Skriven: oktober 98 Publicerad i: ADI och Qvo vadis
Ny tid - ny socialdemokrati?

Många talar om ideologiernas död, om socialdemokratin fortfarande ska vara socialistiskt, men vad är det som gör ideologin ogiltig för en analys av samhället? Var ligger det gammalmodiga i att lägga bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning i hela folkets händer? Vad är det för nytt att arbetsgivarna vill ha lägre löner, kortare semester, längre arbetstid och färre lagar?

Låt mig ta ett exempel från framtidsbranchen nummer 1. Enligt en undersökning bland cirka 300 IT/media företag hade färre än 20 % av företagen kollektivavtal och bara en tredjedel betalade ut övertidsersättning, dock är hela 85 % av personalen fast anställd. Men visst är IT-branschen glamorös med bra arbetsmiljö där kollektivavtalet är föråldrat, eller? En anställd berättar: "Stressen kommer när du känner att, det finns inte en chans i världen att jag kommer klara av det här till klockan 8 på morgonen när klockan är 02 på natten. Efter ett tag blir också jobbet mer fysiskt i den meningen att det är så stillasittande. Det gör ont i axlarna, du går lätt upp i vikt eftersom det enda man gör för att hålla sig vaken är att äta och dricka."

Dagens höger följer traditionen att stå på arbetsgivarnas sida, Carl Bildt sa i ett släng av öppenhet på SAFs kongress 1993: "Jag har ibland anklagats för att leda en arbetsgivarvänlig regering. Det är alldeles korrekt". Kräver företagens ökade makt över politiken svagare fackföreningar?  Kräver projektanställningar mer av chefens goda humör och mindre av trygghet vid sjukdom, olycka eller brutet kontrakt? Kräver svårare frågor, mer vanmakt och starkare motkrafter färre förtroendevalda?

Det är precis tvärtom. Metoderna ser kanske annorlunda ut, men den nya tiden kräver mer socialism;* en starkare motkraft till kapitalets omättliga vinsthunger. Allt detta stärker aktualiteten hos socialismen och därmed Karl Marx grundsats, det vill säga kampen mellan de som har makt över sitt arbete och de som inte har, klassmotsättningarna. Vi behöver mer av gemensamma lösningar och rättvis fördelning genom staten. Vi behöver mer av aktiv arbetsmarknadspolitik framför inflationsspöken och politisk feghet. Vi behöver fler politiker som kan och vågar diskutera svåra problem utan att överlåta dem till tjänstemän i slutna rum eller marknadens osynliga hand. För att ta några exempel så behöver vi mer debatt om MAI-* och Schengenavtal* innan de undertecknas, hur vinstrika Volvo kan undvika att betala skatt, varför få IT-företag följer gällande avtal och regler, den framväxande kunskaps- och löneeliten med en allt större grupp som hopplöst hamnar utanför.

Problemen är stora, men det är inte kört, ännu. Mot varje makt finns en motmakt. Första kravet är dock medvetenhet. Sedan gäller det att rakryggat stå upp för sina ideal, även när det blåser motvind. Det handlar om en ständig kamp för demokrati - mot nazism, för solidaritet - mot egoism, för människovärde - mot marknadsvärde. I stället för ny tid - ny socialdemokrati, reser jag mig upp, öppnar fönstret och skríker: Större orättvisor - mer socialism.

Några tips för dig som vill göra skillnaden...

Lästips:
antologin Epokskifte - om förtryckets nya ansikten
Björn Elmbrant, Dom där uppe - dom där nere, om demokratin i Sverige
Göran Greider, Arbetarklassens återkomst
Annette Kullenberg, Urp! ... sa överklassen
Hans-Peter Martin och Harald Schuman, Globaliseringsfällan - angreppet på demokrati och välfärd
Agneta Stark, Rent ekonomiskt? Om kvinnor och män. Siffror och pengar
Tidskrifterna Arena och ETC

Gör:
...delta i och starta upp tidskrifter, hemsidor, studiecirklar och debattcaféer
...ifrågasätt, det finns aldrig bara en vägs politik. Politiken är inte maktlös utan står inför massor av val varje dag, det handlar om att släppa ifrån sig makt eller att ta den
 

Ordförklaringar:
*Socialism handlar för mig om en ideologi med målet av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Ett demokratisk och jämlikt samhälle där människor tillsammans bestämmer över produktionen och hur resultatet ska fördelas.

