The last speech
                        Frederick Engels 1883

Just as Darwin discovered the law of development or organic nature, so Marx discovered the law of development of human history: the simple fact, hitherto concealed by an overgrowth of ideology, that mankind must first of all eat, drink, have shelter and clothing, before it can pursue politics, science, art, religion, etc.; that therefore the production of the immediate material means, and consequently the degree of economic development attained by a given people or during a given epoch, form the foundation upon which the state institutions, the legal conceptions, art, and even the ideas on religion, of the people concerned have been evolved, and in the light of which they must, therefore, be explained, instead of vice versa, as had hitherto been the case. But that is not all. Marx also discovered the special law of motion governing the present-day capitalist mode of production, and the bourgeois society that this mode of production has created. The discovery of surplus value suddenly threw light on the problem, in trying to solve which all previous investigations, of both bourgeois economists and socialist critics, had
been groping in the dark. Two such discoveries would be enough for one lifetime. Happy the man to whom it is granted to make even one such discovery. But in every single field which Marx investigated -- and he investigated very many fields, none of them superficially -- in every field, even in that of mathematics, he made independent discoveries. Such was the man of science. But this was not even half the man. Science was for Marx a historically dynamic, revolutionary force. However great the joy with which he welcomed a new discovery in some theoretical science whose practical application perhaps it was as yet quite impossible to envisage, he experienced quite another kind of joy when the discovery involved immediate revolutionary changes in industry, and in historical development in general. For example, he followed closely the development of the discoveries made in the field of electricity and recently those of Marcel Deprez. For Marx was before all else a revolutionist. His real mission in life was to contribute, in one way or another, to the overthrow of capitalist society and of the state institutions which it had
brought into being, to contribute to the liberation of the modern proletariat, which he was the first to make conscious of its own position and its needs, conscious of the conditions of its emancipation. Fighting was his element. And he fought with a passion, a tenacity and a success such as few could rival. His work on the first _Rheinische Zeitung_ (1842), the Paris _Vorwarts_ (1844), the _Deutsche Brusseler Zeitung_ (1847), the _Neue Rheinische Zeitung_ (1848-49), the _New York Tribune_(1852-61), and, in addition to these, a host of militant pamphlets, work in organisations in Paris, Brussels and London, and finally, crowning all, the formation of the great International Working Men's Association -- this was indeed an achievement of which its founder might well have been proud even if he had done nothing else. And, consequently, Marx was the best hated and most calumniated man of his time. Governments, both absolutist and republican, deported him from their territories. Bourgeois, whether conservative or ultra-democratic, vied with one another in heaping slanders upon him. All this he brushed aside as though it were a cobweb, ignoring it, answering only when extreme necessity compelled him. And he died beloved, revered and mourned by millions of revolutionary fellow workers -- from the mines of Siberia to California, in all parts of Europe and America -- and I make bold to say that, though he may have had many opponents, he had hardly one personal
enemy. His name will endure through the ages, and so also will his work.
 

Kommunistiska manifestet
                               Karl Marx och Frederick Engels 1848
 

Ett spöke går runt Europa--kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot detta spöke: påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser.

Var finns det oppositionsparti, som icke av sina regerande motståndare utskrikes som kommunistiskt, var det oppositionsparti, som icke mot de mer avancerade oppositionsmännen såväl som mot sina reaktionära motståndare slungat tillbaka den brännmärkande beskyllningen för kommunism?

Två ting framgår av detta faktum. Kommunismen erkännes redan av alla europeiska makter som en makt. Det är hög tid att kommunisterna öppet inför hela världen framlägger sitt åskådningssätt, sina syften, sina tendenser och gentemot sagan om kommunismens spöke ställer ett manifest av partiet självt.

För detta ändamål har kommunister av de mest olika nationaliteter samlats i London och utarbetat följande manifest, som offentliggöres på engelska, franska. tyska, italienska, flamska och danska språken.

I. BORGARE OCH PROLETÄRER

Historien om alla hittillsvarande samhällen[1] är historien om klasskamp.

Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig
motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär
omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.

I historiens tidigare epoker finner vi nästan överallt en fullständig uppdelning av samhället i olika stånd, en mångfaldig gradering
av de sociala ställningarna. I det gamla Rom har vi patricier, riddare, plebejer, slavar; under medeltiden feodalherrar, vasaller,
mästare, gesäller, livegna och dessutom inom nästan alla dessa klasser återigen särskilda graderingar.

Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället har icke upphävt klassmotsatserna. Det har
blott satt nya klasser, nya betingelser för undertryckandet, nya former för kampen i de gamlas ställe.

Vår epok. bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom, att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig
alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisi och proletariat.

Ur medeltidens livegna utgick de första städernas småborgare, och ur detta småborgerskap utvecklade sig bourgeoisins första
element.

Upptäckten av Amerika och omseglingen av Afrika skapade en ny terräng för den uppåtgående bourgeoisin. Den ostindiska
och kinesiska marknaden, koloniseringen av Amerika, varuutbytet med kolonierna, ökandet av byteshandeln och varorna över
huvud taget gav handeln, sjöfarten och industrin ett hittills okänt uppsving och därmed åt det revolutionära elementet i det
sönderfallande feodala samhället en snabb utveckling.

Det hittillsvarande feodala eller skråmässiga driftssättet i industrin förslog inte längre för de nya marknadernas växande behov.
Manufakturen trädde i dess ställe. Skråmästarna utträngdes av det industriella medelståndet, arbetets delning mellan de olika
korporationerna försvann för arbetets delning inom den enskilda verkstaden.

Men alltjämt växte marknaderna, alltjämt ökades behoven. Icke ens manufakturen förslog längre. Då revolutionerade ångan och
maskinerna den industriella produktionen. I manufakturens ställe trädde den moderna storindustrin, i det industriella
medelståndets ställe trädde de industriella miljonärerna, cheferna för hela industriella arméer, de moderna borgarna.

Storindustrin har skapat den världsmarknad, som upptäckten av Amerika förberedde. Världsmarknaden har gett handeln,
sjöfarten och landskommunikationerna en omätlig utveckling. Detta har i sin tur återverkat på industrins utvidgning och i samma
mån som industri, handel, sjöfart och järnvägar utvidgade sig, i samma mån utvecklade sig bourgeoisin, ökade sitt kapital och
trängde alla från medeltiden härstammande klasser i bakgrunden.

Vi ser således, hur den moderna bourgeoisin själv är produkten av en lång utvecklingsprocess, en rad omvälvningar i
produktions- och samfärdssätten.

Vart och ett av dessa bourgeoisins utvecklingsstadier åtföljdes av ett motsvarande politiskt framsteg (för denna klass).[2] Från
att ha utgjort ett förtryckt stånd under feodalherrarnas herravälde, från en beväpnad och sig själv förvaltande association i
kommunen.[3] Från en oberoende stadsrepublik (som i Italien och Tyskland), från skatteskyldigt tredje stånd under monarkin
(som i Frankrike), sedan under manufakturens tid motvikt mot adeln i ståndsmonarkin eller i den oinskränkta monarkin, sedan
huvudgrundval för de stora monarkierna över huvud taget, tillkämpade den sig slutligen efter storindustrins uppkomst det
politiska ensamherraväldet i den moderna representativstaten. Den moderna statsmakten är blott ett utskott, som förvaltar hela
borgarklassens gemensamma affärer.

Bourgeoisin har spelat en högst revolutionär roll i historien.

Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har
obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke
kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa "kontant betalning". Den har kränkt det fromma svärmeriets
heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har
upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och istället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den
samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt
den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.

Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har
förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.

Bourgeoisin har ryckt av familjeförhållandet dess rörande sentimentala slöja och återfört det till ett rent penningförhållande.

Bourgeoisin har avslöjat, hur den brutala kraftutvecklingen som reaktionen så mycket beundrar hos medeltiden, lämpligt
kompletterades med den trögaste flegma. Först den har visat, vad mänsklig verksamhet kan åstadkomma. Den har utfört helt
andra underverk än egyptiska pyramider, romerska vattenledningar och gotiska katedraler: den har utfört helt andra tåg än
folkvandringar och korståg.

Bourgeoisin kan icke existera, utan att alltjämt revolutionera produktionsinstrumenten, d v s produktionsförhållandena, således
samtliga samhällsförhållanden. Ett oförändrat bibehållande av det gamla produktionssättet var däremot den första
existensbetingelsen för alla tidigare industriella klasser. Den fortgående omvälvningen i produktionen, det oavbrutna skakandet
av alla samhälleliga förhållanden, den eviga osäkerheten och rörelsen kännetecknar bourgeoisins epok gentemot alla andra. Alla
fasta inrotade förhållanden och dem åtföljande gamla ärevördiga föreställningar och åskådningar upplöses, alla nybildade
föråldras innan de hinner bli förbenade. Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen
tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.

