Om åtta månader är det val till riksdag, landsting och kommuner. Moderaterna med Carl Bildt i spetsen vill framstå som regeringsalternativ nummer ett. De vill dels sänka skatterna för de rika och dels satsa på välfärden. Den oberoende liberala tidningen Expressen konstaterar: "På papperet kommer säkert allt att stämma. Moderaterna brukar få ihop sina modeller i teorin. I verkligheten är det svårare, det visade inte minst den förra borgerliga regeringen."

Moderata ungdomsförbundets ordförande Thomas Idegard skrev i Dagens Nyheter 971202 att: "Kommuner och landsting ska inte ha mer pengar, de ska ha mindre." Genom sänkta statsbidrag och kommunalskattesänkningar på totalt tre kronor till år 2000 får kommunerna 17,2 miljarder kronor mindre med moderat politik. Det motsvarar nästan 60 000 jobb i kommuner och landsting. Kvalitet handlar inte bara om antal anställda, men hur ska skola, vård och omsorg klara en sådan nedskärning? I stället för minskade reurser behövs en ökning. Servicen för de gamla på Polhemsgården i Solna blir knappast bättre med färre anställda. Vad händer med de 60 000 människor som tvingas gå ut i arbetslöshet?

Några andra förslag från Moderaterna:
-slopad förmögenhetsskatt
-dyrare läkemedel
-bortre parentes i a-kassan efter 300 dagar
-sänkt ersättningsnivå i sjuk- och föräldraförsäkringen
-fyrdubbling av avgifterna till a-kassan
-sänkt studiebidrag med 1 000 kronor per år
-avskaffa kunskapslyftet
-avskaffad barnomsorgslag, vilket kan leda till nya dagisköer och sämre barnomsorg

Moderaterna sänker skatterna med 80 miljarder, men försämrar välfärden lika mycket. Vem drabbas hårdast av försämringarna? Är det en rättvis politik? Vi socialdemokrater vill satsa på vård, skola och omsorg för vi tycker att alla medborgare är värda en rättvis början, mitt och avslut på sina liv. Till och med år 2000 bör ett tillskott på 16 miljarder kronor göras till vård, skola och omsorg. Resultatet blir tiotusentals fler jobb och avsevärt bättre kvalitet. Elever med särskilda behov kan få det stöd de har rätt till, personalen inom äldreomsorgen kan få mer tid för våra äldre, barngrupperna på dagis kan bli mindre och vårdköerna kan kortas. Skillnaden i svensk politik är stor. Det handlar om välfärd och valet är ditt.

Klas Corbelius, SSU Norrköping

Skriven: oktober 1998 Publicerad i: Sapnet och Jordgubben (SSU Kronobergs tidning) & sapnet
Vem tjänar på generationskrig?

Ungdomar har fått det sämre, 150 000 under 25 vill flytta hemifrån, men kan inte. Sverige har de högsta boendekostnader i Europa. Vad gör SSU-ledningen? Niklas Nordström skriver några arga debattartiklar om generationskrig. Okej unga har drabbats hårdare än pensionärer, men är det rätt strategi att slåss mot en annan utsatt grupp? Konflikten står mellan de som har makt och de som inte har, mellan unga/pensionärer och rika 40-talister, mellan arbete och kapital.

I stället för att låsa fast sig vid enkla lösningar (grupp mot grupp) borde Niklas vilja samarbeta med de som tjänar på en stark välfärd, i det här fallet en verklig bostadspolitik. Att hitta en långsiktig strategi och benhårt driva rätten till ett hem, även för de under 25 år. En nationalekonom sa nyligen (TV4 18/10) att hade det varit 70-tal hade vi sett unga på barrikaderna. På SSU Östergötlands årskonferens i helgen diskuterade radikala? studentklubister att ta bort bostadsbidragen. Själv tycker jag att problemet inte är den dåliga bostadspolitiken, utan att vi inte har någon bostadspolitik...

Lösningen heter inte generationskommission utan en allians mellan de många som tjänar på en stark välfärd och rättvis fördelning. Generell välfärd bygger inte på människokärlek utan att du kan förena ditt egenintresse med ett allmänintresse. Generell välfärd skapar en gemenskap mellan samhällsgrupper, både gemensamt intresse och gemensamma mötesplatser som kommunala dagis, sjukhus och skolor.