*MAI-avtalet (Multilateral agreement on tariffs and trade) handlar om att ta bort hindren för världshandel. Hinder kan exempelvis vara tullar i form av skatter och avgifter på utländska produkter i syfte att främja handeln med egna varor.

*Schengenavtalet är ett led i EU-samarbetet som ska göra det möjligt för människor att röra sig fritt inom unionens gränser, som vi rör oss inom Sverige idag. Några problem är dock hur smuggling ska bekämpas och vilka regler som ska gälla flyktingar.
 

Skriven: februari 99 Publicerad: per epost
Korset, rosen och demokratin

På kongressen i augusti kommer vi att diskutera vilken organisation SSU ska välja inför framtiden. För att ge er några perspektiv vill jag göra en jämförelse mellan SSU och en annan stor ungdomsrörelse, nämligen Svenska Kyrkans Unga som med 28 400 medlemmar är lite större än SSU.

Kongress
SSU (enligt förslag från stadgekommitten): Idag 250 ombud utsedda genom medlemsval i distrikten. Stadgekommitten föreslår att varannan kongress är "stor", varannan "mindre". Antalet ombud är lika många. Skillnaden är att den mindre hålls under färre dagar och behandlar färre frågor. Principprogram, stadgar och val av ledning föreslås tas upp vart fjärde år på den större kongressen.

Svenska Kyrkans Unga (nuvarande ordning): Alla 620 lokalavdelnignar har rätt att sända två ombud, 3 om de har fler än 100 medlemmar, till ett stort årsmöte (såm) udda år. SÅM behandlar alla frågor som motioner, stadgar och val av förbundsstyrelse (fs). Jämna år hålls lilla årsmötet (låm) med 50 ombud. Låm granskar verksamhetsberättelsen under det gångna året samt gör eventuella fyllnadsval till fs. I samband med detta hålls också en idékonferens som diskuterar viktiga ideologiska frågor.

Förbundsstyrelse
SSU (nuvarande ordning): En heltidsarvoderad ordförande, en heltidsarvoderad sekreterare samt 11 ordinarie ledamöter, varav två från vardera av fem regioner. Indelningen i regioner har dock liten praktisk betydelse.

Svenska Kyrkans Unga: En heltidsarvoderad ordförande, en vice ordförande samt 14 ordinarie ledamöter. Ledamöterna nomineras av distrikten, men representerar enbart fs. Alla ledamöter förutom de fyra i arbetsutskottet har dock ett kontaktdistrikt. Alla har också ett eller flera ansvarsområden med tillhörande arbetsgrupper. Medan SSU sedan 1993 halverat sin förbundsstyrelse har Svenska Kyrkans Unga sedan 1995 fördubblat antalet ordinarie ledamöter.

Organisation
SSU (enligt förslag från förbundsstyrelsen): Inför kongressen föreslår fs att gå ifrån dagens organisation med cirka 600 klubbar till ett system med SSU-kommuner som följer kommunens område. Organisatoriskt fungerar det ungefär likadant, SSU-kommuner, men under namnet kretsar har varit möjliga förut. Skillnaden är att man centralt förbjuder eller i alla fall försvårar andra sammanslutningar som kommunövergripande kretsar eller skolklubbar. Förändringen riskerar också att många medlemmar inte får samma demokratiska skolning som förut, då väldigt många klubbstyrelser försvinner.

