Linköpings universitet
Campus Norrköping VT 98
Samhälls- och kulturanalys
Block 1, kurs 2
Klas Corbelius

Social ordning i vardagsliv och institutioner -
teoretisk reflexion över tre studiebesök

Vad är social ordning? Sociologen Göran Ahrne hävdar att människor oftast gör saker som de egentligen inte skulle vilja göra om de fick välja själva eller åtminstone inte just då eller lika mycket. Han anser att människor anpassar sig och människor finner sig. Vi kontrolleras hela tiden och då inte främst av myndigheter utan av våra nära och kära i form av grannar, arbetskamrater, släktingar eller klubbkompisar.  Elisabeth Näsman använde på sin föreläsning ett träffande exempel: Hur kommer det sig att så många studenter är här just nu? Föreläsningen var en del av utbildningen, men inte obligatorisk. Alla vi som var där hade ansett det vara viktigare än att ligga kvar i sängen.

Social ordning som skapas med tid och rum tas ofta för given, men är en viktig funktion för att ett samhälle ska fungera. Enda gången som den sociala ordningen blir synlig är när någon bryter mot den. Ett exempel är de osynliga regler som finns för hur nära en människa du ska stå eller sitta. Om du kommer till exempelvis en föreläsning i ett stort, nästan tomt rum och sätter dig bredvid någon som du inte känner väl bryter du mot ordningen och främlingen blir sannolikt irriterad.

Vad kännetecknar en total institution?

Det som har ansetts tillräckligt onormalt har i alla tider stoppats undan, ibland frivilligt, men oftast under tvång. Erving Goffman anger följande kännetecken för det han kallar en total institution:
-Alla aspekter av livet utförs på samma plats och under en och samma auktoritet.
-Alla behandlas lika och är tvungna att göra samma sak tillsammans.
-Allt är noggrant planerat i förväg. Planeringen påtvingas ovanifrån genom formella regler och officiella skrivelser.
-De senare utformas till en enda plan för att uppfylla den totala institutionens officiella mål.

De olika kännetecknen kan se lite olika ut beroende på vilken typ av total institution det handlar om, men alla har det gemensamt att mänskliga behov behandlas genom en byråkratisk organisation. Det finns också en grundläggande klyfta mellan intagna och övervakare. Här kommer jag främst att behandla kriminalvårdens verksamhet.

Att tvingas lämna sitt vardagliga liv för fängelset innebär stora ingrepp i den personliga integriteten. Syftet med fängelsevistelsen har utvecklats från förvaring till  reparation och återanpassning. Fängelserna började bli vanliga i slutet på 1700-talet i upplysningstidens anda för att straffa bättre och mänskligare. Det gällde att ta tag i kriminalitetens rötter samtidigt som den framväxande borgarklassen ville hålla arbetarna på mattan. Brottslingen blev hela samhällets fiende.  Idag ser den svenska kriminalvården som sin övergripande uppgift att "bidra till att förhindra brott och förebygga återfall och klienterna ges större förutsättningar att klara eller hantera sin situation."

Fängelset påminner på många sätt om andra totala institutioner som exempelvis mentalsjukhusen. Polismän och psykiatriker har båda den otacksamma uppgiften att tyrannisera och moralisera över vuxna männislor.  Båda institutionerna försöker också resocialisera de intagna, ofta mot deras vilja, för att de åter igen ska kunna fungera ute i samhället. Inom mentalvården tillämpas ofta förmyndarskap där den intagne åtminstone till en början ser sina närmaste som angivare/svikare. Liknande situation befinner sig fångarna i där flertalet av deras tidigare vänner vänder dem ryggen De har ibland även tvingats tjalla på kompisar eller haft nära och kära som har vittnat emot dem.

Att totala institutioner organiseras på liknande sätt märks också när vi blir guidade genom Norrköpingshäktet. Vi är många som associerar till sjukhus och vårdhem. Väggarna är i ljusa färger, möbleringen sparsam och funktionell samtidigt som allting är rent och snyggt.

Hur ska kriminalvården resocialisera de intagna?

Genom isolering från omvärlden och det som drivit denne till brottet samt arbete som vänjer fången vid ordning och lydnad som därmed underlättar en återanpassning försöker kriminalvården uppfylla sin uppgift. Fängelset ska förutom att hålla brottslingen borta från gatan också förbättra den som är ond. När denna förbättring en gång har genomförts bör brottslingen återvända till samhället. Olika faser i fängelset kan vara: 1. där de nya fångarna prövas, 2. där de straffas, 3. där de som är på bättringsväg belönas.

Hur ser den sociala ordningen ut på fängelset?

Isoleringen från samhället kan åstadkommas på främst två sätt; Auburn och Philadelphiamodellen. Den förstnämnda påminner om organiseringen av livet på kloster och innebär att fängelset bör vara ett fullkomligt samhälle i miniatyr. Fångarna får vara tillsammans och arbeta, men vissa regler om tystnad finns. Philidelphiamodellen är dess motsats med absolut isolering som metod. Inlåst och ensam i sin cell är fången lämnad åt sig själv och sitt samvete.

Erik, intagen på Norrköpingsanstalten, berättar om hur tiden används som social ordning: "De fasta rutinerna är inte bra. Vi får svårt att klara tempot utanför, t ex att laga mat med småbarn omkring sig samtidigt som telefonen ringer blir jättejobbigt. Redan två saker på en gång blir svårt. På anstalten lagar jag mat var tionde vecka." Dagen är inrutad och ser nästan jämt likadan ut, från 06.30 då cellen låses upp till klocka 19.45 då cellen stängs igen. Det mesta praktiskt som städning, tvättning och matlagning fixar någon annan.  På häktet är kontrollen hård redan från ankomsten. De nyanlända visiteras, kläs av och drogtestas, ingen sprit eller knark tillåts.

Johan Asplund gör en expossé om tidsbegreppet, där han jämför klocktiden med allmogetid som kännetecknade bondesamhället. Medan klocktiden går i tomma intet relaterar allmogetiden till händelser och delas med övriga kollektivet exempelvis byn. I fängelset är tiden strikt reglerad, där ovanliga händelser som bryter tristessen blir viktiga. Exempelvis säger; "idag är det två dagar sedan jag fick besök av min förra flickvän" mer än; "idag är det måndagen den 23 februari."

Erik berättar att det finns en tydlig hierarki bland de intagna där de som har begått ekonomiska brott står högst i kurs medan kvinnomisshandlare, barnamördare och tjallare föraktas. Denna rangordning påminner om Goffmans tankar om förpatient och patient med skillnaden att det i Goffmans exempel inte är klienterna utan specialisterna (se nedan för mer om klient och specialist) som definierar hierarkin.

Anna-Liisa Närvänen och Erving Foffman beskriver hur rummet kand användas som en bestraffning eller belöning. De intagna hålls lugna med hot om att flyttas till en sämre avdelning eller möjligheten att komma till en bättre.  På häktet i Norrköping finns olika standard på cellerna (cell utan toa och utsikt, cell med utsikt, cell med toa och utsikt) med den gemensamma avdelningen där de intagna får gå fritt som det mest lockande alternativet. Den senare omfattar 5 av häktet totalt 50 platser. För att få komma hit krävs mycket gott uppförande. Man planerar dock att utöka avdelningen till totalt 18 platser. Vad gäller anstalterna så finns det fyra olika säkerhets-nivåer, från ett som är säkrast medan nummer fyra är en nästan helt öppen anstalt utan murar.

En jämförelse mellan Goffmans teorier om servicereltion och kriminalvårdens kontaktmannaskap

En servicerelation kännetecknas av förekomsten av klienter och specialister. Specialisten får betalt för att utföra en tjänst åt klienten. Tjänsten gäller konstruktions- eller reparationsarbeten på så väl levande som döda ting. Det verbala utbytet består av en teknisk (relevant information för att kunna utföra ingreppet), en kontraktsmässig (uppgörelse om kostnads- och tidsåtgång) samt en umgängesdel (utbyte av artigheter). Servicerelationen ställer krav på egendomen eller objektet som ska repareras samt kräver frivillighet från både klient och specialist.

I psykiatriska sammanhang blir det svårare och speciellt inom kriminalvården. Omhändertagandet är inte frivilligt, chanserna att reparationen lyckas är mindre än vid exempelvis materiella ting, men riskerna är större. Ett annat problem utgör kriminalvårdens officiella uppgift att skydda samhället från de som ska behandlas inom institutionen. Varje fängelse har också individer som skulle passa bättre på någon annan institution, t ex ungdomar inom socialtjänsten, missbrukare på vårdhem, psykiskt nedbrutna på mentalsjukhus.

Ett försök att skapa en social, men ändå professionell relation mellan intagen och fångvårdare är kontaktmannaskapet, en metod hämtad från mentalvården.  Syftet är att se människan bakom varje intagen och underlätta för denna. Istram, vårdare på Norrköpingsanstalten, berättar: "Alla vårdare har inte ställt om sig sen förändringen 1994. De gamla tycker att de intagna har tagit över. Själv tycker jag att min tid har blivit meningsfullare. Idag bryr vi oss om de intagna."  Kontaktmanna-skapet handlar om specialistens roll i förhållande till klienten och påminner om Goffmans tankar. "I honom (specialisten) finner de (klienterna) någon som inte har de vanliga personliga, ideologiska eller kontraktsmässiga motiven för att hjälpa dem, från deras synpunkt och för deras bästa."  Istram beskriver kontaktmannaskapet som "en kompisrelation på distans". Relationen fortsätter dock sällan sedan den intagne har lämnat anstalten mer än något enstaka telefonsamtal.

Blir de intagna "botade" på fängelset?

Annika Christiansson, utbildningsansvarig på kriminalvården, har förhoppningen att de intagna "inte ska bli större hatpaket än innan." Trots målen om att förvandla människan till det bättre är återfallsfrekvensen hög, 70% av de intagna är dömda tidigare. Christiansson fortsätter: "Vi vet att fängelse gör stor skada för människan, men vad ska vi annars göra? Det handlar om att hålla dem (brottslingarna) borta från gatan och visa att vi inte accepterar brott."  På ett studiebesök en vecka senare konstaterar hon att det "inte finns någon forskning som stärker den avskräckande effekten. Det är snarare stundens ingivelse som avgör om brott begås. Fängelse avskräcker bara vanliga, hederliga människor."

Foucault ger Christiansson medhåll: "Fängelset är en förhatlig lösning som man inte kan bespara sig."  Han fortsätter: "Fängelset kan inte undgå att framställa förbrytare. Det framställer dem genom det slags existens det låter fångarna framleva: att isolera dem i celler eller tvinga dem att utföra onyttigt arbete som inte kommer att hjälpa dem till någon anställning är i varje fall inte att tänka på människan i samhället; det är att skapa en onaturlig existens, onyttig och farlig: man vill att fängelse skall uppfostra fångarna, men kan ett uppfostringsstystem som vänder sig till människan förnuftigtvis se som sitt ändamål att handla i strid mot naturens bud?"

Fängelset blir också en miljö där förbrytare blir solidariska mot varandra och kan förbereda framtida samarbete. Det är också svårt för de frigivna fångarna att få jobb, och de övervakas av polisen och blir vid brott de första som misstänks. Slutligen drabbas förbrytarens familj och dennes kontakter med omvärlden minskar.  Foucalut anser att det bästa fängelse som funnits var "kolonin" i Mettrey som invigdes i januari 1840. Mettrey var på samma gång kloster, fängelse, skola och regemente.

