egna syften.
Idag kan inte en yrkesverksam lärare köpa en persondator till
hemmet och göra avdrag för
detta i sin privatdeklaration. Däremot kan avdrag göras för
en elektrisk skrivmaskin. Det är
naturligtvis absurt.
En svensk framsynt regering måste ha bland annat prioritera följande
punkter på sin
dagordning:
Manifestera Sveriges inträde i informationssamhället. Symbolhandlingar
är viktiga.
Idag framstår den svenska regeringen som närmast illiterat på
området.
Regeringskansliets IT-användning är under all kritik. Föregå
med gott exempel!
Manifestera en riktlinje för skolans förändringsprocess.
Inte styra skolans utveckling,
men tydligt uttala att skolan kommer att spela en ny roll. Förr kom
eleverna ut i
industrisamhället, eleverna som börjar skolan idag kommer ut
i
informationssamhället. Skolan måste finna sin nya roll i detta
och
förändringsprocessen måste uppmuntras.
Skapa nödvändiga förändringar av skattesystemet. Exempelvis
privat avdrag i
deklarationen för IT-utrustning i hemmen, betraktat som en nationalekonomisk
investering i kompetensutveckling. Vi vet att människor behöver
få lust att lära sig,
och överkomma rädslan för IT. Att underlätta inskaffning
av dator och Internet till
hemmet ökar dramatiskt den allmänna medvetenheten och lusten
att lära det nya.
Skapa en näringspolitik för informationssamhället. Sverige
har goda förutsättningar
att bli ledande i Europa inom IT- och informationsindustrin. Vi måste
skapa en miljö
som attraherar och behåller kunskapsföretagen och den nya IT-industrin
i Sverige.
Det är viktigt att staten bekräftar att IT och Internet håller
på att bli en samhällskritisk
resurs, varför till-gängligheten och sårbarheten blir allt
viktigare. Staten bör ta ansvar
för att "IT-svaga grupper" får bättre tillgång till
IT. Internetaccess bör ingå i svensk
byggnorm. Offentliga rum bör utrustas med IT och Internet. Sverige
har dessutom en
stark folkbildningstradition, det är dags att blåsa liv i den.
För det krävs visioner och
politiska krafttag.
Internet har blivit ett affärskritiskt och samhällskritiskt verktyg
som måste fungera inom
landet även om vi stängs av från det globala nätet.
Milleniumskiftet medför stora
omställningsproblem. Ta dessa problem på allvar och skapa en
strategi.
Lagstiftning och juridiska regelverk. Undanröj hinder för global
affärsverksamhet och
handel som drivs från Sverige. Nya företag kan inte bedömas
och värderas på
samma sätt som industri-samhällets aktörer, nya redovisnings-seder
kommer att
behövas. Idag betraktas Internet som en juridisk härdsmälta
vad gäller censur,
copyright, beskattning mm. Istället för att förfasa sig,
måste man inse att nya
juridiska strukturer måste etableras. Det är dags att kavla
upp ärmarna och börja
arbeta.
Elektronisk handel utvecklas snabbare om spelreglerna är klara, ett
ramverk som
tydligt definierar dessa bör därför tas fram. Regler för
avtal, transaktioner och
digitala signaturer på Internet måste utvecklas. Sverige har
goda förutsättningar att
bli pionjärer. Den nya globala handelsplatsen är Internet och
Sverige kan vara med
på exakt samma premisser som USA eller andra länder. På
Internet är dessutom alla
företag lika stora. De är fjorton, femton eller möjligtvis
sjutton tum, oavsett om de
heter ABB eller Webservice HB.
Inget politiskt parti har ännu manifesterat sin strategi för
Sveriges inträde i
informationssamhället på ett adekvat sätt. Kanske kan det
bli en av de stora
valfrågorna i nästa val? Det parti som lyckas med detta bäst,
får min röst!
Drömmen
om den tänkande maskinen
Av
Christer Sturmark
"Den stora dagen hade kommit. Alla datorer på alla planeter hade
äntligen kopplats
samman i ett gigantiskt nätverk. Alla datorers processorkraft och
artificiella intelligens
var sammankopplade, för att skapa den största tankekraften som
någonsin hade skådats.
Med en stor ceremoni slogs strömbrytaren på och systemet fick
sin första fråga att
besvara. Frågan lydde: - Finns Gud? Efter några sekunders tystnad
svarade
datorsystemet: - Ja, nu finns Gud."
Ända sen Aristotelses formulerade de första gryende tankarna
om
resonemangsprocessen och logiken, har människan drömt om tänkande
maskiner.
Att befria mänskligheten från kravet att själv söka
sanningen var Leibniz mål. Hans
"Charakteristica Universalis", ett allomfattande beräkningsspåk
som omfattade all
kunskap skulle slutligen förlösa oss från behovet att själva
söka kunskap.
Språket skulle vara lika exakt som matematiken och samtidigt lika
rikt och omfattande
som det talade språket. Givet ett sådant språk kunde
människan i fortsättningen räkna
fram all ny kunskap helt mekaniskt. Vi kunde överlåta vårt
sökande åt maskiner.
1800-talets fascination för mekaniken och vetenskapen accelererade
visionerna om
maskiner som kunde göra underverk. Det mekaniska uret blev symbolen
för
komplicerade maskiner och människan själv började jämföras
med en maskin.