Svenska Kyrkans Unga: Idag 620 lokalavdelningar som alla ska ha en styrelse med ekonomiskt ansvar. Svenska Kyrkan har alltid varit starkast på församlingsnivån, likaså Svenska Kyrkans Unga. En vikitig skillnad mot SSU är att många lokalavdelningar har tillgång till anställda, ofta deltid, men heltid för de största. Antalet disktrikt är hälften så många som SSU, alltså 13. Distrikten är större, med ett genomsnitt på 2 200 medlemmar, och ligger längre bort, upplevs i alla fall ofta så.

Vilken är min poäng? Döm gärna själva, men demokratiska organ som en växtplats tycker jag är mycket värdefull. En viktig skillnad i Svenska Kyrkans Unga är att jakten på makt inte är särskilt intensiv. Här blir du medlem för att dela en gemenskap och tro. Inte för att påverka samhället. Ett vanligt sätt att påverka är att hamna i olika beslutande organ...

När vi diskuterar SSUs organisation vill jag att vi försöker se vad som verkligen är problemet och välja lösning därefter. Om centrala direktiv kring den lokala organisationen löser dagens problem är obligatoriska SSU-kommuner helt rätt. Jag undrar också hur färre kongressombud och färre demokratiskt skolade medlemmar ska ge "den demokratiska utdelning och process" som stadgekommitten söker med sitt förslag. Kanske förstår du?

Klas Corbelius
SSU Norrköping
Förbundsstyrelsen Svenska Kyrkans Unga

Skriven: juni 99 Publicerad i: Qvo Vadis och sapnet
Ett liv för Sap efter EU-valet?

Så har det hänt igen. Ännu ett katastrofval för socialdemokratin (26 %) och dessutom ett valdeltagande under 40 %. Trots det
säger partiledningen att resultatet var bättre än väntat och Ingela Thalén pratar om en "arbetsseger".
Jag vet inte vad partisekreteraren menar, men inte var det särskilt många partimedlemmar som slet ihjäl sig i Norrköping. Inte
heller tyder valbudgetens 15 miljoner att jämföra med riksdagsvalets 43 på någon hög prioritet.

Anmärkningsvärt är också att ingen ungdomskandidat valdes in i parlamentet, trots att SSUs Veronica Palm har gjort ett bra
jobb och ville sitta kvar. Dessutom är enda svenska LO medlemmen bland parlamentarikerna vänsterpartiets toppnamn Jonas
Sjöstedt. Vad gäller framtiden är kanske det mest skrämmande att endast 15 % av väljarna mellan 18 och 25 år röstade på s,
vilket var betydligt sämre än såväl m som v.

Om vi ska diskutera orsaker till katastrofresultatet tror jag att de viktigaste är: 1) Missnöje med inrikespolitiken, tex behöver
vården, skolan och omsorgen ännu mer resurser. 2) Bristen på visioner, som fanns i början, men drunknade under bråket med
mp om alliansfriheten, anklagelser från v samt budskapet om att gå och rösta. Det senare är så klart jätteviktigt, men om det
finns tydliga alternativ att välja mellan och en känsla av att valet är viktigt så går människor och röstar i alla fall. 3) Få
EU-kritiker, lågutbildade och invandrare röstade, vilket drabbade sap värst.

Klas Corbelius
redaktör för Qvo vadis

Skriven: juni 99 Publicerad i: sapnet
Förnyelse att göra det vi bara pratat om i 30 år

Jag håller med Kikki om att vi måste våga inse hur stora partiets problem egentligen är. Anledningen är inte att vi ska deppa
ihop och tro att det är kört för socialdemokratin. Alla riksdagspartier har problem med sin identitet, men det märks mest hos
oss då vi är störst och, har åtminstone varit, en tydlig spegel av samhället omkring oss som präglas mycket av osäkerhet och
rädsla, speciellt från våra traditionella väljargrupper.

Samtidigt är vi långt ifrån katastrofen. Partiet (och SSU) har fortfarande hyfsat gott om resurser i form av engagerade
medlemmar, visionärer, pengar och tidningar. Idéerna finns, men vi måste våga använda dem.