Elektronisk övervakning - ett alternativ till fängelse

Det finns idag en politisk vilja att öka möjligheten till straff utanför anstalten. Förutom samhällstjänst och vård har den elektroniska övervakningen kommit för att stanna. Kraven för att få åtgärden är att du ska vara dömd till högst tre månaders fängelse och ha en bostad. Om klienten inte är ensamstående måste dessutom samtliga myndiga personer i hushållet samtycka.

Övervakningen sker genom en elektronisk fotboja som ger larm om klienten avviker från uppgjort tidsschema, till exempel försöker lämna stan. Den elektroniska övervakningen gör i jämförelse med fängelse små ingrepp på klientens vardag, restriktioner som alkoholförbud finns dock. Kontrollen sker också genom oplanerade hembesök. Den elektroniska övervakningen innebär också en stor samhällsekonomisk vinst. Klienten bor hemma och arbetar för lön.

"Problemen går inte att lösa, men hantera." Annika Christiansson sammanfattar de totala institutioneras uppgift. Det kommer förmodligen alltid att finnas människor som avviker så mycket att de åtminstone under en viss tid måste avskiljas från övriga samhället. Frågan är hur vi löser uppgiften på bästa sätt och menar vi det bästa för individen eller samhället? I USA är problemen så stora att övervakningen har utvecklats till en industri med 2 procent av den vuxna befolkningen i fängelse.
 

Referenser

Ahrne, Göran, "Delvis människa, delvis organisation", (Stockholm, 1998)
Asplund, Johan "Tid, rum, individ och kollektiv", (Stockholm, 1985)
Foucault, Michel, "Övervakning och straff", (Lund, 1993)
Goffman, Erving, "Totala institutioner"
Herlitz, Gillis och Christiansson, Annika, "Kontaktmannaskap - en arbetsmetod i kriminalvården", (Norrköping, 1995)
Närvänen, Anna-Liisa, föreläsning i Norrköping 980206
Närvänen, Anna-Liisa, Tids- och rumssociologiska aspekter på stigmatisering och totala institutioner, I. "Samhälle, psykiatrisk vård och psykisk ohälsa". Red. T. Svenssson, (1994)
Näsman, Elisabeth, föreläsning i Norrköping 980119
Petersson, Kenneth, föreläsning i Norrköping 980216
Studiebesök hos frivården 980130
Studiebesök hos kriminalvården 980129
Studiebesök hos Norrköpingshäktet 980121
.
.
Tillbaka
.

Normalitet och samhälle, 4 poäng,
och avvikandets villkor, 6 poäng

Vad innebär egentligen att skriva en dagbokssammanfattning? När jag skrev dagbok för flera år sedan var datumen en naturlig rubrik. Här använder jag istället vanlig rubriksättning även om det inte hör en vanlig dagbok till då vi inte skulle använda datum.

De två inledande föreläsningarna (ekonomiska ramar, plan- och marknadshushållning samt marknadskrafter som social ordning) var mest repetition för mig. Det kändes mycket som lektion 1A i nationalekonomi. Ett givet inslag var utbud- och efterfrågekurvorna som visar var jämviktspriset ligger. Det är intressant att föra in kända ekonomidebattörer som Assar Lindbeck i sitt rätta teoretiska sammanhang och se vad hans teser grundar sig på. Lindbeck föreslog för en tid sedan höjda hyror för att få bort bostadsbristen. Då har människor inte råd att skaffa egen bostad eller flytta till större, det vill säga efterfrågan minskar. Faktumet att de som saknar pengar hamnar utanför gör att kan råda jämvikt i Rwanda, som egentligen har en jättebrist på det mesta.

En av västvärldens vetenskapsmän, filosof, ekonom eller politiker var Karl Marx (jag lutar åt att vetenskapsman är det enskilda epitet som ligger närmast sanningen). Hans Linds analys överraskar mig dock. Marx ansåg att kapitalismen var ett stort framsteg jämfört med feodalismen. Människan är en samhällsvarelse som har behov av att vara en del i helheten. Vi jämför oss med andra vilket exempelvis innebär att om du får högre lön, men mindre än dina arbetskamrater upplever du dig som fattigare än förut, trots att du har fått mer pengar.

Teorin om economic man som strävar efter maximal nytta (i betydelsen att nå lycka) var för mig ett nytt begrepp på ett välkänt fenomen. Även om jag förhåller mig en aning kritisk. När man använder egoism i betydelsen att jag blir glad för att han blir glad då har man avsevärt tunnat ut den ursprungliga innebörden.

Samtidigt är de flesta ekonomer överens om det nödvändiga i någon form av stat, kollektiv, samhällskontrakt eller dylikt. Robert L Heilbroner konstaterar att ett livskraftigt samhälle måste kunna "hålla den mänskliga naturen i tillräckligt strama tyglar." Heilbroner tror på marknadssystemet, men är också förundrad över att det verkligen fungerar utan att någon egentligen styr. Frågan är dock om dagens ekonomiska system är tillräckligt bra och klarar framtidens krav. Varför dör en tredjedel av nordafrikanerna av förgiftat vatten medan vi svenskar fullkomligt slösar med denna bristvara? Klarar dagens ekonomiska system av att fördela resurser utan att på lång sikt förgöra sig själv genom miljöförstöring eller överbefolkning?

Ekonomi och behovet av juridik

Att ekonomi och juridik är varandras förutsättning förklarar extremhögerns intresse för nattväktarstaten, en stat som bara sysslar med försvar och rättsväsende. Utan statligt konstruerade regelverk blir äganderätten svår att upprätthålla (Hayek, 1979).

Göran Hessling gav en grund i dels rättens ursprung och dels några vanliga principer i dagens rättsväsende. Vår moderna rättstradition grundar sig dels på naturrätten som anser att varje människa har ett av naturen givet värde och dels rättspositivismen som grundar sig på förnuft och principen inget brott utan straff eller inget straff utan brott. Principerna kan låta självklara, men inget existerande samhälle klarar av att upprätthålla dem. Om alla människor är lika mycket värde blir konsekvensen att diskriminering mot exempelvis kvinnor och invandrare inte får existera.

Ett aktuellt konstaterande i samband med friande domar av tidigare landshövdingen Sigvard Marjasin och Vägverkets före detta generaldirektör Per-Anders Örtendahl var att ett frikännande inte nödvändigtvis innebär oskuld, men att bevisningen inte var tillräcklig.

Gary S Becker har studerat sambanden mellan brott och klass samt straff och risk. Jag tror som Becker att risken att åka fast spelar större roll än straffets storlek. Detta kan vara en del av förklaringen till att dödsstraff inte leder till mindre kriminalitet. De som begår så pass allvarliga brott räknar inte med att åka fast.

Av alla brott som var kända av polisen 1992 lagfördes cirka 6,5 procent. Vad gäller bedrägeri var siffran 9,5 %, förskingring 16,8 samt brott mot borgenärer 19,9%. Vid ekonomisk brottslighet leder en betydligt större andel av brotten till fällande domar, men varför. En förklaring kan vara att ekonomiska brott är svåra att upptäcka, dvs risken är liten.
 

Vad är egentligen nationalekonomi?

Allt ska definieras så också ekonomi. Jan Lindvalls definition var ny för mig och lyder som följer: "Ekonomi studerar mänskligt beteende i förhållande till mål och knappa resurser med alternativ användning." (Robbins, 1962, jfr Prybyla, 1969, som starkt betonar det nödvändiga valet)

Ekonomi är ett cyniskt ämne. Tesen är  att allt människan gör sker efter en värdering av alternativ utifrån beräkningen om vad som ger största möjliga lycka. Existerar ingen solidaritet, medmänsklighet eller ödmjukhet. När du är snäll mot någon är det antingen för att du tror dig få tillbaka något eller så gör du det för att tillfredställa ditt samvete. Alla val har dessutom en alternativkostnad. Om du väljer müsli till filen väljer du samtidigt bort exempelvis cornflakes.

Är nationalekonomin en vetenskap? Är knappheten konstruerad? Vad tillför nationalekonomin förutom att hitta på komplicerade begrepp för enkla händelser? Handlar det mer om politik än ekonomi och varför är flockbeteendet så starkt? Finns det någon politiskt objektiv nationalekonom?

Vi diskuterade också förutsättningarna för en fungerande marknad, nämligen exkluderbarhet och rivalitet. Här finns en inbyggd konflikt mellan dels individuella och kollektiva samt dels kort och långsiktiga mål.

En ekonomi är en enhet, t ex nation eller familj som har resurser och någon kollektiv nyttighet tillsammans samt export och import. Just hushållens roll i ekonomin har nobelpristagaren Gary S Becker studerat. Han har bl a funnit ett samband mellan familjestorlek och ekonomiska faktorer. När tiden har blivit allt värdefullare har allt färre råd att skaffa många barn. Fattiga par skiljer sig också oftare än rika. Beckers slutsats är att det ekonomiska beroendet är mindre.

Idag finns två ekonomiska system, centralplanering och marknadsekonomi, varav ingen existerar i renodlad form. Skillnaderna är stora, men är de varandras motsatser? Jan S Prybyla ger inget svar utan hänvisar till statsvetare. Ett tag var den svenska modellen en kompromiss som kombinerade en marknadsekonomi med inslag av planhushållning.
 

Läget för Sverige förr, nu och i framtiden

Vad gäller Sveriges ekonomiska historia från 1950-talet till idag handlade mycket om vad ekonomer och politiker har trott om sambandet mellan arbetslöshet och inflation. Fram till oljekrisen i början av 70-talet dominerade John Maynard Keynes teorier om att låg arbetslöshet var viktigast och skulle motverkas genom stabiliseringspolitik, det vill säga offentliga satsningar i lågkonjunktur och offentliga nedskärningar i högkonjunktur. Målet var att jämna ut konjunktursvängningarna.

Efter oljekrisen blev inflationsmålet allt viktigare. Beslutsfattarna gick in på monetarismens väg som kantades av valutadevalveringar och avregleringar. Låg ränta och därmed låg inflation blev det viktiga när arbetslösheten inte längre ansågs möjlig att styra.

Vilken är företagens uppgift? Att tjäna pengar även om de behöver flytta utomlands eller använda barnarbetare. För att företagen ska gynna samhället krävs det tydliga regler och motkrafter, exempelvis förbud mot barnarbete, miljölagar, regler vid uppsägning, vinstbeskattning samt arbetstagarorganisationer och rättsväsende. En central funktion i vårt ekonomiska system fyller lönen, dvs priset på vår arbetskraft. Om företagets eller branschens lönsamhet ska styra lönerna blir det inte roligt för de som är anställda i offentlig sektor. Själv tycker jag att utbildning, ansvar och arbetsuppgifter ska vara avgörande för din lön.

Varför har det blivit så dyrt att bo (i genomsnitt drygt 30% av lönen)? Jag tror det beror på att byggandet blivit dyrare, ytorna har ökat och att konkurrensen inte är vad den borde. Det senare är inte så konstigt då det nästan stillastående byggandet inte direkt har lockat några nya aktörer.
 