Behovet av en ständigt ökad avsättning för sina produkter jagar bourgeoisin över hela jordklotet. Överallt måste den innästla
sig, överallt slå sig ned, överallt skaffa sig förbindelser.

Bourgeoisin har genom sin exploatering av världsmarknaden givit alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt.
Den har till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grund. De urgamla nationella industrierna har förintats och
förintas alltjämt dagligen. De uttränges av nya industrier, vilkas införande blir en livsfråga för alla civiliserade nationer, industrier,
som icke längre bearbetar inhemska råämnen, utan råvaror från de avlägsnaste områden och vilkas fabrikat förbrukas icke blott
i det egna landet utan i alla världsdelar. I stället för de gamla behoven, som kunde tillfredsställas genom landets egna resurser,
träder nya, vilka behöver produkter från de mest avlägsna länder och klimat för att bli tillfredsställda. I stället för den gamla
lokala och nationella självtillräckligheten och avskildheten träder en allsidig samfärdsel, ett allsidigt nationernas beroende av
varandra. Och som det går i den materiella, så går det också i den andliga produktionen. De enskilda nationernas andliga
produkter blir allmän egendom. Den nationella ensidigheten och inskränktheten blir mer och mer omöjlig, och av den mycket
nationella och lokala litteraturen bildas en världslitteratur.

Bourgeoisin rycker genom den snabba förbättringen av alla produktionsinstrument, genom de oändligt förbättrade
kommunikationerna alla, även de mest barbariska nationer in i civilisationen. De billiga varupriserna är det tunga artilleri, med
vilket den skjuter ner alla kinesiska murar och varmed den tvingar barbarernas hårdnackade främlingshat att kapitulera. Den
tvingar alla nationer att tillägna sig bourgeoisins produktionssätt, om de inte vill gå under; den tvingar dem att hos sig själva införa
den så kallade civilisationen, d v s att bli bourgeoisi. Med ett ord: bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte.

Bourgeoisin har lagt landsbygden under stadens herravälde. Den har skapat kolossala städer, den har i hög grad ökat
invånarantalet i städerna i förhållande till befolkningen på landsbygden och därigenom dragit en betydande del av befolkningen
undan lantlivets förslöande inverkan. Och liksom den gjort landet beroende av staden, så har den gjort barbariska och
halvbarbariska länder beroende av de civiliserade, bondefolken av de borgerliga folken, österlandet av västerlandet.

Bourgeoisin upphäver mer och mer splittringen av produktionsmedlen, av egendomen och av befolkningen. Den har trängt ihop
befolkningen, centraliserat produktionsmedlen och koncentrerat egendomen på få händer. Den nödvändiga följden härav var
den politiska centralisationen. Oberoende, blott löst förbundna provinser med olika intressen, lagar, regeringar och tullar
sammanfördes till en nation, en regering, en lag, ett nationellt klassintresse, en tullgräns.

Bourgeoisin har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat mera jättelika och kolossala produktivkrafter än alla de
föregående generationerna tillsamman. Naturkrafternas underkuvande, maskinerna, kemins användning i industri och åkerbruk,
ångbåtstrafiken, järnvägarna, den elektriska telegrafen, uppodlingen av hela världsdelar, upprensning av floderna för trafik, ur
marken framstampade hela befolkningar--vilket tidigare århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i det
samhälleliga arbetets sköte?

Vi har alltså sett: de produktions- och samfärdsmedel, på vilkas grundval bourgeoisin växte fram, skapades av det feodala
samhället. På ett visst stadium av utvecklingen av dessa produktions- och samfärdsmedel, motsvarade de förhållanden, varunder
feodalsamhället producerade och drev utbyte, den feodala organisationen avjordbruk och manufaktur, med ett ord de feodala
egendomsförhållandena, icke längre de redan utvecklade produktivkrafterna. Dessa förhållanden hämmade produktionen i
stället för att främja den. De förvandlades till lika många fjättrar. De måste sprängas och de sprängdes.

I deras ställe trädde den fria konkurrensen med den därtill anpassade samhälleliga och politiska konstitutionen med
borgarklassens ekonomiska och politiska herravälde.

En liknande rörelse försiggår nu inför våra ögon. De borgerliga produktions- och samfärdsförhållandena, de borgerliga
egendomsförhållandena, det moderna borgerliga samhället, som framtrollat så väldiga produktions- och samfärdsmedel, liknar
häxmästaren, som inte längre förmår behärska de underjordiska makter, som han frambesvurit. Sedan årtionden är industrins
och handelns historia blott historien om de moderna produktivkrafternas revolt mot de moderna produktionsförhållandena, mot
egendomsförhållandena, som utgör livsbetingelsen för bourgeoisin och dess herravälde. Det är tillräckligt att nämna
handelskriserna, vilka genom sin periodiska återkomst alltmer hotande ifrågasätter hela det borgerliga samhällets existens. Under
handelskriserna förintas regelbundet ej blott en stor del av de frambragta produkterna, utan även av själva produktivkrafterna.
Under kriserna utbryter en samhällelig epidemi, vilken skulle ha förefallit alla andra epoker som en orimlighet: överproduktionens
epidemi. Samhället finner sig plötsligt försatt tillbaka i ett tillstånd av momentant barbari, en hungersnöd, ett allmänt förintelsekrig
tycks ha avskurit det från alla livsmedel, industrin och handeln tycks förintade, och varför? Eftersom det äger för mycket
civilisation, för mycket livsmedel, för mycket industri och för mycket handel. De produktivkrafter, som står till samhällets
förfogande, tjänar inte längre till att främja de borgerliga egendomsförhållandena, de har tvärtom blivit för väldiga för dessa
förhållanden, de hämmas av dem, och så snart de övervunnit detta hinder, bringar de hela det borgerliga samhället i oordning
och hotar den borgerliga egendomens existens. De borgerliga förhållandena har blivit för trånga för att rymma den av dem
skapade rikedomen. Varigenom övervinner bourgeoisin kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade tillintetgörandet av en
massa produktivkrafter, å andra sidan genom erövringen av nya marknader och en grundligare utsugning av äldre marknader.
Varigenom således? Därigenom att den förbereder ännu mer ingripande och våldsamma kriser och minskar medlen att
förebygga kriserna.

De vapen, varmed bourgeoisin slagit feodalismen till marken, riktar sig nu mot bourgeoisin själv.

Men bourgeoisin har ej blott smitt de vapen, som skall bringa den döden, den har också frambragt de män, vilka skall föra
dessa vapen--de moderna arbetarna, proletärerna.

I samma grad som bourgeoisin, d v s kapitalet, utvecklas, i samma grad utvecklas proletariatet, de moderna arbetarnas klass,
som blott lever så länge som de finner arbete och som blott finner arbete så länge som deras arbete ökar kapitalet. Dessa
arbetare, som styckevis måste sälja sig själva, är en vara som varje annan handelsartikel och därför på samma sätt utsatta för
alla konkurrensens växlingar, alla marknadens förändringar.

Proletärens arbete har genom maskineriets utveckling och arbetets delning förlorat all självständig karaktär och därmed all
lockelse för arbetaren. Han blir blott ett tillbehör till maskinen, och man begär blott de enklaste, enformigaste och lättlärdaste
handgrepp av honom. De kostnader, som arbetaren förorsakar, inskränker sig därför nästan blott till de livsmedel, som han
behöver för sitt underhåll och sin ras fortplantning, Men en varas pris, alltså även arbetets, är lika med dess
produktionskostnader. I samma grad som arbetets motbjudande karaktär tilltager, i samma grad sjunker därför lönen. Än mer, i
samma grad som maskinanvändningen och arbetsdelningen tilltar, i samma grad ökas också arbetets mängd, vare sig det sker
genom arbetstidens förlängning eller genom utökning av det på en viss tid krävda arbetet eller genom maskinernas uppdrivna fart
o s v.

Den moderna industrin har förvandlat den patriarkaliska mästarens lilla verkstad till den industriella kapitalistens stora fabrik. De
i fabriken sammanträngda arbetarmassorna organiseras som soldater. De ställs som meniga industrisoldater under uppsikt av en
fullständig hierarki av underofficerare och officerare. De är icke blott borgarklassens och borgarstatens trälar, utan de trälbindes
också dagligen och stundligen av maskinen, av förmannen och framför allt av den enskilda borgerliga fabrikanten själv. Denna
despoti är så mycket småaktigare, förhatligare och bittrare, ju öppnare den proklamerar vinsten som sitt mål.

Ju mindre handarbetet kräver skicklighet och kraft, d v s ju mer den moderna industrin utvecklas, desto mer utträngs männens
arbete genom kvinnors och barns arbete. Köns- och åldersskillnader har inte längre någon social betydelse när det gäller
arbetarklassen. Det ges nu blott arbetsinstrument, som allt efter ålder och kön drar olika kostnader.

När fabrikantens utsugning av arbetaren så tillvida är slut, att han fått sin lön kontant utbetald, så kastar sig de andra delarna av
bourgeoisin över honom: husägaren, krämaren, pantlånaren osv.