Jules Verne fångade tidens anda i många av sina böcker.
Maskiner och tekniken kan
göra underverk. Maskinen kan föra människan hur långt
som helst. Det fanns också en
skräckblandad vördnad för den kraft som vetenskapen gav
till människan. Skulle vi till
slut konkurrera med Gud?
Elektriciteten var nyligen upptäckt. Det klassiska experimentet med
grodlåret som rörde
på sig där elektricitet fördes in i muskulaturen fick många
att tro att vetenskapen hade
hittat själva livskraften. Skulle vi ta den sista makten från
Gud, makten över liv och död?
Mary Shelleys roman om Frankenstein symboliserade denna fruktan: Dr Frankenstein
skapar liv genom att leda ett blixtnedslag in i en död människokropp.
Men det liv som
skapades var inte Guds liv, det var något annat.
I början av 1900-talet började man på allvar spekulera
över möjligheten att skapa
intelligens i en maskin. Tänk om hjärnan var en dator, bara mer
komplex? Borde
människan inde då kunna bygga en dator i framtiden med samma
komplexitet som en
hjärna och som därmed kan konkurrera med människan.
Den engelska matematikern och tänkaren Alan Turing trodde det. Han
ansåg att vi en
dag kommer att kunna skapa intelligenta maskiner. Han ansåg den filosofiska
diskussionen om huruvida en dator äger en artificiell intelligens
eller inte, bygger på
felaktiga premisser. Eftersom vi inte vet vad en mänsklig intelligens
är, menade Turing,
så kan vi inte diskutera definitionen av en artificiell intelligens.
Turing föreslog istället
ett empiriskt test: Datorn som ska testas placeras i ett stängt rum.
I ett annat rum
placeras en vanlig människa. En frågeställare får
via text-terminaler ställa vilka frågor
som helst till de två rummen under godtycklig tid. Både personen
i det ena rummet och
datorn i det andra rummet svarar på frågorna via en textterminal.
Om utfrågaren efteråt inte kan avgöra i vilket rum det
finns en dator och i vilket rum det
finns en människa, då har datorn en artificiell intelligens,
ansåg Turing.
De filosofiska argumentet att en simulerad intelligens inte är samma
sak som en äkta,
avfärdade Turing. En perfekt simulering är oskiljbar från
äkta vara, och därmed är
distinktionen mellan dem irrelevant.
Under senare delen av 1900-talet ökade tilltron till de datavetenskapliga
framstegen
inom artificiell intelligens. Det utvecklades speciella dataspråk
för AI, som radikalt skiljer
sig från traditionell programmering. De två mest kända
är LISP (LISt Processing) och
PROLOG (PROgramming in LOGic). Språken har ingen kronologisk exekvering
och inte
heller de övriga kontrollstrukturerna som tex Pascal eller C har.
LISP bygger på en
matematisk kalkyl som kallas lambdakalkyl och PROLOG bygger på den
klassiska
predikatlogiken.
Under 70- och 80-talet trodde man att dessa språk skulle vara grunden
för framtidens
programmeringsteknik. Det japanska projektet "fifth generation computers"
byggde på
avancerade PROLOG-maskiner och visioner om artificiellt intelligenta maskiner.
Idag används LISP o PROLOG huvudsakligen på universiteten och
i
forskningssammanhang. AI-forskningen lyckades inte leva upp till de högt
ställda
förväntningarna.
Trots detta ska inte forskningsområdet föringas. Den har genererat
en hel del tekniker
som idag och i en nära framtid tillämpas i kommersiella sammanhang.
Röstsyntes,
bildanalys, taligenkänning och självlärande program (som
anpassar sig efter
användaren) är resultat av den AI-forskning som bedrivits på
universiteten runt om i
världen.
År 1997 kommer att gå till historien som det är då
världens bästa schackspelare blev
slagen av en dator. Det är historiskt, för det bevisar att den
mänskliga kreativiteten kan
utmanas av brutal beräkningskraft. Ingen gör dock anspråk
på att kalla det artificiell
intelligens. Det kommer nog att dröja många år innan en
maskin klarar av att uppvisa
ett intelligent beteende i ett bredare avseende.
Frågan är då vilka moraliska och etiska konsekvenser det
för med sig. Kan en intelligens
inneboende i en maskin göra anspråk på ett värde
i sig? Kan en intelligent maskin
välja en lösning på ett problem, som inte programeraren
hade tänkt sig?
Tänk er världens första intelligenta tjuvlarm i en villa.
Styrt av rösten och med förmåga
att lösa nya och oväntade situationer "efter eget huvud". Husets
ägare kommer hem
sent en kväll och är förkyld. Datorlarmet känner inte
igen honom. Han förklarar då att
om datorn inte öppnar dörren, kommer han att slå in ett
fönster och ta sig in ändå.
Skadan blir större på huset än om datorn öppnar dörren
och släpper in honom.
Datorn surrar tyst och säger sen "OK". Dörren öppnas, halvvägs
över tröskeln slår dörren
igen och inkräktaren oskadliggörs för gott.
Detta har naturligtvis aldrig hänt, men frågan är om vi
vill ge maskinerna intelligens
nog att fatta egna beslut.
Kanske ska vi vara glada att AI-forskningen ännu inte lyckats särskilt bra.