Debatten om den svenska välfärdsstaten

Den svenska modellen med en aktiv arbetsmarknadspolitik, en solidarisk lönepolitik, centrala förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter samt jämlikhetsskapande social reformer har sedan Per-Albin Hanssons dagar fått både ris och ros. Välfärdsstaten bestod, men kom att utformas annorlunda efter de borgerliga partiernas maktövertagande 1976. Därefter började nya ekonomiska teorier dominera och den samlade ekonomikåren kritiserade den allt för stora offentliga sektorn med undantag av Sven Grassman och Walter Korpi. Ekonomernas inflytande på debatten har märkts och var troligen en bidragande orsak till att arbetarrörelsen förlorade problemformuleringsinitiativet till högern under 80-talet. Samtidigt som socialdemokraterna föreslog löntagarfonder och lagstiftade om medbestämmande på arbetsplatsen (MBL) försvann samförståndet kring en jämlikskapande och rättvis fördelningspolitik.

OECD-ekonomen Richard Layard tillhör de som hyllar den Sveriges aktiva arbetsmarknadspolitik och modell för löneförhandlingar på central nivå (jfr Lars Calmfors). Konjunkturrådet däremot skrev så här i sin rapport 1994: "Dess (välfärdstatens) storlek bromsar tillväxten av det allmänna ekonomiska välståndet. De offentliga trygghetssystemen har blivit ett allvarligt hot mot den fulla sysselsättningen." Detta var visserligen i en tid då den svenska ekonomin befann sig i en djup kris, men kritiken är dock den samma som borgerliga debattörer fört fram sedan länge. De analyserar arbetsmarknadspolitkens effekter på individnivå, men vad säger dessa resultat? Hans Tson Söderström argumenterade 1991 för en "naturlig" arbetslöshet på 4-5%. Det är alltid människor som byter jobb mm, men med en nivå dubbelt så hög som på 80-talet riskerar många människor att passiviseras och permanent hamna utanför systemet.

Är det möjligt att ha en svensk modell i framtiden? En låg arbetslöshet är huvudnyckeln för en stark välfärdsstat. Kan man politiskt bestämma nivån på arbetslösheten och har motståndarna till välfärdsstaten lyckats konstruera en högre arbetslöshet än nödvändigt? Vilket är sambandet mellan inflation och arbetslöshet? Den senare är en mycket omdebatterad fråga, där meningarna starkt går isär, men ett faktum är att Sverige på 1970-talet hade lägre arbetslöshet (1,7%) än genomsnittet i Europa (4,1) och lägre inflation (8,9%) jämfört med (9,6%). Nu på 90-talet har Sverige en inflation under 2%, men en öppen arbetslöshet på 7-8%.

Lindvall får medhåll av framtidsforskaren Lars Ingelstam om att kostnaderna för given offentlig sektor blir allt dyrare i förhållande till varuproduktionen. Paradoxen som måste lösas är att offentlig sektor behöver fler anställda, men har inte råd, medan många går arbetslösa och kostar samhället nästan lika mycket pengar. Ingelstam kan tänka sig att staten anställer en del av dessa, men för att lösa problemet långsiktigt krävs bl a arbetsdelning och självförvaltning; en sektor i gränslandet mellan privat och offentligt, kallat det civila samhället.
 

Skillnader mellan olika konsumenter

Jag har diskuterat skillnader mellan könen många gånger tidigare och tror fortfarande att skillnaderna till största delen beror på vår fostran och de olika förväntningar som omgivningen ställer på män och kvinnor. Inte många kvinnor förväntas bli duktiga militärer, poliser eller snickare.

Vi har också diskuterat skillnader mellan manlig och kvinnlig konsumtion. Exempelvis spenderar män mer på bilen, krogen, tobak och sprit än kvinnor som i stället satsar på kläder, mat, möbler, hygien och charterresor.

Välfärdsstaten med en stor offentlig servicesektor anses haft stor betydelse för jämställdheten, då många kvinnor har kommit ut på arbetsmarknaden och därmed blivit mer ekonomiskt självständiga (Messing, 1998). Däremot bygger systemet på inkomstbortfallsprincipen och missgynnar därmed kvinnor som i högre utsträckning än män arbetar deltid och utför mer oavlönat arbete i hemmen (Marklund & Svallfors, 1986 samt Björnberg, 1992).

Nytt för mig däremot var tanken om konsumtionsförmåga, att konsumtionen kräver tid och fysiska egenskaper av konsumenten som gör att en 75-åring i regel har högre konsumtionsförmåga på rulator än en 25-åring. Konsumtionsförmågan tar dock inte hänsyn till intressen som inte är mätbara.
 

Insikten om att samhället förändras

Vad blinda vi är för vår egen tid och det samhälle vi lever i. Boken "Den kultiverade människan" gav om inte annat perspektiv på tillvaron. Så självklara saker som skillnad mellan hem och yttervärld, arbete och fritid, produktion och reproduktion förekom sällan före industrialismen. Att besöka sina döda släktingars gravar och forska om sina anor var nya fenomen på 1800-talet. Äktenskapet handlade mer om arbetsgemenskap än om kärlek. Idealbilden av det borgerliga hushållet är en kropp där mannen är huvudet, kvinnan hjärtat och tjänstefolket ben och armar. Bland allmogen präglades det mesta av ett nyttotänkande, dock med andra värderingar än våra.

I mitten av 1800-talet förändras borgerlighetens hem från enkelhet till överdådiga representationsbostäder. Hemmet handlar om att visa upp sitt välstånd och sin sociala position. Det pågick en ideologisk kamp där den framväxande borgarklassen ville föra över sina värderingar och moral till arbetarklassen. Naturen och nationen förenas i en fosterlandskärlek som står för det framåtsträvande. I denna anda byggs bl a Skansen på 1890-talet. Det startades också flera filantropiska sällskap som verkade för särskilda arbetarbostäder.

Synen på barndom och uppfostran

Begrepp som fritid och barndom blir allt vanligare, men synen på landsbygden från boplats till konsumtionslandskap med utsiktstorn och vandringsleder pågick under en lång tid. Ända till våra dagar har många människor bott på landsbygden, även om bara 3-4 procent är bönder idag och då på ett helt annat sätt än förr. Uppdelningen i klasser är mycket tydlig exempelvis i synen på barnuppfostran. Bland allmogen skedde inlärning genom deltagande och imitation i sysslorna på gården och ute i fältet snarare än genom fostran och diciplinering.

Jag visste sedan tidigare att barndomen var starkt begränsad, men denna närmast totala avsaknad av fostran förvånar. Barnet hade liten kontakt med föräldrarna utan var hänvisad till släktingar, grannar eller anställda som tjänsteflickor eller guvernanter och blev sällan älskad som ett barn bara kan bli av sina föräldrar.

I slutet av 1800-taltet påbörjas en institutionalisering av barndomen. I Sverige fick vi tidigt en skola där barn från olika sociala klasser gick. Kvaliteten på den offentliga skolan skulle vara så bra att de rika föräldrarnas barn stannade kvar. Därför ersattes paralellskolan med den så kallade bottenskolan. De offentliga skolornas status höjdes och allt färre barn undervisades i privatskolor. Barn som inte passade in placerades i särskilda skolor, exempelvis de begåvningshandikappade. I boken Korsvägar redogörs för den förändrade synen på dessa barn där synen på om vården ska ske hemma eller i anstalt, frivilligt eller av tvång växlat starkt under 1900-talet. Synen på barnen har med tiden blivit mänskligare och mer accepterande.

Ann-Christin Cederborg gjorde en mycket intressant odyssé över psykologiska och pedagogiska teorier om fostran och barnets utveckling från Freud till Banduras. Freuds teorier om barnets olika utvecklingsstadier var banbrytande och är fortfarande betydelsfull även om andra forskare som Homburger Eriksson har vidgat perspektivet till hela människan (lagt till medelålder samt ålderdom) och samtidigt tillfört ett kulturperspektiv. Själv gillar jag Lev Vygotsky bäst. Den ryska pedagogen anser att ett aktivt samspel mellan lärare och elev krävs för effektiv inlärning samtidigt som nivån bör läggas lite högre än nuvarande för att stimulera hjärnan.

Vygotsky och Jean Piaget var oense om varför barn i 2-3 årsåldern pratade för sig själv. Var barnet egocentriskt eller socialt inriktat? Eftervärlden har trott mest på den ryske psykologen och tidigare läraren som ansåg att pratet var en hjälp för tanken och försvann när hjärnan hade utvecklats tillräckligt att uppgifterna blir lättare att lösa. Piaget är mer känd för teorin om det mänskliga betendet styrt av två motkrafter i form av assimilering och ackomodation. Om ett barn ser en kyrka, men bara har två begrepp för byggnad; hus och lada blir det problem. Kyrkan blir antingen ett hus eller en lada och assimileras därmed bland de begrepp som finns i medvetandet.

Barndomen har blivit viktig och därmed pedagogiken. Hur tänker barn, utvecklas svenska och arabiska barn olika? Svaren får exempelvis konsekvenser för hur barnomsorgen ska utformas, lek eller pedagogiska leksaker.

Idag är utvecklingen till vuxen en långdragen process där den enskilde har stora möjligheter att påverka sitt öde själv, exempelvis val av utbildning. De flesta har också föräldrar och eller släktingar som ger dem kärlek. Gary S Becker ser däremot på cyniskt nationalekonomiskt sätt barnet som en investering för föräldrarna. Kanske borde barn och förälder skriva kontrakt där föräldrarna förband sig att försörja barnet så länge det behövdes, medan barnet lovade att försörja föräldrarna på ålderns höst?

Kenneth J Arrow ifrågasätter Becker och undrar om giftermål och barn kan analyseras från ett marknadsekonomiskt perspektiv där det finns köpare, säljare och ett pris. Kan någon äga ett barn? Kan ägande baseras på kärlek och vara begränsat till en fri vilja? Resonemanget känns främmande, men jämförelsen med slavar, som också kunde vara barn, är inte avlägsen, men skrämmande.
 

Historien: en kamp mot smuts och kaos

Boken "Den kultiverade människan" tar flera gånger upp den ständiga risken att försköna historien. "Pessimismen inför framtiden, känslan av instängdhet bland bilar, betong och asfalt gör drömmen om bondesamhället extra förförisk." Bara den ständiga lukten och dåliga hygien i 1800-talets bondesamhälle får dock många att tänka om. Vi har även ett stort behov av att kunna dela in allt likt en dator i två motpoler, ettor och nollor eller rätt och fel.

Det vi ser som smutsigt passar inte in i vårt ordnade samhälle, exempelvis tattare, kvinnliga präster (åtminstone före 1958), hästslakter och smutsiga kalsonger. Kampen mot smuts är den klassiska kampen mot kaos. Vad som är rent, ordning och reda bestäms av vårt kulturarv. För 100 år sedan var det god ordning att slå barn, nu är det olämpligt och stötande. Att slå andras barn är till och med sjukt. Likaså är djuriskt beteende som rapa, fisa eller dregla tabu i vår västerländska kultur, men inte i andra kulturer där det tvärtom anses fint.
 

Arbetslöshetens funktioner

Ett av boken "Korsvägar" många kapitel diskuterar arbetets sociala innehåll och arbetslöshetens funktioner. I vårt samhälle är det en plikt att arbeta. De arbetslösa får inte ha det bra, för då blir det svårare att motivera andra människor att arbeta. Michel Foucault gör en givande jämförelse med inspärrningarna under 1600 och 1700-talen. En amerikansk professor har jämfört USA:s fängelser med Sveriges AMS kurser. Båda sysselsätter ungefär 2 % av befolkningen och kostar nästan lika mycket.

Om de arbetslösas funktion skriver tidningen ETC (4/97): "Ofta påstås arbetslösa sakna en uppgift i samhället. Detta är inte sant. Enligt rådande nationalekonomisk teori har du som arbetslös en minst lika viktig uppgift i den svenska ekonomin som de som har jobb. Din uppgift är att må dåligt."