De hittillsvarande medelstånden, de små industriidkarna, köpmännen och räntetagarna, hantverkarna och bönderna, alla dessa
klasser sjunker ned i proletariatet, dels därför, att deras lilla kapital inte räcker till för drift av storindustri och dukar under i
konkurrensen med de större kapitalisterna, dels därför att deras speciella skicklighet blir värdelös genom nya produktionssätt.
Så rekryteras proletariatet ur befolkningens alla kretsar.

Proletariatet genomgår olika utvecklingsstadier. Dess kamp mot bourgeoisin börjar samtidigt med dess existens.

I början kämpar de enskilda arbetarna, sedan arbetarna vid en fabrik, sedan ett helt facks arbetare på en plats mot den enskilda
borgaren, som direkt utsuger dem. De riktar sina angrepp icke blott mot de borgerliga produktionsförhållandena, utan också
mot själva produktionsinstrumenten, de förintar de främmande konkurrerande varorna, de slår sönder maskinerna, de sticker
fabrikerna i brand, de söker återvinna den medeltida arbetarens förlorade ställning.

På detta stadium utgör arbetarna en över hela landet spridd och genom konkurrensen splittrad massa. Arbetarnas
sammanhållning som massa är ännu icke följden av deras egen förening utan följden av att bourgeoisin förenats, bourgeoisin som
för att uppnå sina egna politiska mål måste sätta hela proletariatet i rörelse och tillsvidare också kan göra detta. På detta stadium
bekämpar proletärerna alltså icke sina fiender utan sina fienders fiender, resterna av den absoluta monarkin, godsägarna, den
icke industriella bourgeoisin, småborgarna. Hela den historiska utvecklingen är på detta sätt koncentrerad i bourgeoisins händer:
varje seger, som vinns under dessa förhållanden, är en seger för bourgeoisin.

Men med industrins utveckling icke blott ökas proletariatet, det trängs också samman i större massor, dess kraft växer, och det
känner den mera. Intressena och levnadsläget inom proletariatet blir mer och mer likartade, i det maskinerna mer och mer
utplånar skillnaderna i arbetet, och lönen nästan överallt trycks ner på samma låga nivå. Bourgeoisins växande inbördes
konkurrens samt de därur framväxande handelskriserna gör arbetarnas lön allt osäkrare, maskinernas ständiga, allt snabbare
utveckling och förbättring gör hela deras levnadsställning allt ovissare, och alltmer antar sammanstötningarna mellan den enskilde
arbetaren och den enskilde fabrikanten karaktären av en sammanstötning mellan två klasser. Arbetarna börjar nu sammansluta
sig mot bourgeoisin. De förenar sig för att hålla sin lön uppe. De bildar själva varaktiga sammanslutningar för att kunna
proviantera för eventuella resningar. Här och där bryter kampen ut i upplopp.

Stundom segrar arbetarna, men blott tillfälligt. Det egentliga resultatet av deras strider är icke den omedelbara framgången, utan
den allt vidare omkring sig gripande föreningen av arbetare. Denna underlättas av de växande kommunikationsmedlen, som
skapas av storindustrin och som sätter arbetarna på de olika orterna i förbindelse med varandra. Men det behövs blott denna
förbindelse för att centralisera de många lönestriderna, som överallt har samma karaktär, till en hela landet omfattande
klasskamp. Varje klasskamp är emellertid en politisk kamp. Och den sammanslutning, som medeltidens dåliga vägar behövde
århundraden för att genomföra, den skapar det moderna proletariatet på få år med järnvägarnas hjälp.

Denna proletariatets organisering till klass och därmed till politiskt parti sprängs åter varje ögonblick genom konkurrensen bland
arbetarna själva. Men den lever oupphörligt upp igen, starkare, fastare, mäktigare. Den framtvingar, genom att begagna sig av
splittringar inom bourgeoisin, erkännande i lagform av vissa arbetarintressen. Så t.ex. tiotimmarslagen i England.

Det gamla samhällets motsatser befrämjar på mångfaldigt sätt proletariatets utveckling. Bourgeoisin befinner sig alltjämt i en
fortgående kamp, i början mot aristokratin, senare mot de delar av själva bourgeoisin vilkas intressen råkat i strid med industrins
framsteg, och ständigt mot bourgeoisin i alla främmande länder. I alla dessa strider ser bourgeoisin sig tvungen att vädja till
proletariatet, att ta dess hjälp i anspråk och på så sätt draga det in i den politiska rörelsen. Den själv tillför alltså proletariatet
sina egna bildningselement, d v s vapen mot sig själv.

Vidare förekommer det, som vi redan sett, att stora delar av den härskande klassen genom industrins framsteg slungas ned till
proletariatet eller i varje fall hotas i sina levnadsvillkor. Även dessa tillför proletariatet en mängd bildningselement.

I de tider slutligen, då klasskampen närmar sig avgörandet, antar upplösningsprocessen inom den härskande klassen, inom hela
det gamla samhället, en så häftig, så skarp karaktär, att en liten del av den härskande klassen lösgör sig från denna och ansluter
sig till den revolutionära klassen, den klass som bär framtiden i sina händer. Liksom tidigare en del av adeln övergick till
bourgeoisin, så övergår nu en del av bourgeoisin till proletariatet, särskilt en del av bourgeoisins ideologer, vilka arbetat sig fram
till en teoretisk förståelse av hela den historiska rörelsen.

Av de klasser, som i våra dagar står gentemot bourgeoisin, är blott proletariatet en verkligt revolutionär klass. Alla de andra
klasserna förfaller och går under med storindustrin, proletariatet åter är dennas egen produkt.

Medelstånden, den lilla fabrikanten, den lilla köpmannen, hantverkaren, bonden, alla bekämpar bourgeoisin för att skydda sin
existens som medelstånd mot undergång. De är alltså icke revolutionära utan konservativa. Än mer, de är reaktionära, ty de
söker vrida historiens hjul tillbaka. Om de är revolutionära, så är de det med hänsyn till sin förestående övergång till
proletariatet. så försvarar de inte sina nuvarande utan sina framtida intressen, så lämnar de sin egen ståndpunkt för att ställa sig
på proletariatets.

Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället, blir genom en proletär revolution har
och där indraget i rörelsen, men enligt hela sin levnadsställning kommer det dock att vara beredvilligare att låta köpa sig för
reaktionära syften.

Det gamla samhällets levnadsförhållanden är redan förintade i proletariatets levnadsförhållanden. Proletären är egendomslös,
hans förhållande till hustru och barn har ingenting mer gemensamt med det borgerliga familjeförhållandet. Det moderna
industriella arbetet. det moderna trälandet under kapitalet, som är detsamma i England som i Frankrike, i Amerika som i
Tyskland, har utplånat all nationell karaktär hos proletären. Lagarna, moralen, religionen är för honom lika många borgerliga
fördomar, bakom vilka lika många borgerliga intressen gömmer sig.

Alla tidigare klasser, som tillkämpat sig makten, sökte skydda sin redan förvärvade levnadsställning genom att underkasta hela
samhället sina egna förvärvsbetingelser. Proletärerna kan erövra de samhälleliga produktivkrafterna blott genom att avskaffa sitt
eget hittillsvarande förvärvssystem och därmed hela det hittillsvarande förvärvssystemet. Proletärerna har ingenting eget att
värna, de har att förstöra all hittills existerande privatsäkerhet och privatförsäkring.

Alla hittillsvarande rörelser har varit rörelser av minoriteter eller i minoriteters intressen. Den proletära rörelsen är den
självständiga rörelsen av det oerhörda flertalet i det oerhörda flertalets intressen. Proletariatet, det understa lagret i det
nuvarande samhället, kan inte höja sig, inte resa sig, utan att hela överbyggnaden av de skikt, vilka bildar det officiella samhället,
sprängs i luften.

Proletariatets kamp mot bourgeoisin är att börja med till formen, om än inte till innehållet, en nationell kamp. Varje lands
proletariat måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisi.

När vi tecknade de allmänna faserna av proletariatets utveckling, följde vi det mer eller mindre dolda inbördeskriget inom det
bestående samhället till den punkt, där det bryter ut i en öppen revolution och proletariatet genom att våldsamt störta
bourgeoisin grundar sitt eget herravälde.

Hela det hittillsvarande samhället vilade, som vi redan sett, på motsättningen mellan förtryckande och förtryckta klasser. Men
för att kunna undertrycka en klass, måste man dock tillförsäkra den betingelser, inom vilka den åtminstone kan existera som träl.
Den livegne har under livegenskapen arbetat sig upp till medlem av kommunen liksom småborgaren till borgare under den
feodala absolutismens ok. I stället för att höja sig i och med industrins framsteg sjunker däremot den moderna arbetaren allt
djupare ned under sin klass' levnadsvillkor. Arbetaren blir en fattiglapp, och fattigdomen utvecklar sig ännu fortare än
befolkningen och rikedomen. Det framgår därav tydligt, att bourgeoisin är oförmögen att längre förbliva härskande klass i
samhället och påtvinga samhället sin klass' levnadsbetingelser som reglerande lag. Den är ur stånd att härska, emedan den är ur
stånd att tillförsäkra sin slav existens ens inom gränserna för hans slaveri, eftersom den är tvungen att låta honom sjunka ned i ett
läge, där bourgeoisin måste nära honom i stället för att näras av honom. Samhället kan icke längre leva under bourgeoisin, d v s
dess liv är icke längre förenligt med samhällets.