Genom att föra ett korståg mot gamla gynnar SSU aldrig socialdemokratin, men får säkert många pressklipp och en tydlig profil. Viktigare är istället att tillsammans kämpa för ett bra liv, såväl gamla som unga. Annars blir vi bara en obetydlig intresseorganisation för unga. Det gröna folkhemmet är på sikt minst lika bra för unga, och mycket bättre för samhället. Socialdemokratin som politisk kraft stärks om vi samlar de som tjänar på rättvis fördelning, lika mycket som den försvagas om vi fortsätter att kämpa mot varandra.

Niklas, driv jämlikhetsfrågorna för unga (ännu hårdare), men glöm inte bort vilka de verkliga motståndarna är. Tillsätt en jämlikhetskommission (i stället för generationskommission) som tittar på hur vi skapar ett rättvisare Sverige med färre utslagna, med färre miljardärer, där bostad är en självklar rättighet.

ps för övrigt har regeringen sänkt fastighetsskatten. igen. Har det ökat jämlikheten? ds

Klas Corbelius, SSU Norrköping

Skriven: december 98 Publicerad i: NT
Gemensamma lösningar är bättre

Svar till Lars Herrström, NT 23/12, som börjar sin artikel med att beklaga sig över att så få har råd att ha en årslön på banken. Pengar ska inte ligga på hög och ge ränta åt några få när världen ser ut som den gör. I ett av världens rikaste länder som vårt lever 750 000 människor eller nästan var tionde svensk på socialbidrag. Samtidigt höjde var tredje toppchef sin lön med över 20 procent. Globalt sett skulle de sju rikaste på jorden ensamma kunna radera ut fattigdomen och erbjuda social service för 800 miljoner svältande människor. Pengar finns det gott om, men de är orättvist fördelade. I Sverige klarar sig de allra flesta tack vare välfärdsstaten. Det är inte som USA där 42 miljoner människor saknar en sjukvårdsförsäkring och sjukvården kostar nästan dubbelt så mycket i andel av BNP som här.

Lars Herrström måste vara fascinerad över att socialdemokraterna kunnat styra Sverige i 70 år utan att uppskatta eget tänkande. För att skapa det bästa av samhällen krävs mycket debatt och alla hjärnors deltagande. Känner inte Herrström till ABF och den folkbildning arbetarrörelsen bedrivit framgångsrikt? Självklart tror vi på individen, men som en del av kollektivet. En människa kan göra något bra, många människor kan genomföra underverk.

Herrström talar sig också varm för valfrihet och privata alternativ i vården. Själv tycker jag att frihet är viktigare. Frihet för den med trasig tand är att ha rätt att laga den, men lika viktigt är att ha möjlighet till det. För den som är arbetslös är det inte lätt att få pengarna att räcka till. Idag finns det en offentlig tandvårdsförsäkring som betalar en del vilket hjälper många att ha råd.

Med en väl utbyggd kollektiv sjukvård kan jag, om jag satsar på mig själv och betalar, vinna extra fördelar genom att anlita privatläkare. Ju fler som väljer privat sjukvård som ett allt mer omfattande komplement till den offentliga sjukvården, desto sämre blir standarden på den offentliga sjukvården. Allt fler specialister kommer att arbeta i den privata sjukvården. Desto sämre blir samtidigt den privata sjukvården, som kräver större administration och inte längre kan bygga på så kallade fritidspraktiserande läkare ur den offentliga vården. Studier från bland annat USA visar detta med all önskvärd tydlighet. Också i ett läge där de flesta gått in för privat sjukvård kan jag emellertid få vissa extra fördelar genom att själv söka en så bra privatläkare, som jag har råd med. Om, alla handlar på detta sätt får vi snart en generell standardsänkning i sjukvården, som innebär att alla, utom de rikaste, får sämre vård.