De arbetslösas främsta uppgift är att hålla lönerna nere. Genom att människor till slut tar nästan vilket jobb som helst, även om arbetsmiljön är skadlig, lönen och tryggheten liten bara för att undvika arbetslösheten. Med många arbetslösa som konkurrerar om få jobb sänks lönekraven, särskilt om fackföreningsrörelsen är svag och kollektivavtal saknas, se exempelvis USA. Rädsla att förlora jobbet när det är svårt att få ett annat gör också att få törs kritisera chefen, arbetsmiljön eller företaget i allmänhet. Marx talade om arbetslösa som en industriell reservarmé.

I "Korsvägar" görs också en jämförelse mellan arbetsplikten på 1880-talet och dagens arbetsmarknadsåtgärder mot socialbidrag för unga. Dagens system liknar mycket förra seklet då den som tackar nej till erbjuden åtgärd riskerar att antingen helt mista sin ekonomiska ersättning eller i alla fall få mindre. Lagen om arbetsplikt avskaffades på 1920-talet, men sedan 1 januari 1998 ska alla arbetslösa ungdomar mellan 20 och 25 år sysselsättas inom 100 dagar. En intressant fråga är varför lagen riktar sig mot just åldern 20-25 och inte exempelvis 35-40 där långtidsarbetslösheten är högre. Socialstyrelsen räknar också med att ungefär 25 % av ungdomarna "försvinner" ur systemet och alltså inte kostar några pengar för staten, åtminstone inte då och på det kontot.
 

Kan etikettsregler säga något om vår tid?

Jag har alltid sett etikettsregler som något för adeln och de lyckliga som får gå på nobelfesten. Numera är de en undanskuffad och marginell grupp (Kullenberg, 1995), men på 1800-talet använde de etiketten för att visa sin exklusivitet. Etiketten är snarare en rik källa för forskare som vill veta vilka normer som har präglat umgänget. På 50-talet skulle alla röka, idag är det ibland asocialt. På 50-talet förknippades rökning med framgång och frihet, idag med skam, ohälsa och fulhet (Fröken Sverige kandidaternas antirökkampanj som pågått några år under 90-talet). Vilka konsekvenser har det fått för umgänget och våra konsumtionsvanor?

På 1900-talet har etikettsböckerna spridits bredare och omfattar mer än bordsskick och artighetsregler. På 60-talet träder arbetaren fram i etikettslitteraturen. Det börjar bli accepterat att göra en klassresa där etiketten spelar en viktig roll för att bli accepterad. I 70-talets etikettsböcker blir regler för sex- och samlevnad vanligare, medan det är mest dop och bröllop som gäller decenniet därpå.

Behöver vi regler för hur vi ska uppträda? Vare sig vi vill eller inte finns det osynliga regler för allt vi gör, skillnaden med etikett är att det är nedskrivet av någon annan. Uppfattningen om etikett har förändrats i takt med tiden och 90-talets syn är ungefär; det vara bra att känna till reglerna, men strunta i dem om du vill bara du är hygglig. Ett tema på frammarsch är hur vi kan bete oss när vi är utomlands och möter främmande kulturer och hur vi bör hantera mobiltelefonen.
 

De avvikande: Tattarnas uppror mot samhället

Tattare och zigenare betraktades länge som en och samma grupp. De var båda ett kringresande folk som ej ägde mark eller hade arbete, vilket var avvikande i Sverige för några hundra år sedan. Den största skillnaden var att zigenarna är en etnisk grupp med ett eget språk, romani, medan tattarna är en social grupp, bestående av människor som inte ville eller kunde passa in. Tattarna hävdade dock länge att också de var en egen ras. Hade tattarna eller samhället skapat gruppen?

De kringresande folken stod längst ner på samhällsstegen, var fruktade av andra människor, men fyllde en viktig funktion genom att de, likt dagens invandrare, utförde jobb som ingen annan ville göra. Här kan nämnas yrken som valacker (kastrerade hästar), rackare (tömde latriner och avlivade djur) samt botare (naturläkare).

Myndigheterna bedrev särskilt i början av 1900-talet en hård kamp mot tattarna i form av utredningar, registrering, sterilisering, propaganda och övervägande av speciallagstiftning. Som mest ansågs tattarna utgöra 8000 människor, varav cirka 1000 kringresande. Varför ägnade myndigheter, vetenskapen och pressen denna lilla grupp så mycket uppmärksamhet? Tattarna fyllde en funktion genom att visa vad som var normalt respektive avvikande i samhället. Myndigheternas kamp mot dem handlade mycket om disciplineringen av folket, de ville statuera exempel och visa var gränserna går, bl a skulle alla barn fostras genom obligatorisk skolgång.

Vilket strategier använde tattarna i sin motståndskamp? På 1700/1800-talet handlade det om skräck och rädsla, men metoderna förfinades och kom under 1900-talets början mer att handla om att stärka den egna identiteten, bland annat genom avskiljande namn och ett eget språk.

Socialpolitiken var det främsta maktmedlet och det som slutligen kuvade många då tattarna på 1940-talet fick allt svårare att försörja sig som kringresande och tvingas därmed söka fattigvårdsbidrag för sin överlevnad. Fattighjälp hade funnits länge, men var betydligt mer kränkande att ta emot än dagens socialbidrag. De som fick fattighjälp var fram till och med 1918 omyndigförklarade. När tattarna sökte och fick bidrag ställde samhället krav och kunde därmed äntligen kontrollera dem. Tattarna försvinner lite senare som egen grupp. Zigenarna däremot har hittills klarat sig trots det förändrade levnadssättet genom sitt starka kulturarv.
 

Hur kan man socialisera människor och avvikarnas viktiga roll?

Varje samhälle bygger på en social ordning som bryts genom normbrott, exempelvis att inte arbeta. Är det möjligt att leva utanför samhället utan att bli kriminell? Avvikande kan ses som ett hot mot samhället, men Leonardo da Vinci, George Washington, Fredrika Bremers, Einstein och Martin Luther Kings insatser har alla varit värdefulla för samhällets utveckling. Önskvärda avvikelser är innovation, samhällskritik samt de som överträffar det önskvärda normala som elitidrottaren.

Vad är normalt? Det finns normativ, statistisk samt biologisk normalitet. Vad som är normalt visar avvikarna som ska integreras. Straff handlar om vedergällning, riktat mot såväl individ som allmänhet, medan vård innebär socialisation, dvs uppfostran, omskolning, information och utbildning. Det finns fem viktiga teorier om hur socialisation kan ske, de är:

Social patologi ser samhället som en organism. Avvikande människor är sjuka och onda (tattarna jämfördes med djävulen). Sjukdom beror på bristande socialisation.  Avvikelser går i arv, därmed kan sterilisering ses som ”en lösning på problemet”. Rasbiologin spelade en viktig roll för att identifiera de kriminella och avvikande.

Social disorganisation anser att problemet ligger i snabba sociala förändring som resulterar i alkolism, stress och mental sjukdom. Mår människor sämre nu när vi påstås leva i en brytningstid mellan industrialismen och kunskapssamhället eller vem vet vad?

Värdekonflikt kan råda mellan olika grupper i samhället, exempelvis om resursfördelningen. Konflikten kan lösas genom kompromiss eller ett förenande högre värde. Se Tito och Jugoslavien där nationalismen överbryggade etniska konflikter.

Avvikande beteende som kan lösas genom omsocialisering till rätt beteende, men fyller också en viktig funktion genom att visa gränsen för vad som är tillåtet. Exempelvis visar nazisterna att det man inte får förnedra en folkgrupp eller kontokortsmissbrukande politiker att moral och etik är viktigt för att ha förtroende. Hur mycket får en grupp avvika utan att bli utsatta för repressalier? Varje tid och kultur har sina gränser.

Stämpling eller stigmatisering handlar om att vara diskvalificerad från fullt accepterande från människor. Ett stigma kan vara fysiskt som puckelrygg, psykiskt som alkolism eller homosexualitet samt bero på grupptillhörighet som svartskalle eller muslim. Du kan dock vara homosexuell hela ditt liv utan att bli stämplad. Det krävs nämligen att ditt stigma är känt och att den eller de som stämplar dig får acceptans av din omgivning för att du ska bli stämplad. Stigmat överskuggar ofta alla andra egenskapar och blir inte sällan en anledning/svepskäl till förtryck.

Ann-Christin Cederborg är inspirerad av Michel Foucault märks genom talrika exempel från den franske filosofen bl a en enkel modell för att identifiera problem och avgränsa en social grupp för att sedan låta experterna ta över.
 

Mentalsjuk: att inte klara av samhällets spel

I den delvis självbiografiska boken "Ingen dans på rosor" möts huvudpersonen Deborah tidigt av stora krav från mor, far och morfar. Hon ska vara vacker, hög presterande, bäst i klassen och socialt lyckosam. Vad hon presterar spelar dock inte så stor roll för hennes klasskamrater då hon ändå kategoriseras som judinna. Även när hon sedan hamnar på mentalsjukhus spelar hennes andra egenskaper mindre roll, hon blir stigmatiserad som mentalsjuk, även sedan hon har blivit utskriven och friskförklarad.

Mentalsjukhuset upplever Deborah som en frihet där alla tunga krav på henne släpper, hon kan bara leva. Tillvaron på den totala institutionen kan dels ses som förvaring och dels som behandling, två timmar varje vecka fick Deborah träffa en psykoterapeut.

Varför hamnar patienterna på mentalsjukhuset? Orkar de inte spela samhällets spel? Är de mer sjuka än människorna utanför? Hur viktigt är det att få vara avvikare?

Min roll som forskare

Ann-Charlotte Smedler tog upp de etiska principer för fältarbete som vi kom i kontakt med i samband med höstens projektarbete. Några exempel däribland om forskaren som gjorde sitt fältarbete bland fängelsepräster och interner var belysande. Här var lärdomen att dela upp ditt fältarbete geografiskt när risken att flera moment på samma plats påverkar varandra negativt är stor.

Dock kändes föreläsningen som en upprepning och hade varit mer värdefull förra hösten när vi ställdes inför frågeställningar som vad måste jag berätta för informanten innan intervjun, vilka krav på anonymitet gäller och hur får jag använda resultatet.

Juristen Göran Hessling talade om rättsliga principer, men kunde gärna ha besvarat praktiska frågor som är jag skyldig att anmäla ett brott jag ser, även när jag är forskare.
 