Det väsentliga villkoret för borgarklassens existens och herravälde är anhopningen av rikedom på privata händer, bildandet och
ökandet av kapital, kapitalets förutsättning är lönearbetet. Lönearbetet vilar uteslutande på konkurrensen arbetarna emellan.
Framsteget i industrin, vars viljelösa och motståndslösa bärare bourgeoisin är, sätter i stället för arbetarnas isolering genom
konkurrensen deras revolutionära sammanslutning i föreningar. Med storindustrins utveckling rycks alltså undan bourgeoisins
fötter själva den grundval, på vilken den producerar och tillägnar sig produkterna. Den producerar framför allt sin egen
dödgrävare. Dess undergång och proletariatets seger är lika oundvikliga.

II. PROLETÄRER OCH KOMMUNISTER

I vilket förhållande står kommunisterna till proletariatet i allmänhet?

Kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna.

De har inga från proletariatets intressen skilda intressen.

De uppställer inga särskilda principer, efter vilka de vill forma den proletära rörelsen.

Kommunisterna skiljer sig från de övriga proletära partierna blott därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella
strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressena och gör dem gällande, och å
andra sidan därigenom, att de under de olika utvecklingsgrader, som kampen mellan proletariat och bourgeoisi genomgår, alltid
företräder hela rörelsens intressen.

Kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder, och teoretiskt
har de före den övriga massan av proletariatet kommit till insikt om betingelserna för, gången och de allmänna resultaten av den
proletära rörelsen.

Kommunisternas närmaste mål är detsamma som alla övriga proletära partiers: proletariatets utbildande till klass, störtandet av
bourgeoisins herravälde, proletariatets erövring av den politiska makten.

Kommunisternas teoretiska läror vilar ingalunda på idéer och principer, som uttänkts eller upptäckts av den ena eller andra
världsförbättraren.

De är blott allmänna uttryck för de faktiska förhållandena inom en pågående klasskamp, en inför våra ögon försiggående
historisk rörelse. Avskaffandet av hittillsvarande egendomsförhållanden är ingenting för kommunismen särskilt betecknande. Alla
egendomsförhållanden har alltid varit underkastade en ständig historisk växling, en ständig historisk förändring.

Den franska revolutionen t ex avskaffade feodalegendomen till förmån för den borgerliga egendomen.

Vad som utmärker kommunismen är inte avskaffande av egendomen över huvud taget, utan avskaffandet av den borgerliga
egendomen.

Men den moderna borgerliga privategendomen är det sista och mest fulländade uttrycket för framställningen och tillägnandet av
produkter, som bygger på klassmotsättningar, på den enas utsugning av den andra.

I denna betydelse kan kommunisterna sammanfatta sin teori i uttrycket: privategendomens upphävande.

Man har förebrått oss kommunister, att vi vill avskaffa den personligt förvärvade, genom eget arbete frambragta egendomen;
den egendom, som skulle utgöra grundvalen för all personlig frihet, verksamhet och självständighet.

Genom eget arbete förvärvad, självförtjänt egendom! Talar ni om småborgarens eller småbondens egendom, som föregick den
borgerliga egendomen? Vi behöver icke avskaffa den, industrins utveckling har avskaffat den och avskaffar den dagligen.

Eller talar ni om den moderna borgerliga privategendomen?

Men skapar lönearbetet, proletärens arbete, egendom åt arbetaren? Ingalunda. Det skapar kapital, d v s den egendom, som
utsuger lönearbetet och som blott kan föröka sig genom att skapa nytt lönearbete för att på nytt utsuga det. Egendomen i sin
nuvarande form rör sig i motsättningen mellan kapital och lönearbete. Låt oss betrakta de båda sidorna av denna motsättning.

Att vara kapitalist betyder inte blott att intaga en rent personlig, utan en samhällelig ställning i produktionen. Kapitalet är en
social produkt och kan blott sättas i rörelse genom en gemensam verksamhet av många medlemmar, ja, i sista instans blott
genom den gemensamma verksamheten av alla samhällets medlemmar.

Kapitalet är alltså ingen personlig, utan en samhällelig makt.

Om kapitalet alltså förvandlas till gemensam, alla samhällets medlemmar tillhörande egendom, så förvandlas inte därmed
personlig egendom till samhällelig. Blott egendomens sociala karaktär förvandlas. Den förlorar sin klasskaraktär.

Vi kommer nu till lönearbetet.

Lönearbetets genomsnittspris är arbetslönens minimum, d v s summan av de livsmedel, som är nödvändiga för att hålla arbetaren
som arbetare vid liv. Vad lönearbetaren således genom sitt arbete tillägnar sig räcker blott till för att uppehålla livet. Vi vill
ingalunda avskaffa detta personliga tillägnande av arbetsprodukten för livets omedelbara reproduktion, ett tillägnande, som inte
ger något överskott, vilket kunde ge makt över främmande arbete. Vi vill blott upphäva den eländiga karaktären av detta
tillägnande, varunder arbetaren blott lever för att öka kapitalet, blott lever i den mån det passar den härskande klassens
intressen.

I det borgerliga samhället är det levande arbetet blott ett medel att öka det hopade arbetet. I det kommunistiska samhället skall
det hopade arbetet blott vara ett medel att utvidga, berika och befrämja arbetarnas levnadsprocess.

I det borgerliga samhället härskar alltså det förflutna över det nuvarande, i det kommunistiska samhället det nuvarande över det
förflutna. I det borgerliga samhället är kapitalet självständigt och personligt, under det att den arbetande individen är
osjälvständig och opersonlig.

Upphävandet av detta förhållande kallar bourgeoisin upphävandet av personlighet och frihet ! Och med rätta. Det är förvisso
fråga om upphävandet av den borgerliga personligheten, självständigheten och friheten.

Med frihet förstår man under de nuvarande borgerliga produktionsförhållandena den fria handeln, friheten att köpa och sälja.

Men försvinner schackrandet, så försvinner också det fria schackrandet. Talesätten om det fria schackrandet har, liksom vår
bourgeoisis alla övriga frihetsbravader, blott någon mening gentemot det bundna schackrandet, gentemot medeltidens
undertryckta borgare, men inte gentemot det kommunistiska upphävandet av schackrandet, av de borgerliga
produktionsförhållandena och av bourgeoisin själv.

Ni förfasar er över, att vi vill upphäva privategendomen. Men i ert nuvarande samhälle är privategendomen upphävd för nio
tiondelar av dess medlemmar--den existerar just därigenom, att den icke existerar för nio tiondelar. Ni förebrår oss alltså, att vi
vill upphäva en egendom, som har till nödvändig förutsättning, att det oerhörda flertalet i samhället är egendomslöst.

Ni förebrår oss med andra ord, att vi vill upphäva er egendom. Alldeles riktigt, det vill vi.

Från det ögonblick, då arbetet inte längre kan förvandlas till kapital, pengar. jordränta, kort sagt till en samhällsmakt, som kan
monopoliseras, d v s från det ögonblick, då den personliga egendomen inte längre kan slå om i borgerlig, förklarar ni, att
personligheten är upphävd.

Ni medger således, att ni med personlighet inte menar något annat än borgaren, den borgerliga egendomsägaren. Och denna
personlighet skall förvisso upphävas.

Kommunismen berövar ingen makten att kunna tillägna sig samhälleliga produkter, den borttar blott makten att genom detta
tillägnande kunna utsuga främmande arbete.

Man har invänt, att med privategendomens upphävande skulle all verksamhet upphöra och en allmän lättja inträda.

I så fall måste det borgerliga samhället för länge sedan ha gått under av slöhet, ty de som här arbetar förvärvar ingenting, och de
som här förvärvar, de arbetar icke. Hela invändningen leder till tautologin, att det inte längre kommer att finnas lönearbete, när
det inte längre finns kapital.

Alla invändningar, som riktas mot det kommunistiska sättet att producera och tillägna sig materiella produkter, har även
utsträckts att gälla tillägnandet och produktionen av andliga produkter. Liksom för borgaren upphörandet av klassegendomen
ter sig liktydigt med upphörandet av produktionen själv, så ter sig klassbildningens upphörande för honom identisk med
bildningens upphörande över huvud taget.

Den bildning, vars förlust han beklagar, utgör för det enorma flertalet utbildningen till maskin.