Jag tyckte att det var slående för läget i partiet när vi diskuterade en rapport från partidistriktets valanalysgrupp på östgötasossarnas årsmöte. En gammal partipamp gick upp och sa att rapporten bara föreslog samma saker som man diskuterat
i 30 år. Han hade förvisso rätt, men det kanske beror på att så lite har hänt...

Rapportens författare pratade bla om behovet av ett ungt synsätt, vitalisering av mötesformer, fler mötesplatser med väljare och
att prata mera visioner, snarare än plånboksfrågor. Kanske inte så nytt, men fortfarande viktigt.

Vad har hänt sedan dess? Tja, i eu-valrörelsen handlade det mest om att ringa folk att säga att de skulle rösta. Inte några
argument varför det är viktigt att rösta och inte heller varför det är viktigt att rösta på sossarna. Affischerna visade glada
kandidater snarare än vår bild av framtidens europa. Fler mötesplatser? Visst, kandidaterna for runt, men inte var det särskilt
många nya sätt som prövades. Torgmötena handlade fortfarande om att någon parlamentariker stod vid valbussen och
snackade med 5-10 partister medan några ssuare delade ut broschyrer...

På tal om nya mötesplatser har vi aldrig lyckats använda internet särskilt bra. Sådant som levande hemsidor med
diskussionslistor, många bra länkar, epostadresser till spännande människor, makthavare osv. Chat med statsråd och
förbundsstyrelsen på SSUs hemsida. En hemsida för Tvärdrag där alla som vill får komma till tals.

Listan på områden där partiet måste bli bättre kan göras lång, men jag är ändå hoppfull, under ett villkor...
att vi tar frågan på yttersta allvar och för ett seriöst samtal där vi släpper på prestigen. Jag vill dock avsluta mitt inlägg med ett
varnande exempel.

Strax efter valet gick ordföranden för partiet i Norrköping ut och sa att nu börjar arbetet inför nästa val (syftade på
riksdagsvalet). I samma veva bestämde arbetarkommunen sig för att sluta med fredagscafér på biblioteket och lördagens
torgmöten i city. Skälet var att man ville utvärdera arbetsformerna för att sedan komma med nya förslag...
Resultatet blev att vi inte syntes alls fram till EU-valröreslen började. Tyvärr var mötesformerna fortfarande likadana.

Klas Corbelius

Skriven: juli 99 Publicerad i: Under röd flagg, Qvo Vadis
Ett liv för socialdemokratin efter EU-valet?

Så har det hänt igen. Ännu ett katastrofval för socialdemokraterna (26 %) och dessutom ett valdeltagande under 40 %. Trots det säger partiledningen att resultatet var bättre än väntat och Ingela Thalén pratar om en "arbetsseger". Jag vet inte vad partisekreteraren menar, men inte var det särskilt många partimedlemmar som slet ihjäl sig i Norrköping. Inte heller tyder valbudgetens 15 miljoner att jämföra med riksdagsvalets 43 på någon hög prioritet. Vad gäller framtiden är kanske det mest skrämmande att endast 15 % av väljarna mellan 18 och 25 år röstade på oss, vilket var betydligt sämre än såväl moderaterna som vänsterpartiet.

Men istället för att deppa ihop bör vi sätta oss ner och fundera på vad vi kan göra istället. För det första måste vi våga inse hur stora partiets problem egentligen är. Anledningen är inte att vi ska tro att det är kört för socialdemokratin, snarare tvärt om. Alla riksdagspartier har problem med sin identitet, men det märks mest hos oss då vi är störst och, har åtminstone varit, en tydlig spegel av samhället omkring oss som präglas mycket av osäkerhet och
rädsla, speciellt från våra traditionella väljargrupper.

Samtidigt är vi långt ifrån katastrofen. Partiet (och SSU) har fortfarande gott om resurser i form av engagerade medlemmar, visionärer, pengar och tidningar. Idéerna och viljan finns, men vi måste våga använda dem.