Litteraturförteckning

Arrow, Kenneth J
Becker, Gary "Nobel Lecture: The Economic Way of Looking at Behavior." Journal of Political Economy, No 3, 1993
Bergqvist, Kerstin et al. red. Korsvägar - en antologi om möten mellan unga och institutioner förr
och nu (Stockholm, 1995)
Berk, Laura E ”Child development – third edition”
Ehrenkrona, Marika ”Stil, vett och etikett för den moderna människan” (1997)
ETC nr 1 1998
Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar, Den kultiverade människan, (Kristianstad, 1997)
Goffman, Erwin ”Stigma”, (England, 1990)
Green, Hannah Ingen dans på rosor, 1964
Heilbroner, Robert L ”Från handelsutbyte till handelsutbyte”
Hugemark, Agneta: "Den fängslande marknaden - ekonomiska experter om välfärdsstaten", (Lund, 1994)
Josefsson, Dan "Arbetslös? Din uppgift är att må dåligt" ETC, nr 4 1997
Kullenberg, Annette ”Urp! Sa överklassen: eliten i Sverige”, (Stockholm, 1995)
Layard, Rickard Varför överge den svenska modellen?, ”Ekonomisk Debatt 4/91”
Lind, Hans ”Nationalekonomi i Marx anda”
Lindvall, Jan ”Ekonomi är att välja – några grundbultar i ekonomisk teori” (Linköping, 1997)
Prybyla, Jan S Klassificering av ekonomiska system: En skiss, ”Ekonomiska system – en antologi under redaktion av Assar Lindbeck
Ribbing, Magdalena ”Nya etikettboken. Spelregler för väluppfostrade.”, (Stockholm, 1991)
Skogh, Göran & Lane, Jan-Erik ”Äganderätten i Sverige”, (Stockholm, 1993)
Svensson, Birgitta ”Bortom all ära och redlighet. Tattarnas spel med rättvisan.”, (Stockholm, 1993)
Statistisk årsbok 95, (Stockholm, 1994)
Söderström, Hans Tson ”Hur hög skall arbetslösheten få bli?” Ekonomisk Debatt 4/91
Söderström, Hans Tson (red), "Konjunkturrådets rapport 1994”
Åkerström, Malin (red) ”Kriminalitet kultur kontroll”, (Stockholm, 1997)
.
Tillbaka
.
5 poäng strimma textvandring
Hur och när förorten kom till byn

1 Inledning

"Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några priviligerade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke och samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytande av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrade och utplundrade.”

Dåvarande statsministern Per-Albin Hanssons nu legendariska folkhemstal från socialdemokraternas partikongress 1928 väcker stora förväntningar. Hur skulle det goda samhället förverkligas? Varför använde han hemmet som metafor? I den oroliga tid som var med krig, finanskris och hög arbetslöshet kände sig många människor otrygga och kanske rotlösa. Hemmet förde tankarna till något nära och kärt.

Tidsperspektivet är främst 30/40-tal samt 60/70-tal. Fokuset är riktat mot Sverige. Vilka sociala och kulturella värden har präglat samhällsplaneringen, vilka ideal, vad är typiskt och vem bestämmer (politiker, arkitekter, marknad eller …)? Mitt arbete ska ses som en fortsättning på förra terminens strimma "Det lokala och det globala". Då försökte jag reda ut begreppen kultur och mångkulturellt samhälle. En definition av kultur var kopplingen till plats och identitet.

2 Problemformulering

Vilka ideal har präglat de politiker och arkitekter som skapat förorten i Sverige och hur har vi sett på förorten sedan 70-talet?
 
2.1 Metod och syfte

Jag blev inspirerad av en tre timmar lång hearing om staden som sändes på TV i februari. Jag mindes att Mats Franzén hade hållit en svår och tråkig föreläsning i ämnet alldeles i början av höstterminen förra året. Jag letade reda på anteckningarna, lånade en av hans böcker och satte igång. Efter lite mera sökande fann jag storstadsutredningen från 1996 och sedan rullade det på.

Mitt syfte är att förstå vilka ideal som har präglat förortens framväxt i Sverige. Hur har synen på de mänskliga behoven varit och vad har det blivit av de vackra idealen? Jag har koncentrerat mig på förorten och de två idealen grannskapsplanering och funktionalism. Vad gäller eventuella problemlösningar har jag försökt reda ut begreppet egenmakt för att se om det kan vara ett givande ideal för framtidens samhällsplanering.

2.2 Avgränsningar

Samhällsplanering under 1900-talet är ett stort ämne med många ingångspunkter, men jag har begränsat mig till de två idealen grannskapsplanering och funktionalism. De svenska arkitekterna har starkt präglats av internationella storheter som Le Corbusier och Ebenezer Howard, men dem har jag tvingats lämna i periferin. Ursprungligen tänkte jag också belysa sambandet mellan bostaden och jakten på identitet, men det får bli en senare fråga.

3 Förorten och Ebba Grön

Grannskapet sökte uppnå det lilla, intima i gemeinschaft. Termen kommer ursprungligen från filosofen Ferdinand Tönnies. Grunden är mjukhet, vördnad, välvilja samt respekt och finns i släktskapet, grannskapet och vänskapen.  Motsatsen är den stora anonyma staden. Politik härstammar från grekiska ordet för stad eller stadsstat. Det var först med staden som behovet av lagar och politik blev påtagligt.

Enligt Nationalencyklopedin är en förort: ”Avgränsat samhälle eller bostadsområde inom en större stadsregion. Förorterna tillkom som motvikt till den täta stadsbebyggelsen och uppfördes i regel på billigare mark och på pendlingsavstånd från stadscentrum. Som regel har förorterna ett eget centrum, men är starkt beroende av  den större stadens utbud av arbetstillfällen och service.” Definitionen är bred och måste så vara om såväl invandrartäta Navestad i Norrköping som Stockholmsförorten Djursholm med dyra villor, men visar med all önskvärd tydlighet att grannskapsidealet och ABC-stadens ideal inte riktigt slog igenom. Ofta förknippas förorten med våld och kriminalitet.

Frågeställningar kring miljonprogram och segregation ställde jag redan i förra terminens strimma. Här kommer ett avslöjande citat av den liberale författaren och debattören Mauricio Rojas om svensk integrationspolitik. ”Misslyckandets mest påfallande uttryck är givetvis dessa växande öar av utanförskap som våra invandrartäta miljonprogramområden är, men inte för att människor med ett gemensamt ursprung eller delade preferenser och livsstilar samlas där. Problemet är att det i dessa områden samlas arbetslösa och maktlösa människor, individer som lever under ovärdiga villkor, en framväxande underklass med etniska förtecken.”

Minns du Ebba Grön? Det var ett gäng grabbar med Thåström i spetsen som spelade rockmusik, kom från förorten Rågsved och sträckte fingret mot hela etablissemanget, inklusive Gud. De gjorde några år under slutet av 70 och början av 80-talet stor succé bland landets ungdom genom att sjunga om våld, brutalitet, droger, förtryck och maktmissbruk. Här följer andra versen ur en av deras mer populära låtar ”I mitt hus där jag bor är alla dörrar låsta
I mitt hus där jag bor hinner liken ruttna
I mitt hus där jag bor är döden kontor
I mitt, mitt, mitt, mitt hus där jag har fått nog”
.
3.1 Grannskapsidelaet

Vilken är samhällets minsta enhet (familjen, primärgrupp, bostadsgrupp, grannskapsdistrikt)? Vad är grannskapet? Enligt sociologin är grannskapet ”en organisk helhet, naturligt framvuxen, i vilken människorna lever tillsammans. Det är där de bor och samarbetar. Där formas ett vi, gemensamma föreställningar och ett andligt liv.”

Demokratin är ett viktigt argument för grannskapet, funktionalismen glömde bort att människan är en social varelse. ”Människan söker trygghet, kan hon inte få den i grupp söker hon den i den stora, anonyma massan.” Hon kan då lätt bli en diktaturs lydiga redskap.  Ett viktigt ideal är därför delaktigheten: ”För att det skisserade gruppsamhället verkligen ska bli ett gruppsamhälle bör de gemensamma anläggningarna skötas av dem som bor där, menar Jöran Curman och Helge Zimdahl.  Detta påminner starkt om de argument som egenmaktsförespråkarna använder idag (se nästa kapitel).

Göran Sidenbladh sammanfattar sin syn på grannskapsidealet: ”Bostadsgrupperna bör göras lätt identifierbara sinsemellan, centrum ska dominera, olika hustyper blandas, men familjebostäder i enfamiljehus och radhus prioriteras, trafiken bör hållas utanför eller under enheten.”   En viktig fråga är gränsen mellan boende och arbete. Här finns en skillnad jämfört med funktionalismen. Såväl Sidenbladh som Uno Åhrén anser att det inte är arbete som är grunden för grannskapet utan boendet och familjen.

Grannskapet ska samla familjer kring ett centrum och bör inte vara för stort. Åhrén tycker att 2 000 familjer är ett lämpligt antal. Här ska finnas den gruppsamhörighet som gått förlorad i storstaden och samtidigt den samling och koncentration som inte finns på landsbygden.   Årsta i Stockholm, Guldheden i Göteborg och Augustensborg i Malmö var några andra förortsområden som byggdes enligt grannskapsidealet.

Rosengård var däremot en tydlig brytning med ovanstående. ”På mycket kort tid, knappt tjugo år, hade utvecklingen i Sverige rusat från grannskapsplaneringens spritputsade, jordfärgade trevåningsgårdar grupperade kring torget och samlingslokalerna till betongsamförståndets prefabricerade lägenhetsbunkrar, storköpshallar och motortrafikleder.”
 

3.2 Grannskapet och egenmakt

”Grannskapet blir beteckningen för det man söker uppnå, eller utopin. Grannskapet som idé blir vad vi skulle kunna kalla en progressiv idé. Den ger, trots sitt diffusa innehåll, en bild av det goda samhällstillstånd man söker uppnå. Och med hjälp av grannskapet som det önskvärda kan en kritik av de rådande samhällsförhållandena formuleras.”

Vad är egenmakt och finns det någon koppling till grannskapsidealet? Begreppet egenmakt lanserades av Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU). Ledande förespråkare var dess dåvarande förbundsordförande Karl-Petter Thorwaldsson. Han skrev bland annat att egenmakten var ett svar på den vanmakt många människor kände och att: ”Det handlar om självförvaltning i den offentliga sektorn. Om elevernas makt över skolan och om pensionärernas rätt att bestämma på servicehuset… Representativ demokrati måste ersättas med direkt demokrati. Direkt makt över välfärden.”

Egenmakt är en reaktion mot den sociala ingenjörskonsten och det allt för starka samhället som glömde bort människan. Politiker behöver inte ha monopol på att fördela välfärd. Människor kan skapa välfärd tillsammans i det lilla sammanhanget. Många anser att egenmakten är allt för diffus, men måste allting bestämmas in i minsta detalj? Egenmakten förknippas ofta med kooperativ, men i SSUs valplattform från 1994 konstateras: ”Egenmakten är inte beroende av någon enhetlig modell eller ägandeform. Vare sig det rör sig om privata företag, offentlig verksamhet eller kooperativ måste medborgaren få mer att säga till om i sin roll som anställd eller brukare.”

Egenmakt väcker många frågor som: Vad ska förtroendevalda politiker inte längre bestämma om, hur kan man undvika att bara de ”starka” medborgarna tar för sig av makten – att maktlösa människor blir ännu mer maktlösa samt inom vilka områden är egenmakt möjligt? I likhet med grannskapsidealet är egenmakten en progressiv idé och fokuserar på samhällets mindre enheter i form av grannar, klass- eller arbetskamrater.
 

3.3 Funktonalismen som samhällsplaneringens ledstjärna

Funktionalismen formas i Tyskland i början på 1900-talet. Det är först i samband med Stockholmsutställningen 1930 som den slår igenom som ideal i Sverige. Året därpå utkommer manifestet ”Acceptera” skrivet av bland andra de välkände arkitekterna Uno Åhrén (Åhrén företrädde grannskapsidealet, vilket till en början inte var någon motsats, men blev sedan mer tveksam) och Sven Markelius sammanfattat i orden; ”acceptera den förhärliggande verkligheten – endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den.”