Men tvista icke med oss genom att med edra borgerliga föreställningar om frihet, bildning, rätt o s v bedöma avskaffandet av
den borgerliga egendomen. Edra idéer är själva produkter av de borgerliga produktions- och egendomsförhållandena, liksom er
rätt blott är er till lag upphöjda klassvilja, vars innehåll är givet i de materiella levnadsbetingelserna för er klass.

Den intresseföreställning, vari ni förvandlar edra produktions- och egendomsförhållanden från historiska, under produktionens
utveckling övergående, förhållanden till eviga natur- och förnuftslagar, delar ni med alla tidigare härskande klasser, som gått
under. Vad ni förstår, när det gäller den antika egendomen, vad ni förstår, när det gäller den feodala egendomen, det vågar ni
inte begripa, när det gäller den borgerliga egendomen.

Familjens upphävande! Även de radikalaste beskärmar sig över denna skändliga avsikt hos kommunisterna.

Varpå vilar den nuvarande, den borgerliga familjen? På kapitalet, på det enskilda förvärvet. Fullständigt utvecklad existerar den
blott för bourgeoisin, men den finner sin komplettering i den tvungna familjelösheten hos arbetarna och i den offentliga
prostitutionen.

Den borgerliga familjen bortfaller naturligtvis samtidigt med denna dess komplettering, och båda försvinner i och med kapitalets
försvinnande.

Förebrår ni oss, att vi vill upphäva föräldrarnas utsugning av barnen? Vi tillstår denna förbrytelse.

Men, säger ni, vi upphäver de ömtåligaste förhållanden, när vi i stället för uppfostran i hemmet sätter samhällelig uppfostran.

Och är inte också er uppfostran bestämd genom samhället? Genom de samhällsförhållanden, under vilka ni uppfostras, genom
samhällets mer eller mindre direkta inblandning, medelst skolan o s v. Kommunisterna uppfinner inte samhällets inverkan på
uppfostran, de förändrar blott dess karaktär, de undandrar uppfostran den härskande klassens inflytande.

De borgerliga talesätten om familj och uppfostran, om det ömma förhållandet mellan föräldrar och barn, blir alltmera
motbjudande, ju mer alla proletariatets familjeband sönderslits till följd av storindustrin och barnen förvandlas till vanliga
handelsartiklar och arbetsredskap.

Men ni kommunister vill införa kvinnogemenskap, skriker hela bourgeoisin i korus mot oss.

Borgaren ser i sin hustru blott ett produktionsinstrument. Han hör, att produktionsinstrumenten skall göras till allmän egendom
och kan då naturligtvis icke tänka sig annat än att gemensamheten också skall bli kvinnans lott.

Han anar icke, att vad det just gäller, det är att upphäva kvinnans ställning som blott ett produktionsinstrument.

Det finns för övrigt ingenting löjligare än vår borgarklass' högmoraliska harm över kommunisternas föregivna officiella
kvinnogemenskap -- kommunisterna behöver icke införa kvinnogemenskap--den har nästan alltid existerat.

Våra borgare, som icke är nöjda med, att deras proletärers hustrur och döttrar står till deras förfogande, för att nu inte tala om
den officiella prostitutionen, finner ett särskilt nöje i att ömsesidigt förföra varandras hustrur.

Det borgerliga samhällets äktenskap är i verkligheten hustrugemenskap. Man kunde på sin höjd förebrå kommunisterna, att de i
stället för en under hyckleri dold kvinnogemenskap ville sätta en officiell, öppen sådan. Men det förstås annars av sig självt, att
med de nuvarande produktionsförhållandenas upphävande även den ur dessa uppkomna kvinnogemenskapen, dvs officiella och
icke-officiella prostitutionen kommer att försvinna.

Man har vidare förebrått kommunisterna, att de vill avskaffa fäderneslandet, nationaliteten.

Arbetarna har inget fädernesland. Man kan inte fråntaga dem vad de inte har. Då emellertid proletariatet till att börja med måste
erövra den politiska makten, upphöja sig till nationell klass och konstituera sig självt som nation, så är det självt ännu nationellt
om också inte i samma mening som bourgeoisin.

Den nationella avskildheten och motsättningarna mellan folken försvinner mer och mer redan med bourgeoisins utveckling, med
handelsfriheten, världsmarknaden, den industriella produktionens likformighet och de därtill svarande levnadsförhållandena.

Proletariatets herravälde skall få dem att försvinna ännu fortare. Samfälld aktion, åtminstone av de civiliserade länderna, är en av
de första betingelserna för proletariatets befrielse.

I samma grad som den ena individens exploatering av den andra upphävs, i samma grad upphävs den ena nationens
exploatering av den andra.

Med klassmotsättningarna inom nationerna faller den fientliga ställningen mellan nationerna.

De anklagelser mot kommunisterna, som i allmänhet höjes från religiösa, filosofiska och över huvud taget ideologiska
synpunkter, förtjänar inget utförligt bemötande.

Behövs det en djupare insikt för att förstå att med människornas levnadsförhållanden, med deras samhälleliga förbindelser, med
deras samhälleliga tillvaro också deras föreställningar, åskådningar och begrepp, med ett ord, även deras medvetande förändrar
sig.

Vad bevisar idéernas historia om icke, att den andliga produktionen förändrar sig i och med den materiella? En viss tids
härskande idéer var alltid blott den härskande klassens idéer.

Man talar om idéer, som revolutionerar ett helt samhälle; man uttalar därmed blott det sakförhållandet, att inom det gamla
samhället bildats elementen till ett nytt och att de gamla idealens upplösning håller jämna steg med de gamla
levnadsförhållandenas upplösning.

När den gamla världen höll på att gå under, besegrades de gamla religionerna av kristendomen. När de kristna idéerna på 1700
talet överflyglades av upplysningsidéerna, kämpade det feodala samhället sin dödskamp med den då revolutionära bourgeoisin.
Samvets- och religionsfrihetens idéer uttryckte blott den fria konkurrensens herravälde på vetandets område.

Men, skall man säga, religiösa, moraliska, filosofiska, politiska, rättsliga idéer o s v förändrade sig dock under den historiska
utvecklingens förlopp. Religionen, moralen, filosofin, politiken och rätten överlevde dock alltid dessa växlingar.

Det ges dessutom eviga sanningar såsom frihet, rättfärdighet osv, vilka är gemensamma för alla samhällstillstånd. Men
kommunismen avskaffar de eviga sanningarna, den avskaffar religionen och moralen i stället för att omskapa dem, den står
därför i strid med all hittillsvarande historisk utveckling.

Vartill reducerar sig denna anklagelse? Alla hittillsvarande samhällens historia har rört sig i klassmotsatser, som under olika
perioder gestaltat sig olika.

Men vilken form de tagit, så är den ena samhällsdelens utsugning av den andra ett för alla gångna århundraden gemensamt
faktum. Det är därför inget under, att det sociala medvetandet, under alla århundraden rört sig, trots all mångfaldighet och
olikhet, i vissa gemensamma former, former av medvetande, som först med klassmotsättningarnas fullständiga försvinnande
kommer att helt och hållet upplösas.

Den kommunistiska revolutionen är den radikalaste brytning med de nedärvda egendomsförhållandena; inget under då att i dess
utvecklingsgång radikalast brytes med de nedärvda idéerna.

Men låt oss lämna bourgeoisins invändningar mot kommunisterna.

Vi såg redan ovan, att det första steget i arbetarrevolutionen är att höja proletariatet till härskande klass, erövra demokratin.

Proletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att så småningom frånta bourgeoisin allt kapital och centralisera alla
produktionsinstrument i staten d v s i det som härskande klass organiserade proletariatets händer samt fortast möjligt öka
mängden av produktionskrafter.

I början kan detta naturligtvis ske endast genom despotiska ingrepp i egendomsrätten och i de borgerliga
produktionsförhållandena, således genom åtgärder, vilka synes ekonomiskt otillräckliga och ohållbara, men som under rörelsens
utveckling kommer att spränga sina egna gränser och är oundvikliga som medel att omlägga hela produktionssättet.

Dessa åtgärder kommer naturligtvis att vara olika i olika länder.

För de utvecklade länderna skall dock tämligen allmänt följande kunna komma till användning:

1.Jordegendomens expropriering och jordräntans användning till statsutgifter. 2.Stark progressiv beskattning. 3.Arvsrättens
avskaffande. 4.Konfiskation av alla emigranters och rebellers egendom. 5.Kreditens centralisering i statens händer genom en
nationalbank med statskapital och uteslutande monopol. 6.Centralisering av transportväsendet i statens händer. 7.Utökande av
nationalfabriker, produktionsinstrument, uppodling och förbättring av jorden efter en samhällelig plan. 8.Lika arbetstvång för
alla, upprättande av industriella arméer, särskilt för åkerbruket. 9.Förenande av jordbruks- och industridriften; åtgärder för att
så småningom utplåna skillnaden mellan stad och landsbygd. 10.Offentlig och kostnadsfri uppfostran av alla barn. Avskaffande
av fabriksarbetet för barn i dess nuvarande form. Uppfostrans förenande med den materiella produktionen o s v.