Dock kan den offentliga sjukvården bli bättre. Ett första steg är att anställa en del av de 100 000 människor som sagts upp under 90-talet. Behoven är större än dagens personal klarar av, trots det goda arbete de gör. Visst kan välfärdsstaten kritiseras, men det kommer alltid att vara genialt (och lönsamt) att lösa gemensamma aktiviteter (som sjukdomar, arbetslöshet, nyfödda barn) tillsammans.

Klas Corbelius, SSU Gnista

Skriven: januari 99 Publicerad i: NT
Sänkta skatter är ingen universallösning

Svar till Gunnar Axén och Carolien Unéus (m) som i NT 14/1 anklagar Anne Ludvigson (s) för att använda fina ord i stället för att föreslå konkreta åtgärder mot arbetslösheten. Det moderata radarparet slänger sig fint med partiretoriken och ser allt i svart eller vitt. Nuvarande (s)-regeringen kan inget göra, men moderaterna kan allt. Om det vore så enkelt varför tredubblades arbetslösheten 91-94 och varför minskade arbetslösheten under det senaste året med 52 000 personer?

Själv tror jag inte att något parti kan lösa arbetslösheten på egen hand. Massarbetslöshet råder i hela Europa. Istället för låg inflation borde full sysselsättning vara det främsta målet för EU. Aktiv arbetsmarknadspolitik och stimulerad konsumtion är viktiga redskap.

Moderaterna säger ja till EMU för då blir det enkelt att driva företag och åka utomlands. För mig handlar det om vem som ska bestämma över Sveriges ekonomiska politik. Är det folkvalda politiker, möjliga att avsätta, eller oberoende bankirer som sitter i åtta år om de inte bryter mot lagen?

Medan småföretagen, enligt Axén och Unéus, dignar under skatter och småsnåriga regler har Sverige en av industrivärldens lägsta bolagsskatter, bra sjukvård, infrastruktur och ligger långt framme vad gäller IT. Om vi tittar på de 500 största företagen i Sverige var deras vinster 1998 på 280 miljarder kronor samtidigt som löneutvecklingen stannat upp. Här håller jag med moderaterna om att det borde löna sig mer att arbeta. Lönerna är för många yrkesgrupper alldeles för låga. Med hot om uppsägningar och utflyttningar har företagen pressat ner lönerna. På en del håll bör arbetstiden förkortas med bibehållen lön.

Även utbildning ska löna sig, vilket det gör redan idag. Dock lönar det sig mindre om du utbildar dig till exempelvis lågstadielärare eller sjuksköterska jämfört med programmerare eller naturvetare. Om vi ska följa den moderata universallösningen att sänka skatterna drabbas också de som tjänar minst på att utbilda sig och arbeta, eftersom det är de som är mest beroende av en bra offentlig välfärd då de inte har råd med privata alternativ. Själv tycker jag att en höjning till hälften bidrag och hälften lån vid högre utbildning vore bättre än sänkta skatter.

Klas Corbelius, SSU Gnista

Skriven: april 99 Publicerad i: Folkbladet och sapnet
Snälla Bosse, kan vi utrota klassklyftorna?

Grattis Bosse till ditt nya jobb med rätt att öppna kassakistan. Din chef, Göran Persson, säger att det nu finns pengar att satsa på sådant som är viktigt, så jag har
funderat lite. Snälla Bosse, kan vi:
1) Utrota klassklyftorna. Sedan 1989 har de flesta människorna fått det sämre, klassamhället har kommit fram under mattan igen. Här måste mycket göras, tre saker
att börja med är billigare tandvård, att ge fler möjlighet att studera mera med bibehållen a-kassa och tjänstledighet samt höjda bostadsbidrag.

När tandvårdsförsäkringen genomfördes 1974 kunde alla få förstklassig tandvård billigt. Sedan dess har den försämrats och numera är det jättedyrt att laga tänderna,
exempelvis betalade min mor en månadslön för att laga två tänder. Utbildning för alla är jätteviktigt när det gäller att behålla jobben. Här får inte heller företagen
komma undan sitt ansvar för kompetensutveckling. Vidare skulle höjda bostadsbidrag också stimulera byggandet, mera om det längre ner.