Tonen var optimistisk, allt var möjligt och det skulle skapas av politiker och arkitekter. Mycket centralt för funktionalisterna var just funktionen. ”Skoningslös uppriktighet var parollen. Bort med all bjäfsig borgerlig inställsamhet. Byggs husen av betong, så ska det synas. Finns det ventilationsrör och fläkttrummor, så ska de också synas.”  Per Svensson uttrycker funktionalismens ideal lika rakt på sak som arkitekterna. Gatan och platsen var utgångspunkten och skulle användas för att skapa luftiga bostadsområden med liv och grönska. Strävan efter jämlikhet och rättvisa är tydlig. ”Alla ska få tillgång till sol och luft. Alla ska få gå i samma skola.”
 
Nu följde några decennier när politik var att vilja, välfärdsstaten var stark med högre lön, pension och längre semester. De tekniska framstegen var många och några gränser för det mänskliga kunnandet fanns knappt.

Den bostadssociala utredningen från 1945 ville inte bara bygga utan också riva. Bort skulle de trånga, sammanbyggda och smutsiga innerstadskvarteren. Husen som revs rymde kära minnen hos människor och väckte starka känslor. I efterhand är det också flera ansvariga som kan hålla med om att det ibland kanske revs lite väl mycket. Några danska socialdemokrater ville spränga betongkomplex i luften. Idag  talar även Sveriges regering om att glesa ut miljonprogrammen, skapa luft och efterfrågan på lägenheterna. Utredningen satte också upp målet att trångboddheten, definierad som fler än två personer per rum, skulle vara avskaffad 1960. Bostaden skulle vara en social rättighet varför hyran inte fick överstiga en femtedel av en arbetarlön.

Funktionalismen är fortfarande idealet när Sveriges riksdag 1965 avfyrar startskottet för miljonprogrammet. De kommande tio åren ska det byggas 100 000 nya bostäder varje år. Programmet förverkligas och leder till att Sverige 1970 är det land som i relation till sin folkmängd bygger mest i världen.  Några nyckelord om miljonprogrammområdena är  stort , modernt och betong . Standarden höjdes betydligt, t ex fanns balkong, badrum, kylskåp, skinande parkett och rummen räckte till hela familjen.  Det skulle också vara stort, exempelvis var Skärholmens centrum vid invigningen 1968 norra Europas största ytterstadscentrum , men tiden var på väg att hinna ifatt byggarna och kritiken växte. Redan när Täbys nya köpcentrum invigdes samma år talades om nybyggd slum.
 

3.4 Kan någon trivas i miljonprogrammen?

Khalid Salimi, tongivande norsk antirasist och författare, anser att begreppet getto inte brukas där det mest stämmer överens utan av en önskan att synliggöra fysiska gränser, han skriver: ”ordet getto används också för att stigmatisera, stämpla, en minoritet.”

Per Svensson, själv uppvuxen i Täby, skriver: ”Det finns människor som säger att de trivs i betongförorten. Det hör nästan till att säga det nu. Men jag är lika säker på att de har fel som 40-talsreformisterna var säkra på att ingen egentligen ville, eller i alla fall borde vilja, bo i de gamla innerstadskvarteren. Folk har aldrig förstått sitt eget bästa.”

Här tycker jag att Per är farligt ute. Han vill, likt vissa arkitekter, diktatorer och rasister bestämma vad andra människor tycker. Jag anser att boende handlar om mer än matriell standard. Människor är samhällsvarelser och vill vara del i ett socialt sammanhang. De saknar mötet och delaktigheten i många av miljonprogrammområdena, men det finns också åtskilliga goda exempel där människors engagemang har uppmuntrats och tagits till vara. Per Svensson struntar i 70-åriga eldsjälen Karin Thunberg i Kroksbäck (Malmö) som håller i ett kvinnokafé. Karin har bott förorten i 28 år och vill inte flytta: ”Jag är född på landet utanför Kristianstad och ängen och kullarna mellan Holma och Kroksbäck påminner mig lite om det lantliga: jag kan ge mig ut och jogga, utan att behöva korsa en massa gator och knuffas på trottoarerna. Ensamt blir det inte heller – jag har mina vänner och grannarna tittar ofta in på en kopp kaffe.”

Per Svensson struntar även i eldsjälarna i Navestad i Norrköping som bekämpar våld och rasism, grannarna i Holma i Malmö som tillsammans städar trapporna och sköter gården för att sänka hyran, eldsjälarna i Rinkeby International, en förening med flera hundra medlemmar som bland annat sysslar med boxning, motion och radiosändning  och många fler. Dessa exempel är fortfarande bara undantag, men visar ändå på ett hopp. I förorten finns många problem, främst den stora samlingen av arbetslösa och fattiga människor, men mycket positivt händer också. Arbetet underlättas dock inte av den föraktfulla attityd hela etablissemanget har mot förorten och dess invånare. Vi får inte förakta människor på grund av deras ursprung, vare sig det gäller Iran eller Kroksbäck.

Per fortsätter sin historieskrivning: ”Bostadsbyggandet skulle användas som ett konjunkturreglerande instrument. Det var kanske logiskt och oundvikligt, men öppnade samtidigt slussarna för en utveckling där människorna blev allt mindre mål och allt mera medel, där det till sist bara var byggindustrins krav på rationella och kostnadseffektvia produktionsformer som bestämde hur medborgarna skulle leva och bo. När områden som Rosengård och Tensta byggdes fanns inga ideal kvar, inga visioner. Bara ”produktionsanpassad projektering”, betongelement och kranbanor.”

Idealen fanns där, men hanns inte med som journalisten Håkan A. Bengtsson konstaterar i en replik till Svenssons kritik: ”Sett i det här perspektivet var det storskaligheten och brådskan (snarare än Uno Åhréns idéer) som skapade miljonprogramseländet. Många av lägenheterna blev visserligen fina, men bostadsområdena fick inget eget socialt liv, saknade allt för ofta arbetsplatser och en naturlig civil struktur.”

Sven Markelius ville undvika kritiken om den passiva sovstaden genom att bygga ABC-staden, A som i arbete, B som i bostad samt C som i centrum. Markelius bröt därmed mot grannskapsidealet som skilde mellan arbete och bostad. Hans idéer praktiserades på Stockholmsförorten Vällingby. Som så ofta förr satte den krassa verkligheten käppar i hjulet. Affärsmännen ville ha större befolkningsunderlag till sina butiker än arkitekten tänkt sig. Butikerna och inte de ”medborgerliga” rummen i form av kyrka, bibliotek, medborgarhus samt ungdomslokal hamnade i centrum. Särskilt många arbetsplatser blev det inte heller, men Vällingby applåderades och blev stilbildande för förorter såväl nationellt som internationellt.

Ett annat bekymmer med miljonprogramområdena är segregationstendenserna som märktes redan i slutet av 60-talet. ”Nu blev det möjligt att flytta ifrån vissa områden, åtminstone om man hade det lite bättre ställt. Tidigare hade bostadsbristen och hyresregleringen gett en mindre rörlig bostadsmarknad.” Samtidigt började det byggas mer attraktiva villor och radhus dit de som hade det lite bättre ställt flyttade. Det började också bli allt billigare att bo i villa jämfört med hyreslägenhet.

Arkitekternas svar på det ökade intresset för villor var att skapa den sociala förorten. ”Byggandet bör ske på de boendes eller brukarnas villkor, och de sociala kraven på bebyggelsen utformades:
-att kunna skaffa en identitet i kontakt med andra
-att få utlopp för skapar- och upplevelsebehov
-att arbete samman med andra om gemensamma angelägenheter
-att ha inflytande på beslut som rör den egna miljön”

Det talades också om ökad service och ett vidgat bostadsbegrepp. ”Bostaden utgörs inte enbart av den enskilda lägenheten. Huset, kotrakterna med grannar, omgivningen, vad omgivningen erbjuder av möjligheter till trygghet och rekretation är väsentligt.” Idealet blev aktivitet och gemenskap. I vars anda många projekt som föreningssamverkan, att ordna gångbroar och inrättande av Lekmiljörådet 1974 genomfördes, men resultaten lät vänta på sig.

Iris Berggren tycker inte det är konstigt att det tar tid: ”Trots alla dessa problem vill jag avsluta med att säga att Rinkeby är min hembygd. Men vi måste få andrum att bygga upp hembygdskänslan. Vi har ju faktiskt bara hållit på sedan 1969 och det är en mycket kort tid i ett bostadsområdes liv.”

3.4 Integrera mera

”Nog behövdes upprustningen, men efter ett par år var det lika illa igen.”  Vad som behövdes i Kroksbäck och många andra förorter var samhörighet och mötesplatser, en önskan till grannskapets ideal. Från år 1975 skulle HSB:s bostadsrättsföreningar också tillvarata medlemmarnas studie- och fritidsintressen.

Att skapa förutsättningar för mötesplatser dels i förorten och dels med utomstående är centralt för att integrera människor. I exemplet Rinkeby bostadsföretagen provat med såväl kvartersombud, hus- som trapphusvärdar. Det har dock varit svårt att nå många hyresgäster och ansvarsfrågan har diskuterats. Ska hyresgästföreningen eller bostadsföretaget avlöna husvärdarna. En modell med trapphusvärdar har fungerat ibland annat Rosengård i Malmö, men kräver en aktiv roll av bostadsbolaget.

Föreningslivet spelar en nyckelroll och kan förena människor med olika etnisk och religiös bakgrund i exempelvis idrotten eller strävan att förbättra bostadsområdet. De traditionella svenska föreningarna som etablerade sig i Rinkeby i början av 70-talet har dock problem. En viktig orsak är att många svenskar har flyttat därifrån (många har helt naturligt gjort en bostadskarriär) samtidigt som föreningarna inte har lyckats att anpassa sig till förhållandena i förorten. Ett väsentligt hinder för föreningslivet utgör de stora omflyttningarna som sker. Mellan 1985 och 1990 hade 46 procent av befolkningen flyttat. Det mest avgörande är att de som flyttar ut är mer utbildade och anpassade, medan många som flyttar in är nyanlända invandrare, flertalet med afrikanskt ursprung.
 

4 Sammanfattande och avslutande diskussion

Förorten växte fram som ett svar på bostadsbrist och krav på bättre boendestandard. 1960-talet hann dock inte ta slut innan kritiken växte. De arkitekter, politiker och byggherrar som skapade förorten hade höga ideal om att skapa en aktiv och social människa, men sedan kom verklighetens och ekonomins krassa verklighet. ”Sammanfattningsvis kan kritiken av förorten sägas bestå i att människan där blir passiv. Idealet, det önskvärda tillståndet ligger i kritikens förlängning i dess motsats. Idealet är då den aktive människan och ett samhälle med mellanmänskliga relationer med gemenskap.”

Idag talas om segregation mellan fattiga, rika, svarta och vita. Varje kommun med självaktning har ett integrationsprogram. Bakom de vackra ord döljer sig idealet om den aktive människan som ska arbeta, respektera andra, ta ansvar samt möta nya människor genom fler mötesplatser.  Även regeringen ser med rätta integrationen som en avgörande framtidsfråga och har inrättat ett integrationsverk. Många debattörer är tveksamma, men tiden får utvisa om det hjälper med en statlig myndighet.

Kritiken mot förorten och främst miljonprogramområdena är hård. Kanske beror det på de allt för högt ställda kraven. 60/70-talet var en tid när allt var möjligt och kunde skapas på politisk väg, trodde man.