Jag är säker på att det alltid kommer att finnas plats för en rättvise- och solidaritetsrörelse som socialdemokratin, sedan är bara frågan vilka former som engagemanget tar sig. Vi vet att allt färre svenskar är medlemmar i ett parti, men vi vet samtidigt att allt fler deltar i någon politisk aktivitet (som att bära kampanjknapp, skriva på en namninsamling, bidra ekonomiskt eller dylikt). Trenden är en stark ökning i hela västeuropa och i Sverige från 58 % 1981 till 74 % 1990. Vi vet också att andelen som uppger att de för det mesta brukar vara med och säga sin åsikt har ökat från 23 % 1960 till 44 % 1998. Undersökningar av Stefan Svallfors visar också att det finns ett stort stöd för den offentliga sektorn och därmed traditionella socialdemokratiska värderingar.

Det finns alltså skäl att vara hoppfull. Medlemsraset beror inte främst på att människor inte bryr sig utan mera på att de upplever partierna som stela, byråkratiska och långsamma. Här måste vi själva som politiskt engagerade sossar ställa oss frågan; vad socialdemokratin egentligen är bäst på? Är det att vara en fixarrörelse, som fixar bra vård, skola, omsorg, vägar och bra miljö eller är det som parti med levande idédebatt och att förändra samhället till det bättre? Jag kan också formulera det som så, påverkar jag mest genom att gå på ett partimöte eller att ringa kommunalrådet direkt? Varför ska jag gå med i partiet om det är det senare?

Det självklara, men ändå svåra svaret, är att vi kan göra mer om vi är många, men det gäller att använda styrkan i det gemensamma. Att helt enkelt våga dela på makten, våga släppa fram nya medlemmar och fram för allt våga ha en vildvuxen diskussion i föreningen. För att ta ett aktuellt exempel. Om vi utesluter alla som bär röd stjärna, kallar sig marxist eller har några liberala åsikter så kommer diskussionerna att bli mycket tråkiga, vilket leder till att diskussionerna istället förs på caféet, i skolan eller hemma, där det inte finns några regler utan där det förutsättningslösa samtalet får stå i centrum.

Det är också detta vi ska ta fasta på i socialdemokratin; samtalet. Vi ska inte kräva av människor att de ska ägna hela sin tid åt föreningen utan erbjuda dem att vara med när de vill. Detta ställer stora krav på organisationen, men om vi låter människor ”komma och gå” tror jag att det blir roligare, mer kreativt och att vi inte bränner ut eller skrämmer bort människor lika lätt. Det är också viktigt att idéerna som föds i samtalen tas tillvara. Att vi vågar använda vår makt i stat, kommun och landsting till att genomföra medlemmarnas idéer, inte bara ”gömma undan dem” i en långtidsutredning, som avvecklingen av kärnkraften eller när partistyrelsen inför framtidskongressen i Sundsvall 1997 på en mängd motioner i skiftande ideologiska frågor gav svaret att ”det behövs en bred ideologisk debatt i partiet”.

Avslutningsvis tror jag att vi kan göra hur många organisationsförändringar som helst, men för att det verkligen ska hända något måste vi ändra våra attityder. Här tror jag att vi i SSU kan gå före och visa partiet vägen då vi inte har lika ”tungt bagage” i form av gammal vana. Trots att det är mycket som behöver göras är jag hoppfull. Jag är det därför att jag vet vilka duktiga, kreativa och fantastiska människor som finns i rörelsen.

Klas Corbelius, Norrköpings SSU-krets, redaktör för Qvo Vadis (http://qvovadis.cjb.net)

Skriven: juli 99 Publicerad i: Qvo Vadis & Libertas
Några reflektioner över två broschyrer...

När jag nyligen gjorde en av mina många och nödvändiga rensningar av pappershögar på skrivbordet fann jag två små broschyrer. De var från socialdemokratiska studentförbundet och såg först ut att likna varandra, men så började jag titta närmare… För skojs skull (och för att slippa undan städningen) så gjorde jag en jämförelse av de två.