2) Höja biståndet till 1 %. Bistånd handlar inte om att hjälpa några fattiga stackare, utan att ta ansvar för att jorden är en säker plats att leva på också för våra barn.
Det kan aldrig vara rätt att den rikaste femtedelen av jordens länder har 85 % av alla pengar och konsumerar 25 gånger så mycket mera per person än den fattigaste
femtedelen. Bosse, läs partiets valmanifestet och höj biståndet.

3) Ge barn till arbetslösa rätt till dagis. Skolministern vill ge 4 och 5-åringar gratis förskola vilket är bra, men konstigt nog låter vi inte barn till arbetslösa vara på
dagis, åtminstone inte utan att föräldern är där samtidigt. Att vara arbetslös är också krävande, ibland ska du på anställningsintervju och ibland mår du skitdåligt, men
barnet måste stå ut ändå. Samtidigt får inte barnet träffa några kompisar på dagis.

4) Satsa mera på socialt arbete för tonåringar. Vet du vilket som är det säkraste sättet att tjäna pengar på? Genom förebyggande arbete bland barn och ungdomar.
För varje människa som inte behöver personlig assistent eller hamnar på Kumla tjänar samhället sexsiffriga belopp. Varje år.

Trots detta finns det exempel överallt i vårt avlånga land på att beslutsfattarna inte förstår/bryr sig om detta. Ekonomerna säger att det inte går att räkna ut, men alla
vet att det handlar om stora besparingar. Ett exempel är Rolle Sundberg som driver en ungdomsgård i en förort strax söder om Stockholm. Ena året fick han träffa
statsminister Bildt och kungen, andra året fick han inga pengar från kommunen. Gården har 186 medlemmar, 1 anställd, eget fik och träningslokal. Tänk dig en
anställd som jobbar tillsammans med 186 ungdomar, vem vet vad de skulle göra annars?

5) Hur viktig skolan är kan inte sägas för många gånger. Även om vårproppen ger några miljarder behövs ännu mer pengar för att kompensera de nedskärningar som
har gjorts under 90-talet. På mitt första maj plakat skriver jag: Fler pedagoger i skolan, gärna inom musik och drama.

6) Bygga ekologiskt. Ännu mera. Låt oss bygga bort radonet i 80 000 lägenheter och 120 000 småhus där halten av det cancerframkallande ämnet överstiger
socialstyrelsens gränsvärde för vad som inte är skadligt. Låt oss bygga in tystnaden hos 900 000 medborgare som störs av trafikbuller. Regeringen har börjat och
satsat nästan trettio miljarder på tre år, men låt oss fortsätta att kombinera nödvändigt miljöarbete med fler jobb.

Snälla Bosse. Läs min artikel, fundera lite och hör av dig sen så får vi se vad vi kan göra för att Sverige ska bli ett roligare land att leva i.

Klas Corbelius, SSU Norrköping

Skriven: juni 99 Publicerad i: NT och Qvo vadis
Uppfyll vallöftena istället för sänkt skatt

Aftonbladet ställer sig tillsammans med högern i den allt längre skattesänkarkön. Visst vill vi ha mer pengar i plånboken, men det
kanske finns annat som är ännu viktigare. Socialdemokratin har ända sedan maktövertagandet 94 sagt att vi gör nedskärningar i
välfärden därför att vi inte har råd att göra något annat.

Nu erkänner regeringen att vi har råd och börjar tala om skattesänkningar. Okej det ska ske med socialdemokratisk profil
genom att gå till låg – och medelinkomsttagare, det är bra, men handlade nedskärningarna egentligen om ett ideologiskt vägval
mellan en stark välfärdsstat och en lite svagare välfärd? Faktum är i alla fall att de offentliga utgifterna har minskat rejält sedan
början av 90-talet i procent av BNP och att vi har sagt upp 299 000 människor inom offentlig sektor, varav 100 000 inom
vården.

Nu när det finns pengar tycker jag att vi ska göra det vi sa i valrörelsen, alltså ge mer pengar till vård, skola och omsorg.
Behoven är fortfarande stora efter flera års nedskärningar. En del kommuner behöver också mer än andra. Tråkigt nog avfärdar

Aftonbladet viktiga satsningar till kommunerna föraktfullt med att socialdemokratiska kommunalpolitiker alltid kommer att vilja
ha det och lovar i stället att jaga finansministern med blåslampa om han inte sänker skatterna. Aftonbladet vill istället satsa på
pigjobb hos pensionärer vilket förvisso är spännande, men bör vi inte satsa mera på hemtjänsten istället?