Den centrala frågan vid all samhällsplanering bör vara hur och för vem bygger vi. Svaret bör vara för människorna och inte exempelvis butiksägarna eller bostadsförvaltarna. Om vi ska göra förorterna attraktiva räcker det inte med lite skulpturer och nymålade väggar. Det måste också finnas liv. Här tror jag att egenmakten är ett steg i rätt riktning. Egenmakt får dock aldrig bli ett besparingsargument eller en möjlighet för myndigheterna att skjuta över ansvaret till någon annan. Med ansvar ska också följa resurser i form av kunskap och pengar. Gemensamt ansvar över föreningslokaler har också förenat människor med skilda etniska och religiösa bakgrunder i strävan mot ett delat mål.

I ett framtida arbete skulle jag vilja fördjupa mig i egenmaktens möjliga tillämpningar på såväl boende som arbete.

5 Referenser

Anteckningar från TV-program om staden från februari 1998
Bengtsson, Håkan A. ”Ville Uno Åhrén Tensta?”, Arena nr 1 1997
Ebba Grön 1978-1982, (Stockholm, 1987)
Franzén, Mats och Sandstedt, Eva Välfärdsstat och byggande – om efterkrigstidens nya stadsmönster i Sverige, (Lund, 1993)
Melin, Carl Egenmakt – ett idépolitiskt begrepp, (Uppsala, 1994)
Salimi, Khalid Mångfald och jämställdhet – om rasism, fördomar, kultur och identitet, (Södertälje, 1997)
Sjuhundra artontusen fyrahundra sextiotvå människor och en stad (Stockholm, 1997)
SOU 1996:146 Att återerövra vardagen, (Stockholm, 1996)
SOU 1996:177 Egenmakt - att återerövra vardagen, (Stockholm, 1996)
SOU 1998:25 Tre städer – en storstadspolitik för hela landet, (Stockholm, 1998)
Svensson, Per Storstugan eller när förorten kom till byn, (Falun, 1996)

tillbaka

Inledning
Spelandet i Sverige har de senaste åren slagit nya rekord från redan höga nivåer, 1998 spelade befolkningen för drygt 30 miljarder.  Svenska spel, den största aktören på marknaden, har det senaste decenniet ökat sitt utbud av spel från 5 till hela 35 stycken. Hur ser då den typiske spelaren ut? Nidbilden av en spelare visar en medelålders man med en travkupong framför Tipsextra eller den löjlige mannen PeGe i reklamen för spelet Oddset. Är det hela sanningen? Är spelande en sysselsättning för arbetarklassen, som golf är för de bättre bemedlade? I detta arbete försöker vi besvara frågan: Kan spelande ses som en följd av samhällsposition och materiell standard, eller finns det andra faktorer som är mer avgörande?

Vad är klass?
Sedan Karl Marx´ dagar för 150 år sedan har klassbegreppet varit ett viktigt analysredskap för att kategorisera människor och se skillnader i samhället, inte minst dolda maktstrukturer. Karl Marx såg två klasser efter ställning i produktionen, de som äger sitt arbete och de som lever på att sälja det. Andra tänkare har lagt till medelklassen, men hur ser det ut idag? Är det fortfarande relevant att tala om klasser? Svante Beckman, professor vid Linköpings universitet har gjort en uppdelning efter privilegium och integration med samhället . Han ser:
? Arbetarklass  (lågt privilegium, hög integration)
? Marginalklass (lågt privilegium, låg integration   – t ex flyktingar, arbetslösa och kriminella)
? Ledande klass (högt privilegium, hög integration)
? Friklass (högt privilegium, låg integration – t ex konsulter, konstnärer och reklamfolk)

Många statistiker däribland Joachim Vogel använder 16 socioekonomiska grupper (arbetslösa invandrare, ensamstående mödrar, under existensminimum, arbetslösa, utslagna arbetare, familjeisolerade, lågavlönade, 25-34 år, minst 3 barn, sambo småbarnsföräldrar, arbetare, sambo med barn, mellan och högre tjänstemän, högre privattjänstemän, sambo 45-64 utan barn samt ålderspensionärer). Här finns en hel del metodologiska problem, exempelvis tillhör en arbetslös ensamstående 30-årig mamma med 3 barn som lever under existensminimum såväl kategorierna arbetslös, under existensminimum, 25-34 år och minst 3 barn. Vi ifrågasätter hur relevant det är att jämföra gruppen 25-34 år med gruppen lågavlönade. Vissa grupper grundas på inkomst, några på ålder, andra på civilstånd och antal barn. Dessutom är det till exempel stor skillnad mellan samma befattning inom olika branscher eller små och stora enheter.

Den franske sociologen Pierre Bourdieu skriver om klasstrukturen
För att konstruera de klasser och klassfraktioner från vilka de här genomförda analyserna utgår, har vi genomgående tagit hänsyn till inte bara yrke och/eller utbildningsnivå (vilka ligger till grund för  INSEE´s yrkes- och socialgrupppsklassificeringar), utan också i varje enskilt fall till tillgängliga indikatorer på volymen hos olika slags kapital, liksom till kön, ålder och bostadsort.

Både Bourdieu och Vogel förringar  könsperspektivet . Elisabeth Sundin avslöjar dock  på sin föreläsning att det högst avlönade kvinnodominerade yrket är lägre betalt än det lägst avlönade mansdominerade yrket.

Etnologen Helene Brembeck skriver i studien “Efter Spock – uppfostringsmönster idag“

 “Klass uppfattas som struktur förankrad i relationer inom produktionen. Varje produktionssystem medför en viss arbetsdelning, en viss fördelning av inflytande över resurserna och därmed en bestämd klassuppsättning avhängig position i produktionssystemet.”

Klass är alltså en struktur för att underlätta analys (och möjligen mobilisera för att förändra samhället). Några faktorer som formar en klass/social grupp är utbildning, arv, föräldrarnas ställning, bostadsort, kön, ras och hälsa. Även inkomsten är självklart viktig, vilken avgörs av sådant som yrke, befattning, försörjningsbörda och betalningsförmåga.

Pierre Bourdieu och det sociala rummet (tyvärr saknas teckningarna i denna version)
Den värld som vi lever och verkar i kan vi se som ett socialt rum. Det vill säga en plats där vi möter varandra, agerar och interagerar. För att kunna överblicka denna stora arena vill Bourdieu skapa en abstrakt representation av det reella praktiska rummet. Genom att konstruera detta sociala rum kan vi se hur en specifik grupps smak – livsstil ter sig. Med smak menar Pierre Bourdieu förmågan att kunna särskilja och värdera olika praktiker och produkter.

Praktik – habitus – symboliskt rum
Pierre Bourdieu menar att smaken ej är medfödd, utan att det är en attityd som dels beror på omgivningens påverkan och kan därmed förändras med tiden. Den smak och kultur som vi tillägnar oss beror på en omvänd variant av den ekonomiska teorins grundpelare om förhållandet utbud och efterfrågan. Det är med andra ord utbudet av kultur och inte efterfrågan av kultur som påverkar vilken form av kultur som produceras. Pierre Bourdieu menar att om det är producenterna som avgör och bestämmer vad som skall produceras så kan detta leda till att det bara är en slags kulturform som produceras och blir tillgänglig för konsumenten. Med andra ord så efterfrågas bara den kultur som produceras i och med att det inte finns något annat att välja på och på så sätt bidrar konsumenten till att producera en viss kulturform. På så sätt är produktionen av en persons smak betingat av både ekonomisk och social position.

För att vi överhuvudtaget ska begripa relationen mellan praktik och en aktuell situation krävs att vi har ett objektivt förhållande mellan dessa båda objektiviteter. Det nödvändiga redskapet för att klara detta är det praktik-genererande habitus. Det är med andra ord genom habitus som vi kan förstå en aktuell/verklig situation och den teoretiska praktik som den aktuella situationen skall kopplas till. Vi kan få denna mening åt situationen genom att låta habitus speglas genom olika varselblivnings- och värderingskategorier, vilka har sin grund i objektivt observerbara betingelser (se figur 1).
Figur:1

För att vi skall kunna förstå vad en praktik är så måste vi sönderdela det rum som vi undersöker, för att på så sätt få syn dels på praktikerna och dess byggstenar. Enligt Bourdieu är praktiken uppbyggd genom följande: (habitus) (kapital) + fält = praktik. Med denna formel så kan vi få följande figur över hur ett specifikt symboliskt rum såsom rummet för livsstil är uppbyggt (se figur 2).

Figur: 2

För att se detta system som bildar livsstilen så måste vi titta närmare på klasshabitus. Eftersom det är detta habitus som är den enande och genereande principen bakom de olika praktikerna och genom detta är klasshabitus den förkroppsligade formen av klassens betingelser och de premisser som dessa betingelser skapar. Genom att skapa den objektiva klassen når vi fram till klasshabitus. Bourdieu menar att den objektiva klassen är en enhet av agenter som alla lever under samma premisser som krävs för deras existens. Den gemensamma uppsättningen av egenskaper som agenterna besitter kan vara av två typer:        1) Objektiverade, exempelvis tillgångar eller makt, vilka är juridiskt garanterade.                    2) förkroppsligade, såsom olika klasshabitus.
Genom att agenterna påtvingas dessa homogena betingningar produceras olika system av likaledes homogena dispositioner som i sin tur kan alstra likartade praktiker(se figur.3).
Figur 3, Den objektiva klassen

Med denna figur vill vi göra ett försök att visa hur den objektiva klassen, dels skapas och själv skapar ett klasshabitus. Först så har vi agenter som lever under homogena existensbetingelser Detta leder till att agenterna får homogena betingningar, dvs olika saker som de måste uppfylla. Dessa betingningar skapar ett för gruppen homogent habitus. Vilka i sin tur generar olika praktiker. Genom detta förfarande får vi ett klasshabitus. Här skulle vi kunna förlänga figur tre med figur två, det vill säga under de alstrade praktikerna får vi det av praktikerna uppbyggda sociala rummet.

Vid denna typ av klassindelning, då vi sammanför olika individer till en konstruerad klass lyfter Bourdieu ett varnandes finger. Genom att vi sammanför människor med samma förhållanden så får vi inte bara  de egenskaper utifrån vilka vi har gjort den specifika indelningen utan även en stor mängd sekundäregenskaper såsom, kön och etnicitet. Vi måste ta hänsyn till dessa egenskaper och kan därigenom ej bara utgå från klassen eller klassfraktionens position i samhället (dvs yrke inkomst, utbildningsnivå inom produktionsförhållandena) Vi måste även ta hänsyn till klassens/fraktionens placering i det geografiska rummet, vilket aldrig är socialt neutralt. För att finna den reella definitionen av klassen så kan vi undersöka kön etnicitet eller någon annan sekundär variabel. Dessa variabler kan enskilt visa en hel klassituation, men för att se klassens helhet krävs samtliga variabler. På detta sätt kan vi lura oss och tro att t ex kön eller ålder ensamt påverkar en specifik praktik (som t ex förändrade politiska åsikter som eventuellt kommer med åren), detta är dock bara ett utryck för  hela strukturen av de variabler som är inblandade i klassen, vilka är knutna till en speciell plats i det sociala rummet.