Båda är i A6 format, den ena heter "Varför har männen makten? Gå med i motståndsrörelsen", den andra har namnet "Politik für alle". Den första är från förra året, har rött omslag, består av åtta sidor och innehåller sex enkla, men tydliga teckningar med människor på. Texten består av fakta som avslutas med ett eller flera politiska krav. På sista sidan uppmanas läsaren att gå med i motståndsrörelsen för att kämpa mot orättvisor såsom männens maktdominans.

Broschyren "Politik für alle" är fräckt grön med rosa text och användes under årets vårkampanj. Första uppslaget innehåller en text från ståupparen Peter Wahlbeck om att vi inte behöver fler gurus som rabblar självklara sanningar utan måste resa oss ur det mentala mörker vi uppfostrats i. Teckensnittet är rörigt och ger ett popigt intryck. Färgerna i den 12-sidiga broschyren är svart/vit textsida med orange sida bredvid där totalt tre personer svarar på samma tre frågor. Temat är engagemang och bara en uppger att hon är socialdemokrat. Frågorna handlar bara om engagemang i allmänhet, inte något ideologiskt. Avslutningsvis uppmanas läsaren att bry sig och engagera sig.

Den första är ideologisk och gjord av redaktören för Libertas som är socialdemokratiska studentförbundets medlemstidning. Den andra är gjord av reklambyrån MMM, naturligtvis på uppdrag av studentförbundet. Kalla det konspirationsteori, men min poäng är att "politik für alle" är fräckare och snyggare, men var försvann motståndsrörelsen? Förhoppningsvis har centerns, vänsterns och moderaternas studentförbund betalat en del av kampanjen då broschyren lika gärna kan användas av dem. Ingenstans framgår varför en student ska engagera sig i just sossarna.

Kalla "politik für alle" ett tecken i tiden, där ytan ska vara vacker och innehållet okontroversiellt. Det talas om ideologiernas död, men minns vad som hände förra gången de begravdes, det var visst i mitten av 60-talet... Jag ser redan idag tecken på en ökad radikalisering av samhället. Jämlikhet och solidaritet är viktiga värden bland 70-talisterna samtidigt som fler än någonsin utför en politisk handling som att delta i demonstrationer, bära märken eller skriva på en namninsamling. När det går så långt att LUF väljer en feminist till ordförande då har det hänt någonting... Det vore synd om socialdemokratiska studentförbundet skulle missa tåget.

Klas Corbelius, aktiv i Norrköpings socialdemokratiska studentklubb och redaktör för nättidningen Qvo Vadis

Skriven: juli 99 Publicerad i: Tvärdrag
Tre utmaningar för SSU

I ett temanummer om socialdemokratin och framtiden vill jag passa på att måla upp tre viktiga uppgifter för landets största politiska ungdomsförbund. För det första måste organisationen stärkas genom mera ideologiska studier och en tydligare politisk profil.

För att värva medlemmar ska SSU först och främst bidra till att få med så många unga människor som möjligt i ett ständigt pågående samtal om vilket samhälle vi vill ha. Om samtalet sker under en kongress, på stadens torg eller mitt under ett pågående disco är oväsentligt, bara att det förs.

När ungdomar deltar i samtalet ska SSU samla de som står för våra värderingar. SSU måste alltså stå för ett tydligt politiskt budskap, inte främst kondomregn och kareoke. För att citera SSU Stockholms ordförande Johan Sjölander: "Alla ska veta att socialdemokraterna kanske inte står för en politik som ger alla mer, men en politik som minskar klyftor och ökar rättvisan."