När under utvecklingens lopp klasskillnaderna försvunnit och all produktion koncentrerats i händerna på de förenade
individerna, så förlorar den offentliga makten sin politiska karaktär. Den politiska makten i egentlig mening är det organsierade
våldet av en klass till en annan klass' undertryckande. När proletariatet i kampen mot bourgeoisin med nödvändighet förenar sig
som klass, genom en revolution gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upphäver de gamla
produktionsförhållandena, så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser,
klasserna över huvud taget och därmed sitt eget herravälde som klass.

I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning, vari envars
fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.

III. SOCIALISTISK OCH KOMMUNISTISK LITTERATUR

1. Den reaktionära socialismen

a) Den feodala socialismen

Den franska och den engelska aristokratin var enligt sin historiska ställning kallad att skriva smädeskrifter mot det moderna
borgerliga samhället. I den franska julirevolutionen 1830 och i den engelska reformrörelsen hade den ännu en gång varit den
hatade uppkomlingen underlägsen. Det kunde ej längre vara tal om en allvarlig politisk kamp. Blott den litterära kampen
återstod. Men även på litteraturens område hade restaurationstidens[4] gamla talesätt blivit omöjliga. För att väcka sympati
måste aristokratin skenbart lämna sina egna intressen åt sidan och blott i den exploaterade arbetarklassens intresse formulera sin
anklagelseakt mot bourgeoisin. Den sökte sig tröst i att sjunga smädevisor om sin nya härskare och viska olycksprofetior i hans
öra.

På så sätt uppstod den feodala socialismen, halvt klagosång, halvt smädeskrift, halvt återfall i det förgångna, halvt hotelse för
framtiden, stundom träffande bourgeoisin i hjärtat genom en bitter, genialt mördande dom, alltid verkande komisk genom sin
fullkomliga oförmåga att förstå den moderna historiens gång.

De feodala socialisterna svängde den proletära tiggarpåsen i handen som en fana för att samla folket bakom sig. Men så ofta
folket följde dem, upptäckte det på deras bak de gamla feodala vapensköldarna och drog sig tillbaka med ett högt och
vanvördigt skratt.

En del av de franska "legitimisterna" och det unga England uppförde detta skådespel.

När de feodala bevisar, att deras sätt att utsuga var av en annan art än det borgerliga, så glömmer de blott, att de utplundrade
under helt andra och nu föråldrade förhållanden och förutsättningar. När de gör gällande, att det moderna proletariatet icke
existerade under deras herravälde, så glömmer de blott, att just den moderna bourgeoisin var en nödvändig telning av deras
samhällsordning.

För övrigt förhemligar de så litet den reaktionära karaktären av sin kritik, att deras huvudanklagelse mot bourgeoisin just består i
att under dess regim utvecklar sig en klass, som kommer att spränga hela den gamla samhällsordningen i luften.

De förebrår bourgeoisin långt mer, att den frambringar ett revolutionärt proletariat än att den över huvud taget frambringar ett
proletariat.

I den praktiska politiken deltar de därför i alla våldsåtgärder mot arbetarklassen, och i det dagliga livet bekvämar de sig gärna,
trots alla uppstyltade talesätt, att plocka de gyllene äpplena och schackra bort sin tro, kärlek och ära mot ull, betor och
brännvin.[5]

Liksom prästen alltid gick hand i hand med de feodala, så går prästsocialismen samman med den feodala socialismen.

Ingenting är lättare än att ge den kristna askesen en socialistisk anstrykning. Gick inte också kristendomen mot
privategendomen, äktenskapet och staten? Predikade den icke i stället välgörenhet och tiggeri, celibat och köttets dödande,
klosterliv och kyrka? Den kristna socialismen är blott det vigvatten, varmed prästen välsignar aristokratins vrede.

b) Småborgerlig socialism

Den feodala aristokratin är icke den enda klass, som störtades av bourgeoisin, och vars levnadsbetingelser minskades och
upphörde med det moderna borgerliga samhället. Medeltidens småborgardöme och småbondestånd var den moderna
bourgeoisins förelöpare. I de industriellt och kommersiellt mindre utvecklade länderna vegeterar denna klass vidare bredvid den
uppväxande bourgeoisin.

I de länder, där den moderna civilisationen utvecklat sig, har uppstått ett nytt småborgerskap, som svävar mellan proletariatet
och bourgeoisin, och som ständigt bildas på nytt som en kompletterande del av det borgerliga samhället, men vars medlemmar
oupphörligt genom konkurrensen slungas ned i proletariatet och som med storindustrins utveckling t o m ser en tidpunkt närma
sig, när de fullständigt försvinner som en självständig del av det moderna samhället och inom handel, industri och åkerbruk
ersättes med arbetsuppsyningsmän och tjänstemän.

I länder som Frankrike, där bondeklassen utgör långt mer än hälften av befolkningen, var det naturligt, att de skriftställare, som
uppträdde för proletariatet mot bourgeoisin, anlade småborgarens och småbondens måttstock på sin kritik av den borgerliga
regimen och tog arbetarnas parti från en småborgerlig ståndpunkt. Så bildades den småborgerliga socialismen. Sismondi är
huvudrepresentanten för denna litteratur ej blott för Frankrike utan också för England.

Denna socialism klarlade högst skarpsinnigt motsägelserna i de moderna produktionsförhållandena. Den avslöjade
nationalekonomernas hycklande försköningar. Den uppvisade ovedersägligt de ödeläggande verkningarna av maskinerna och
arbetsdelningen, kapitalens och jordegendomarnas koncentration, överproduktionen, kriserna, småborgarnas och
småböndernas nödvändiga undergång, proletariatets elände, anarkin i produktionen, de skriande missförhållandena i rikedomens
fördelning, det industriella förintelsekriget nationerna emellan, de gamla sedernas, de gamla familjeförhållandenas och de gamla
nationaliteternas upplösning.

Till sitt positiva innehåll vill emellertid denna socialism antingen återställa de gamla produktions- och samfärdsmedlen och med
dem de gamla egendomsförhållandena och det gamla samhället, eller också vill den med våld spärra in de moderna
produktions- och samfärdsmedlen inom de gamla egendomsförhållandenas ram, som av de förra sprängts och måste sprängas. I
båda fallen är den reaktionär och därtill utopisk.

Skråväsen i industrin och patriarkalisk hushållning på landsbygden är dess sista ord.

I sin fortsatta utveckling har denna riktning utmynnat i ett fegt gnäll.

c) Den tyska eller "sanna" socialismen

Frankrikes socialistiska och kommunistiska litteratur, som uppstod under trycket från en härskande bourgeoisi och utgör det
litterära uttrycket för kampen mot detta herravälde, infördes till Tyskland vid en tidpunkt, då bourgeoisin just börjat sin kamp
mot den feodala absolutismen.

Tyska filosofer, halvfilosofer och skönandar kastade sig begärligt över denna litteratur och glömde blott, att de franska
levnadsförhållandena inte hade invandrat samtidigt med dessa skrifter till Tyskland. Inför de tyska förhållandena förlorade den
franska litteraturen all omedelbar praktisk betydelse och antog ett rent litterärt utseende. Den måste framstå som blott en
orkeslös spekulation över det mänskliga väsendets förverkligande. Så hade för 1700-talets tyska filosofer den första franska
revolutionens fordringar blott mening som "det praktiska förnuftets" fordringar i allmänhet, och den revolutionära franska
bourgeoisins viljeyttringar betydde i deras ögon den rena viljans lagar, viljan sådan den måste vara, den sant mänskliga viljan.

De tyska litteratörernas enda arbete bestod i att de satte de nya franska idéerna i samklang med sitt gamla filosofiska samvete
eller snarare att de från sin egen filosofiska ståndpunkt tillägnade sig de franska idéerna.

Detta skedde på samma sätt som man över huvud taget tillägnar sig ett främmande språk, genom översättning.

Det är bekant, hur munkarna över de manuskript, varpå den gamla hednatidens klassiska verk var upptecknade, skrev
smaklösa katolska helgonhistorier. De tyska författarna förfor tvärtom med den profana franska litteraturen. De skrev sitt
filosofiska nonsens efter det franska originalet. Så skrev de t ex efter den franska kritiken av penningförhållandena: "prisgivande
av det mänskliga väsendet", efter den franska kritiken av borgarstaten: "upphävande av det abstrakt allmännas herravälde" osv.

Insmugglandet av dylika filosofiska fraser bakom de franska framställningarna döpte de till "handlingens filosofi", "sann
socialism", "tysk socialistisk vetenskap", "filosofisk motivering av socialismen" o s v.