Klas Corbelius, redaktör för Qvo vadis, SSU Norrköping

Skriven: oktober 99 Publicerad i: Qvo Vadis, Flamman
Behovet av politik i IT-branschen

Det talas mycket om IT, ny tid och ny ekonomi, men bakom de fina orden finns en välkänd verklighet med lång tradition. Låt mig ta ett exempel. Enligt en undersökning  bland cirka 300 IT/media företag hade färre än 20 % av  företagen kollektivavtal och bara en tredjedel betalade ut övertidsersättning, dock är hela 85 % av personalen fast anställd.

Men visst är IT-branschen glamorös med bra arbetsmiljö där kollektivavtalet är föråldrat, eller? En anställd berättar: "Stressen kommer när du känner att, det finns inte en chans i världen att jag kommer klara av det här till klockan 8 på  morgonen när klockan är 02 på natten. Efter ett tag blir också jobbet mer fysiskt i den meningen att det är så stillasittande. Det gör ont i axlarna, du går lätt upp i vikt eftersom det enda man gör för att hålla sig vaken är att äta och dricka."

I IT-branschen utnyttjas unga och friska människor, mest män. Situationen påminner mycket om fabriksarbetarnas för 100 år sedan, innan arbetarrörelsen hade
något inflytande, innan lagstadgad arbetstid, kollektivavtal och medbestämmande lag. "Du ska vara glad att du har ett jobb som du gillar och som många andra vill ha" motiverar chefen de långa och slitsamma arbetsdagarna, där 70 timmarsvecka tillhör vanligheterna. Ledande företrädare för branschen, bland annat Drömfabrikens vd Jonas Birgersson och IT-debattören Christer Sturmark anser att ett av de största problemen är den mansdominerade kulturen. Varför är det så få kvinnor
som arbetar inom IT-branschen och så få som utbildar sig? På Chalmers i Göteborg är exempelvis bara 17 % av de som läser till programmerare tjejer. Ett skäl kan vara just de långa arbetsdagarna som omöjliggör graviditet och ett huvudansvar för barn och familj. Ett annat skäl kan vara den manliga kulturen och bristen på förebilder som hindrar kvinnor från att få in en fot i styrelserummen.

Hur kan vi då politiskt arbeta för att IT-branschen får schysstare villkor där kvinnor får större möjligheter att vara med? För det första tror jag att en grundtrygghet för alla arbetare vore bra. Här skulle det offentliga kunna driva på utvecklingen genom att i alla sina upphandlingar kräva att företagen de gör affärer med har kollektivavtal med sina anställda. För det andra kan morötter ges till företag som har minst 35 % kvinnor i styrelsen och minst 35 % kvinnor på chefspositioner genom att de får en viss rabatt på skatten. För det tredje bör vi arbeta för att korta de orimligt långa arbetstiderna. Arbetsgivarna säger att det är en ny tid och att de gamla lösningarna med reglerad arbetstid inte fungerar, men det tror jag inte på. Det är dessutom i så fall en ännu äldre lösning att ha närmast livegna arbetare som lever för sin herre, jag menar arbetsgivare. Det hade vi på Gustav Vasas tid.

För det fjärde bör skattelagstiftningen ses över i syfte att hitta effektivare sätt att beskatta även de  stora företagen. Det nya med IT idag är förutom gratisprogrammen, den ökade kommunikationen som också är svårare att kontrollera än tidigare. Nationsgränserna spelar en mindre roll för näringslivet. Dock inte så liten som det allmänt brukar hävdas. Exempelvis är tre av världens tio största IT-företag svenska, ett av dem är just Drömfabriken. Samtliga tre har sin huvudkontor i
Sverige, förvisso är ett viktigt skäl att vi har en av Europas lägsta bolagsskatter. Jag vill dock se ett skattesystem som gör att länderna inte behöver tävla om att ha lägsta skatten. Annars riskerar vi en fortsatt utveckling där allt färre tjänar allt mer medan de många människorna erbjuds en allt sämre välfärd. Ett effektivare skattesystem kräver naturligtvis samarbete med andra länder, vilket exempelvis kan ske genom införande av miniskattenivåer i EU, en global arbetsrätt via      Fackföreningsinternationalen (FFI) eller global skatt på valutatransaktioner genom FN.