Vi måste fråga oss varför vi är med i SSU. Själv är jag socialist med stolthet och glädje. Det
som driver mig är att efter en lång och stenhård daglig kamp hägrar målet, vilket bäst sammanfattas i fransmannen Jean Antoine de Condorcets ord från 1793: ”En dag kommer det ögonblick då solen bara lyser över fria människor som inte känns vid någon annan herre än sitt eget förnuft…”

Den andra uppgiften hänger ihop med den första, nämligen att stå på barrikaderna för arbetarklassen. Klassamhället ska avskaffas. Ständigt möts vi av nya skrämmande rapporter. Nu senast berättade FN att Sverige tillsammans med USA och Storbritannien är de OECD-länder där inkomstklyftorna ökar snabbast. Kvinnomaktutredningen ansåg det lönsammare för kvinnor att byta kön än att utbilda sig. Kvinnor får mindre betalt, men har mer slitsamma yrken och drabbas mycket oftare av sjukdomar. Ledande socialdemokrater säger att problemet med bostadspolitiken inte är att den är dålig utan att vi inte har någon. Säg inte att arbetarklassen inte finns, gå istället ut på gatan och titta. Där ser du sjuksköterskor, lågbetalda tjänstemän och ungdomar på Mc Donalds arbeta under lika eländiga villkor. Här kan SSU som också är LO:s ungdomsförbund göra mycket.

Även den tredje uppgiften hänger ihop med de två övriga. Ett ideologiskt starkare SSU som står på arbetarklassens sida behöver också ta upp diskussionen om ett alternativt ekonomiskt system. Vi ser varje dag hur kapitalismen bara tänker på ägarnas vinstintressen, låter människor gå från hem och jobb, naturen dö och små barn arbeta hårt. Viktigt är också att skapa en motmakt mot kapitalet som allt mer dikterar villkoren för samhället i övrigt. En bland många goda idéer är att införa en global skatt på valutatransaktioner och låta pengarna gå till FN som därmed skulle bli oberoende av USA:s bidrag.

Avslutningsvis måste den grundläggande frågan om vilket samhälle vi vill ha vara motorn i SSU. Genom att samla unga människor som tror på ett socialistiskt samhälle med människan, inte marknaden i centrum, kan SSU bli starka igen. Sedan är det upp till oss medlemmar att använda den kraften.

Klas Corbelius, redaktör för Östergötlands distriktstidning Flygblad-röd

Skriven: september 99 Publicerad i: Sapnet
Varför är det så tyst?

Inkomstskillnaderna ökar lika snabbt i Sverige som i skräckexemplen England och USA, börsuppgången har gynnat de med mycket pengar, de fattiga blir fattigare och de rika rikare, sambandet mellan låg lön och liten frihet i arbetet är stort, endast 2% av barnen till icke facklärda arbetare går vidare till högre studier jämfört med barnen till högre tjänstemän där fler än hälften (55%) läser på högskola eller universitet, det högst avlönade kvinnodominerade yrket ger lägre lön än det lägst betalda mansdominerade yrket, endast 5 % av landets 50 000 invandrarakademiker har ett jobb som motsvarar deras kompetens osv.

Här borde SSU vara en vanligt förekommande och högljudd röst i debatten. Det försöker vi också vara, men det saknas en gemensam och uthållig strategi. Vi måste använda hela rörelsens slagkraft. Jag föreslår att SSU-förbundet inrättar en ständigt pågående thinktank som granskar klassamhället och ger ut en rapport förslagsvis var tredje månad.

För ofta kanske du tänker, men med tanke på hur omfattande klassamhället är tror jag det behövs. Rapporterna kan också ha olika teman, exempelvis klassamhället i skolan, klassamhället i arbetslivet, klassamhället ur ett kvinnligt perspektiv, klassamhället ur ett etniskt perspektiv. Det är också viktigt att rapporterna inte bara stannar i hyllan utan används som underlag för kurser, insändarskrivande, kanske för att utbilda makthavare i hur verkligheten ser ut. Möjligheterna är många.

Det vore också roligt om förbundets thinktank fick efterföljare i SSU-distrikten och kanske till och med i partiet. Rapporterna blir ett utmärkt underlag när SSUare i kommuner, landsting och riksdag ska formulera politiska krav för att bryta ojämlikheten och avskaffa klassamhället. Avslutningsvis: gärna medalj, men först en rejäl rapportserie om det svenska klassamhället. Med den kunskapen förändrar vi världen.

Klas Corbelius, SSU Gnista