Den franska socialistiskt-kommunistiska litteraturen blev på så sätt formligen kastrerad. Och då den i tyskarnas händer
upphörde att vara ett uttryck för den ena klassens kamp mot den andra, så var tysken övertygad om att ha övervunnit "den
franska ensidigheten", att istället för sanna behov ha tillgodosett sanningens behov, i stället för proletariatets intressen det
mänskliga väsendets intressen, människans i allmänhet, den människa, som icke tillhör någon klass, över huvud taget inte
verkligheten utan blott den filosofiska fantasins dimvärld.

Denna tyska socialism, som tog sina tafatta stilövningar så allvarligt och högtidligt och så skrytsamt utbasunerade dem, förlorade
emellertid småningom sin pedantiska oskuld.

Den tyska och särskilt den preussiska bourgeoisins kamp mot det feodala och absoluta kungadömet, med ett ord, den liberala
rörelsen blev allvarligare.

Den "sanna" socialismen bjöds därmed det önskade tillfället, att mot den politiska rörelsen ställa upp de socialistiska
fordringarna, att utslunga det gamla anatemat mot liberalismen, mot representativstaten, mot den borgerliga konkurrensen, mot
borgerlig pressfrihet, borgerlig rätt, borgerlig frihet och likhet, och predika för folkmassorna, att de icke hade något att vinna
genom denna rörelse, utan snarare allt att förlora. Den tyska socialismen glömde mycket lägligt, att den franska kritiken, vars
själlösa eko den var, förutsätter det moderna borgerliga samhället med motsvarande materiella levnadsbetingelser och
dithörande politiska konstitution, idel förutsättningar som det först gällde att tillkämpa sig i Tyskland.

Den "sanna" socialismen tjänade de tyska absoluta regeringarna med deras följe av präster, skolmästare, junkrar och byråkrater
som lämplig fågelskrämma mot den hotfullt uppåtsträvande bourgeoisin.

Den utgjorde det sliskiga påbrödet till de svidande piskslag och de gevärskulor, med vilka samma regeringar kuvade de tyska
arbetararupproren.

Blev den "sanna" socialismen på så sätt ett vapen i handen åt regeringarna mot den tyska bourgeosin, så representerade den
även omedelbart ett reaktionärt intresse, det tyska småborgardömets intresse. I Tyskland bildade det från 1 500-talet
härstammande och sedan dess i olika former åter och åter uppdykande småborgarskiktet den egentliga sociala grunden för de
bestående förhållandena.

Dess upprätthållande betyder upprätthållandet av de bestående tyska förhållandena. Av bourgeoisins industriella och politiska
herravälde fruktar det den säkra undergången å ena sidan till följd av kapitalets koncentration, å andra sidan genom uppkomsten
av ett revolutionärt proletariat. Detta småborgardöme tyckte att den "sanna" socialismen slog två flugor i en smäll. Den spred sig
också som en epidemi.

Den skrud, virkad av spekulativ spindelväv, översållad med granna frasblommor, genomdränkt av kärleksvarma daggdroppar,
denna hjärterörande skrud, vari de tyska socialisterna inhöljde sina få beniga "eviga sanningar", ökade blott avsättningen av
dessa varor hos denna publik.

Å sin sida insåg den tyska socialismen allt mer sin kallelse: att vara detta småborgerskaps högtravande representant.

Den proklamerade den tyska nationen som normalnation och den tyska spetsborgaren som normalmänniska. Den gav åt varje
nedrighet av denna borgare en fördold, högre socialistisk mening, enligt vilken den kom att betyda motsatsen. Den drog den
sista konsekvensen, när den uppträdde direkt mot kommunismens "brutalt destruktiva" inriktning och förkunnade sin upphöjda
opartiskhet över alla klasstrider. Med mycket få undantag hör allt, som i Tyskland cirkulerar av föregivna socialistiska och
kommunistiska skrifter till denna smutsiga kraftlösa litteratur.[6]

2. Den konservativa eller borgerliga socialismen

En del av bourgeoisin önskar avhjälpa de sociala missförhållandena för att trygga det borgerliga samhällets bestånd.

Dit hör: ekonomer, filantroper, humanister, förbättrare av de arbetande klassernas läge, välgörenhetsorganisatörer,
djurskyddsvänner, måttlighetsivrare, kråkvinkelreformatorer av brokigaste slag. Och denna borgerliga socialism har även
utformats till hela system.

Som exempel härpå anför vi Proudhons "Philosophie de la Misere" (Eländets filosofi).

Den borgerliga socialismen vill bibehålla det moderna samhällets levnadsbetingelser utan de nödvändigt därur framgående
striderna och farorna. Den vill behålla det bestående samhället med undantag av de element, som revolutionerar och upplöser
det. Den önskar en bourgeoisi utan proletariat. Bourgeoisin föreställer sig naturligtvis den värld, vari den härskar, som den bästa
av världar. Den borgerliga socialismen utarbetar denna trösterika föreställning till ett halvt eller helt system. När denna uppmanar
proletariatet att förverkliga detta system och draga in i det nya Jerusalem, så begär den i grunden blott att det skall kvarstanna i
det nuvarande samhället men avstå från sin föreställning om detsamma som någonting förhatligt.

En annan, mindre systematisk men mer praktisk form av socialismen sökte avhålla arbetarklassen från varje revolutionär rörelse
genom att hävda, att inte den eller den politiska förändringen utan blott en förändring av de materiella levnadsförhållandena, de
ekonomiska förhållandena, kunde vara av nytta för densamma. Men med förändring av de materiella levnadsförhållandena
menar denna socialism ingalunda avskaffande av de borgerliga produktionsförhållandena, vilket blott är möjligt på revolutionär
väg, utan administrativa förbättringar, som kan gå för sig på dessa produktionsförhållandens mark och alltså ingenting ändrar i
förhållandet mellan kapital och lönearbete, utan i bästa fall blott minskar bourgeoisins kostnader för dess herravälde och
förenklar dess statshushållning.

Sitt rätta uttryck uppnår den borgerliga socialismen först då, när den blivit enbart en oratorisk formel.

Fri handel!--i arbetarklassens intresse. Skyddstullar!--i arbetarklassens intresse. Cellfängelser! -- i arbetarklassens intresse.
Detta är den borgerliga socialismens sista enda allvarligt menade ord.

Bourgeoisins socialism består ju i påståendet att bourgeoisin är bourgeoisi--i arbetarklassens intresse.

3. Den kritiskt utopiska socialismen och kommunismen

Vi talar icke här om den litteratur, som i alla stora moderna revolutioner hävdat proletariatets fordringar. (Skrifter av Babeuf m
fl)

Proletariatets första försök under en tid av allmän jäsning, under perioden för det feodala samhällets störtande, att direkt
förverkliga sitt eget klassintresse, strandade med nödvändighet på proletariatets eget outvecklade tillstånd liksom därpå, att de
materiella betingelserna för dess befrielse saknades. De uppkom först som en produkt av den borgerliga epoken. Den
revolutionära litteratur, som åtföljde dessa första proletära rörelser, är till sitt innehåll nödvändigtvis reaktionär. Den förkunnar en
allmän askes och en grov likhetslära.

De egentliga socialistiska och kommunistiska systemen, Saint-Simons, Fouriers, Owens o s v dök upp under den första
outvecklade perioden av kamp mellan proletariat och bourgeoisi, som vi förut skildrat ("Borgare och proletärer").

Uppfinnarna av detta system ser visserligen motsättningen mellan klasserna liksom de upplösande elementens verksamhet i det
härskande samhället. Men de ser hos proletariatet ingen historiskt befogad självverksamhet, ingen för detsamma säregen politisk
rörelse.

Då klassmotsättningarnas utveckling håller jämna steg med industrins utveckling, finner de ej heller de materiella
förutsättningarna för proletariatets frigörelse och söker då i stället efter en social vetenskap, efter sociala lagar för att skapa
dessa betingelser.

I stället för samhällelig verksamhet sätter de sin personliga uppfinnarverksamhet, i stället för de historiska betingelserna för
frigörelsen sätter de sina fantasier, i stället för proletariatets småningom försiggående organiserande till klass sätter de sin egen
godtyckligt utkläckta samhällsorganisation. Den kommande världshistorien upplöser sig för dem i propaganda för och i praktiskt
utförande av deras samhällsplaner.

De är visserligen medvetna om att i sina planer företräda framför allt den arbetande klassens intresse i dess egenskap av den
mest lidande klassen. Bara ur denna synpunkt, som den mest lidande klassen, existerar proletariatet för dem.

Men klasskampens outvecklade form liksom deras eget klassläge för med sig, att de tror sig vara vitt höjda över varje
klassmotsättning. De vill förbättra alla samhällsmedlemmars levnadsläge, även de bäst ställdas. De vädjar alltjämt till alla
samhällsmedlemmar utan åtskillnad, ja, företrädesvis till den härskande klassen. Man behöver bara förstå deras system för att
erkänna det som den bästa möjliga plan för det bästa möjliga samhälle.

De förkastar därför varje politisk och framför allt varje revolutionär aktion, de vill nå sitt mål på fredlig väg och försöker att
bana väg för det nya sociala evangeliet genom små experiment, som naturligtvis slår fel, genom exemplets makt.

