Så här i julmörkret med snö på taken vill jag berätta en historia. Vi börjar som man brukar... Det var en gång en kille som hette Klas Corbelius. När vi möter honom är Klas i södra Afrika, Zimbabwe närmare bestämt, och vad gör en svensk lutheran där? Med kristallkulans (och Kodaks) hjälp ser vi fyra olika bilder.

Är det jultomten som tillsammans med en tomtenisse läser barnens önskelistor? Nej, det är en ortodox biskop och en kristen asiat, två av 1000 delegater (varav 10 från Sverige) vid Kyrkornas Världsråds åttonde generalförsamling. Trots att männen tillhör olika kyrkor delar de samma gudstjänstbok, liksom sång och bön. Det är vad ekumenik handlar om. Från början fanns det bara en kristen kyrka, nu finns det massor, men det måste inte vara så. Vi har alla det viktigaste, Gud och Jesus, inte minst hans uppståndelse gemensamt. Under två decemberveckor samlades vi i tusental inklusive besökare och funktionärer i Harare för att dela varandras tro. Rörelsens symbol är ett skepp och då inte Titanic, men visst är det storm ibland.

Vad tänker den gamle på? Koncentrerad eller i drömmarnas värld? Fotografiet är taget precis innan Kosuke Koyama håller sitt uppskattade tal på generalförsamlingens tema: "Turn to God, Rejoice in hope". Efter att ha undervisat teologi i 36 år har Kosuke lärt sig hemligheten. Med "the hot love story" trollbinder han alla deltagare. "Hope is not a time-story, it´s a lovestory... Hope is rooted in love, which is nothing if it remains invisible." "Racism is visble. Machine guns are visible. Slums are visible. Starved bodies are visble. The gap between the rich and the poor is glaringly visble. Our response to these realities must be visble. Grace cannot funtion in a world of invisibility." Generalförsamlingen tog också japanen på orden då skuldavskrivning för de fattigaste länderna, aidssmittan i afrika och övergreppen på mänskliga rättigheter i Sudan diskuterades livligt. Man beslutade också om ett årtionde för icke-våld.

Två bilder, men fortfarande ingen Klas. Vi gnider kristallkulan igen och ser... En massa människor, rörigt, ärligt talat ingen vidare bild, men äntligen ser vi Klas, den långe killen i mitten. Han är en av 175 steward (typ funktionärer) från hela världen och alla möjliga kristna kyrkofamiljer (ortodoxer, metodister, anglikaner, lutheraner, presbyterian, reformerta, kväkare, kopter mfl). På bilden presenterar de sig för delegaterna genom att visa upp sig, hålla tal samt genomföra en dans "Oma-oma" (faktiskt märklligare än det låter) och en sång "From generation to generation".

I kristallens sista bild ser vi black power eller? Snarare ett av många bevis på att Afrika är en kontinent med glada människor och en färgstark kultur, tyvärr med nästan omöjliga problem som stora skulder till väst, aids och en arbetslöshet på 40-50 %. Hoppet är dock det sista som överger oss.

Klas Corbelius, din siare (eller afrikaresenär)