Avslutningsvis tycker jag att vi socialdemokrater inte ska vara rädda för att med politiska medel styra IT-branschen. Det handlar om att samma gamla vanliga kapitalister vill tjäna pengar och det utan tanke på villkoren för arbetarna. Samtidigt som de flesta bara tjänar en bråkdel av vad de verkligen producerar är arbetsmiljön mycket dålig. Nu är inte problemet buller inte stress och stillasittande.Vilket för många kommer att leda till problem med övervikt, förslitningsskador och liknande. Här bör det vara självklart att vi som arbetarnas parti gör allt vi kan för en vettig arbetsmiljö.Arbetsmiljöfrågorna får inte dö bara för att vi har en statsskuld eller att högern pratar om globaliseringen som gör politiken maktlös.

Klas Corbelius, SSUare och redaktör för Qvo Vadis

Skriven: november 99 Publicerad i: Qvo Vadis, Corren
Återinför halvtidsfrigivningen!

Filmen "Släpp fångarne loss - det är vår!" regisserade Tage Danielsson 1975. Om filmen sa Linköpingsbon: "Det anses väldigt opassande att låsa in ett barn som stulit pappas plånbok. Lika förlegat är det att låsa in brottslingar. För det är helt vansinnigt och absurt att tänka sig att någon ska kunna bli bättre eller anpassad till samhället genom att låsas in. Utifrån den enkla övertygelsen har jag gjort filmen."

Att filmen gjordes i mitten av 70-talet förvånar knappast någon. Temat och Tages motiv ger ett tydligt dokument från en tid när vänstern fortfarande bestämde över samhällets dagordning. I stället för nätaktioner som kräver dödsstraff gjordes en svensk storfilm som ifrågasatte nyttan med att låsa in människor överhuvudtaget. Brottslingarna sågs som offer, kapitalismens och det hårda samhällets skalper.Orsakerna till kriminaliteten söktes i uppfostran och miljön. Ett stressigt, våldsamt och ojämlikt samhälle gör brottslighetens bana till en möjlighet. Det vi visste då vet vi även i dag, exempelvis att nästan samtliga som är
dömda till dödsstraff i USA, och det är tusentals, antingen är svarta eller fattiga, oftast både och. De rika har genom bättre advokater råd att köpa sig fria från döden. Vi vet också att lagstiftningen i USA har blivit mycket hårdare sedan 70-talet och att 1,8 miljoner människor i dag sitter fängslade. Räknar vi in villkorligt frigivna blir siffran hisnande 5,4 miljoner. Enbart under
Clintons tid som president har det byggts 213 nya fängelser.

Vilket är då resultatet? Trots hårdare straff begås många brott, även om kriminaliteten inte motsvarar den enorma utbyggnaden av fängelseindustrin där USA är klart världsledande. Ett skäl är att man de senast åren har infört fängelsestraff för småbrott som nästan överallt annars bara leder till böter eller möjligen samhällstjänst.

Låt oss avslutningsvis fundera lite kring varför det inte hjälper med hårdare straff? Tre viktiga förklaringar tror jag är att:
1) De som begår brott inte räknar med att åka fast.
2) Fängelserna inte förebygger brottslighet utan bara håller de kriminella utanför samhället.
3) Klassamhället består och klyftorna mellan rika och fattiga har ökat rejält sedan 70-talet.

Ett tryggt samhälle där människor kan försörja sig själva och vågar lita på varandra och myndigheter är en bättre lösning än hårdare straff och fler fängelser. I stället för hårdare straff föreslår jag att halvtidsfrigivningen återinförs, och att alternativa straffåtgärder som elektronisk fotboja liksom samhällstjänst blir vanligare. Den viktigaste kriminalpolitiken är dock välfärdsstatens och den fulla sysselsättningens väg.

KLAS CORBELIUS, SSU Östergötland, redaktör för QVO VADIS

Tillbaka