Den fantastiska skildringen av det framtida samhället uppstår i en tid, då proletariatet ännu är högst outvecklat och därför självt
ännu uppfattar sin ställning fantastiskt, den speglar dess första aningsfulla längtan efter en allmän omgestaltning av samhället.

Men i dessa socialistiska och kommunistiska skrifter ingår även kritiska element. De angriper alla grundvalar för det bestående
samhället. De har därför lämnat ett högst värdefullt material till arbetarnas upplysning. Deras positiva teorier om det kommande
samhället, t ex upphävandet av motsatsen mellan stad och landsbygd, av familjen, av det privata förvärvet, av lönearbetet,
förkunnandet av den sociala harmonin, statens förvandling till blott en förvaltning av produktionen--alla dessa satser är allenast
uttryck för bortfallandet av de klassmotsatser som först nu börjar utveckla sig och som de känner blott i deras första formlösa
obestämdhet. Dessa teorier har därför ännu en rent utopisk karaktär.

Den kritiskt utopiska socialismens och kommunismens betydelse står i omvänt förhållande till den historiska utvecklingen. I
samma mån som klasskampen utvecklar sig och tar gestalt förlorar denna fantastiska upphöjdhet över den, detta fantastiska
bekämpande av densamma, allt praktiskt värde, allt teoretiskt berättigande. Om än därför upphovsmännen till dessa system i
många hänseenden var revolutionära, så bildar deras lärjungar likaväl reaktionära sekter. De håller fast vid mästarens gamla
åskådningar trots proletariatets historiska framsteg. De söker därför konsekvent avtrubba klasskampen och utjämna
motsättningarna. De drömmer alltjämt om att på försök få förverkliga sina sociala utopier, stifta enskilda falangstärer, grunda
hemkolonier, upprätta ett litet Ikarien[7] --ett nytt Jerusalem i fickformat--och för uppbyggandet av alla dessa luftslott måste de
vädja till det borgerliga hjärtats och penningspåsens filantropi. Så småningom hamnar de i kategorin av ovan skildrade
reaktionära eller konservativa socialister och skiljer sig från dem blott genom sitt mer systematiska pedanteri, genom sin
fantastiska övertro på sin sociala vetenskaps förmåga att göra underverk.

De uppträder därför med förbittring mot alla arbetarnas politiska rörelser, som blott uppstår ur den blinda otron gentemot det
nya evangeliet.

Så reagerar owenisterna i England mot chartisterna där, och fourieristerna i Frankrike mot reformisterna där.

IV. KOMMUNISTERNAS STÄLLNING TILL DE OLIKA OPPOSITIONELLA PARTIERNA

Av kapitel II framgår av sig självt kommunisternas förhållande till redan existerande arbetarpartier, alltså deras förhållande till
chartisterna i England och agrarreformivrarna i Nordamerika.

De kämpar för uppnåendet av arbetarklassens omedelbart näraliggande mål och intressen, men de representerar inom den
nuvarande rörelsen samtidigt rörelsens framtid. I Frankrike ansluter sig kommunisterna till det socialistiskt-demokratiska[8]
partiet mot den konservativa och radikala bourgeoisin, utan att därför uppge rätten att intaga en kritisk ställning gentemot de
fraser och illusioner, vilka härrör ur den revolutionära traditionen.

I Schweiz understödjer de de radikala utan att glömma, att detta parti består av inbördes oeniga element, delvis av
demokratiska socialister i fransk mening, delvis av radikal bourgeoisi.

I Polen understödjer kommunisterna det parti, som ställer en agrar revolution som villkor för den nationella befrielsen, samma
parti, som framkallade Krakau-upproret 1846.

I Tyskland kämpar det kommunistiska partiet gemensamt med bourgeoisin så snart denna uppträder revolutionärt, mot den
absoluta monarkin, den feodala jordegendomen och småborgerskapet.

Men det försummar icke ett ögonblick att hos arbetarna utveckla ett så klart medvetande som möjligt om den fientliga
motsättningen mellan bourgeoisi och proletariat, så att de tyska arbetarna omedelbart kan vända de sociala och politiska
förhållandena, som bourgeoisins herravälde måste medföra, mot bourgeoisin själv, så att i Tyskland kampen mot bourgeoisin
genast börjar, sedan de reaktionära klasserna störtats.

Kommunisterna riktar sin huvuduppmärksamhet på Tyskland eftersom Tyskland står inför en borgerlig revolution, och eftersom
det fullbordar denna omvälvning under mer framskridna betingelser av den europeiska civilisationen över huvud taget och med
ett långt mer utvecklat proletariat än England på 1600talet och Frankrike på 1 700-talet. Den tyska borgerliga revolutionen kan
sålunda vara blott det omedelbara förspelet till en proletär revolution.

Med ett ord: kommunisterna understödjer överallt varje revolutionär rörelse mot de bestående sociala och politiska
förhållandena.

I alla dessa rörelser framhäver de egendomsfrågan, vilken mer eller mindre utvecklad form den än må ha tagit, som rörelsens
grundfråga.

Kommunisterna arbetar slutligen överallt på förbindelse och samförstånd mellan de demokratiska partierna i alla länder.

Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en
våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution.
Proletärerna har i den ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna.

Proletärer i alla länder, förena er!

[1] Det vill säga, noga talat, den skriftligt bevarade historien. År 1847 var samhällets förhistoria, den samhälleliga organisation.
som föregick all nedskriven historia, ännu så gott som okänd. Sedan dess har Haxthausen påvisat den gemensamma
jordegendomen i Ryssland. Maurer har bevisat, att den är den samhälleliga grundval, från vilken alla tyska stammar historiskt
utgick, och småningom fann man, att bykommuner med gemensam jordegendom var samhällets urform från Indien till Irland.
Slutligen blev den inre organisationen av detta primitiva kommunistiska samhälle i dess typiska form blottad genom Morgans
glansfulla upptäckt av gensens natur och dess ställning i stammen. Med upplösningen av detta ursprungliga byalag börjar
splittring i särskilda och slutligen varandra motsatta klasser. (Engels anmärkning till den tyska upplagan 1890.)

[2] De i ( ) ingående orden tillfogades av Engels i den av honom auktoriserade engelska översättningen 1888 i London.--Red.

[3] Så kallade Italiens och Frankrikes stadsborgare sina stadssamhällen, sedan de köpt eller tilltvingat sig av sina länsherrar de
första självförvaltningsrättigheterna. (Engels' anmärkning till den tyska upplagan 1890.)

De uppkommande städerna i Frankrike kallades >>kommuner>> t o m före den tid, då de av sina feodalhärskare tillkämpat sig
lokal självförvaltning och politiska rättigheter som tredje stånd. Över huvud taget har här som typiskt land för bourgeoisins
ekonomiska utveckling tagits England; som exempel på bourgeoisins politiska utveckling -- Frankrike. (Engels' anmärkning till
manifestets engelska upplaga 1888).

[4] Här avses ej den engelska restaurationstiden 1660-1689, utan den franska restaurationen 1814-1830. (Engels anmärkning
till den engelska upplagan 1888.)

[5] Detta hänför sig huvudsakligen till Tyskland, där den godsägande aristokratin och junkerdömet brukar stora delar av sina
egendomar genom förvaltare och dessutom är stora producenter av betsocker och brännvin. Den rika engelska aristokratin har
ännu icke nått därhän. men även den vet redan, hur man kan motverka den sjunkande jordräntan genom att låna sina namn till
grundläggare av mer eller mindre tvivelaktiga aktiebolag. (Engels anmärkning till den engelska upplagan 1888.)

[6] Revolutionsstormen 1848 bortsopade hela denna vidriga riktning och betog den lusten att vidare göra i socialism.
Huvudrepresentant och klassisk typ för denna riktning är herr Karl Grün.

[7] Hemkolonier (kolonier inom landet) kallade Owen sina kommunistiska mönstersamhällen. Falangstärer kallades de av
Fourier planerade socialistiska kolonierna. Ikarien kallades det utopiskt fantastiska land, vars kommunistiska inrättningar Cabet
skildrade. (Engels anm. till den tyska upplagan 1890.)

[8] Detta parti representerades då i parlamentet av Ledru-Rollin, i litteraturen av Louis Blanc, i den dagliga pressen genom
tidningen "Reforme". Benämningen socialdemokrati betydde, att denna del av det demokratiska eller republikanska partiet,
liksom författarna till denna benämning, var mer eller mindre socialistiskt färgade. (Engels anmärkning till den engelska upplagan
1888.)

Det parti i Frankrike, som då kallade sig socialistiskt-demokratiskt samt politiskt stod under Ledru-Rollins ledning och litterärt
under Louis Blancs, var himmelsvitt skilt från nutidens tyska socialdemokrati. (Engels anmärkning till tyska upplagan 1890.)

Mera Marx? http://www.marxists.org/archive/marx/index.htm