Den konstruerade klassen
Pierre Bourdieu definierar den sociala klassen utifrån strukturen av relationen mellan alla relevanta egenskaper. Det är denna struktur som ger ett specifikt värde åt varje enskild egenskap och dess påverkan av de olika praktikerna. Det är med andra ord varken en egenskap (exempelvis kapitalets volym och struktur), eller summan av egenskaper (exempelvis kön, ålder, etniskt ursprung), eller en kedja av egenskaper som är ordnade utifrån en fundamental egenskap (positionen inom produktions förhållandena) vilka förhåller sig till varandra  som orsak/verkan. Den mängd sekundära egenskaper som vi får när vi konstruerar en så homogen klass som möjligt får vi inte bortse ifrån, vilket är lätt hänt. Dessa sekundära indelningslinjer ger en bra bild av vilka potentiella indelningar som vi kan göra av en klass/fraktion.

Vi får inte stirra oss blinda på de olika egenskaperna, vilka lever kvar i habitus i och med att de är förvärvade genom vissa betingelser. Eftersom agenterna även påverkas av sin levnadsbana. Vi har alla ett startkapital av både kulturellt och ekonomiskt kapital. Från denna utgångsposition finns det ett antal möjliga banor som leder till liknande positioner i det sociala rummet. Genom livet så skaffar vi oss ytterligare kapital, med andra ord en ursprunglig och den aktuella positionen i det sociala rummet. Anledningen till att vissa saker anses passé är den att habitus har en viss tröghet och när de av habitus skapade praktikerna egentligen tillhör en äldre punkt på livsbanan (och i det sociala rummet) än den som objektet befinner sig på uppstår en kollision där praktikerna ej längre anses advekata.
 

Det tredimensionella rummet och geografins rum
För att visa vilka betingelser som är mest homogena vid produktionen har Bourdieu låtit skapa ett teoretiskt tredimensionellt rum. Detta rum består kortfattat av dessa tre faktorer (dimensioner). 1) Kapitalets volym (det vill säga en hel klass samlade kapital, ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital). 2) Kapitalets struktur (det vill säga de olika fraktionernas mängd och fördelning av kapital). 3) dimension 1 och 2 utveckling över tid i det sociala rummet ( både tidigare och i framtiden möjliga banor.)  Det är dock viktigt att i detta sammanhang även ta med hur det socialt hierarkiska rummet påverkar denna tredimensionella teori. För om en klass är utspridd i det geografiska rummet och har långt till landets metropoler där utbudet av till exempel kultur och det ekonomiska livet finns så blir även klassens sociala avstånd i det sociala rummet större.

Ken Loach
I ett vanligt lotteri går cirka 50% av insatsen förlorad och tillfaller staten, vilket ger enorma intäkter till statskassan varje år. Den brittiske, mycket politiskt medvetne filmregissören Ken Loach är en av de som har reagerat på det omfattande spelandet i samhället. Hans tankar bygger på teorin att de fattiga i samhället satsar mer pengar på spel än de rika. Ken Loach har blivit illa berörd av den skatteeffekt som spelandet ger upphov till. Han menar att spelandet har skapat en väl dold extraskatt. Detta är en skatt som bara de fattiga betalar trots att det finns andra människor med betydligt större betalningsmöjligheter.

Analys
Beskrivning av data
Eftersom vi inte hade någon uttalad ide innan vi valde våra data valde vi att blanda friskt för att sedan leta efter utmärkande drag hos våra data. De varor vi valde att inhämta information om var: boyta, fritidsbostad, bananer, ny bil, begagnad bil och tips/lotteri, utifrån hushållets socioekonomiska kod, hushållstyp, hushållets utbildningsnivå, hushållets regionala koder och typ av boende. Statistiken visar på hushållens utgifter för tips/lotteri fördelat på ett antal olika hushåll. De olika hushållen ser olika ut beroende på den aktuella variabeln.

Tolkning av data
Det visade sig finnas stora skillnader mellan konsumtionen av samtliga varor i olika variabler. Det vi i vår grupp fann mest intressant var konsumtionen av tips/lotteri, denna ”vara” var den enda som visade störst konsumtion i de grupper som hade kortast utbildning. Detta konsumtionsmönster väckte tankar hos gruppen, trots att det inte var oväntat. De tre variabler som vi funnit extra intressanta är hushållens socioekonomiska kod, deras utbildningsnivå samt deras regionala kod. I materialet visas för den geografiska positionen en hushållsuppdelning i sex kategorier, uppdelade i grupper med olika befolkningstäthet. De socioekonomiska grupperna är uppdelade i fjorton kategorier, från ej facklärda i tjänsteproduktion till personer i ledande befattningar. Utbildningsstatistiken ger oss data för åtta kategorier, från förgymnasial kortare än 9 år till forskarutbildning.
 
Vad kunde vi då utläsa från våra data? För det första, vi fann ett ganska tydligt samband mellan utbildning och konsumtion av tips och lotter (se diagram 1), där de lågutbildade spelar betydligt mer än de med högre utbildning
 Diagram 1.
 

Jämför vi sedan de olika socioekonomiska gruppernas spelande på tips och lotteri kan vi inte se något samband. Högre tjänstemän är den grupp som spelar absolut minst och den grupp som spelar absolut mest är de lägre tjänstemännen, intressant är också att de två grupper som har lägst befattning, spelar mindre än gruppen ledande befattning. Vi anser att detta resultat är något överraskande och finner inte några förklaringar till dessa siffror annat än att det inom dessa grupper finns variabler som har större vikt än yrkesbefattning. Socioekonomisk grupp är därmed en missvisande faktor som generaliserar flera olika egenskaper hos de individer som den försöker sammanfatta, det finns alltså inom denna grupp många olika faktorer som på något sätt påverkar spelbeteendet för gruppen. De faktorer som kan vara av avgörande betydelse är hur stor andel av de olika grupperna som är män/kvinnor eller vilken ålder som de olika grupperna domineras av. Det vi ser här är just det som Bourdieu talar om, att materialets grova indelning låter den primära egenskapen ta överhanden utan att ta hänsyn till alla sekundära egenskaper som vi får när vi för samman individer till en konstruerad indelning. Vi får med andra ord inte glömma att det är alla variabler sammantagna som ger helheten.

I diagram 2 ser vi att det är stor spridning mellan de tolv gruppernas spelutgifter. Vi har dristat oss till att grovt slå ihop de olika grupperna till tre grupper som vi benämnt första, andra och tredje gruppen/klassen. I den första gruppen har vi placerat ledande befattning och högre tjänstemän, i den andra hittar vi lantbrukare, företagare, tjänstemän på mellannivå, i den tredje gruppen har vi placerat tjänstemän på lägre nivå, arbetare inom varuproduktion samt arbetare inom tjänsteproduktion. I diagrammet kan vi då se ett tydligare samband mellan socio-ekonomisk grupp och spel.

Den tredje variabel vi valt att studera närmre är spelandets förhållande till region. Här kan vi se ett närmast helt linjärt samband mellan vad vi tolkar som befolkningstäthet och spelkonsumtion, utom för regionen norra tätbygden. (Se diagram 3)
(diagram 3)

Diskussion
Det vi ser när vi analyserar vårt material är att utbildning kan användas som markör för att visa på förhållandet till spelande. Vi ser att spelandet ökar bland grupper med lägre utbildning,  gruppen med förgymnasial utbildning kortare än nio år spelar mer än tre gånger så mycket i jämförelse med gruppen av forskarutbildade. Då vi tittar på socioekonomiska grupper kan vi se ett vagt samband. Skillnaderna syns då vi tittar på grupperna var för sig medan då vi gör vår sammanslagning till endast tre grupper kan vi se en kurva som säger att de med statusyrken spelar mindre än de med mer okvalificerade yrken. Vi kan bara konstatera att det är osäkert om det finns något samband mellan konsumtion av spel/lotteri och socioekonomisk grupp . Vi kan anta att de med högre befattning och de högre tjänstemännen har en högre inkomst. Inkomst har alltså inte något direkt samband med graden av spel. Att använda det klassbegrepp som Bourdieu använder blir inte direkt applicerbart på vår granskning av spel, eftersom inkomst och ekonomisk standard spelar en stor roll i detta begrepp. Är utbildning en del av det kulturella kapitalet så borde detta kapital vara av större betydelse än det ekonomiska kapitalet då det gäller spel. Anledningen till att antalet spel har ökat som vi sett tidigare tror vi kan vara att graden av makt över sin egen situation har minskat för många. Arbetslöshet och låg utbildning kan medföra en känsla av maktlöshet som tar sig uttryck i spel. Bourdieu menar att en variabel för klassbegreppet är just makt.
 
Det helstatliga AB Svenska spel omsatte 1996 tio och en halv miljard kronor, vilket innebär en omsättning motsvarande ungefär halva Postens omsättning . AB Svenska spels resultat efter finansiella poster uppgick samma år till 2,6 miljarder, 1997 hade resultatet ökat till 3,6 miljarder kronor. (se fig. 1)
Fig. 1 Koncernresultat AB svenska spel.

Litteratur
Axelsson, Maj-Gull “Hundra år av ängslan”,  Epokskifte, red. Bengtsson, Håkan A & Wirtén,
Per, (Smedjebacken, 1996)
Bourdieu, Pierre, Kultursociologiska texter, (Stockholm/Stehag 1993)
Brembeck, Helene  Efter Spock. Uppfostringsmönster idag. (Göteborg, 1997)
McKay, Hugh, Consumption and everyday life, Sage Productions, (London, 1997)
Statistisk årsbok ´99
Sundin, Elisabeth, föreläsning ITUF 990201

Otryckta källor
http://www.bingolotto.se
http://www.svenska-spel.se/absvenskaspel/arsredovisning.html

Tidskrifter
Persson, Ann, Ken Loach är evigt arg, Dagens Nyheter, 990218

tillbaka
 

Våra balanspunkter
Ideellt arbete – betalda insatser
Var går gränsen mellan ideellt arbete och ett förvärvsarbete? Med förvärvsarbete menas ofta ett arbete där den primära drivkraften är ersättningen, lönen. Denna behövs för att kunna leva och uppehålla en värdig ekonomisk standard. Vid ett ideellt arbete förekommer ofta ingen ekonomisk ersättning. Om det ändå gör det, så handlar det ofta om en begränsad, symbolisk summa pengar. Inom ideella organisationer förekommer förstås att vissa personer arvoderas kraftigare för sina insatser. Det kan exempelvis handla om en trädgårdsmästare som sköter fotbollsplanen åt klubben. Vi menar att även detta arbete i viss mån kan ses som ideellt, under förutsättning att ersättningen för arbetet understiger ersättningen för det alternativa förvärvsarbetet. Den anställde väljer då ett sämre betalt arbete av hänsyn till de ideal som han strävar efter. Frågan kan här ställas om arbetet kan ses som ideellt om det ger någon utdelning för personen själv. Ett etiskt dilemma med det ideella arbetet är den form av påtvingat arbete som har dykt upp. Spelarna i knattefotbollslaget blir plötsligt tvungna att sälja 10 bingolotter varje vecka för att få vara kvar i laget. Frivilligheten blir här lidande på bekostnad föreningens ekonomi. Tvånget att arbeta ideellt kan få negativa konsekvenser, viljan att ställa upp och arbeta förtas.
 Av vilken orsak väljer då så pass många människor att arbeta ideellt? Det finns inget entydigt svar på denna fråga. Många människor arbetar ideellt för genomdrivandet av ideal och värderingar. De politiska partierna och människorättsorganisationerna har mängder av människor knutna till sig som arbetar ideellt. Ett annat exempel på när det ideella arbetet är vanligt förekommande är i och kring olika idrottsföreningar. Här är det ideella arbetet en form av standard. Hela dessa organisationers existens är ofta beroende av stora ideella insatser. Det ideella arbetet skapar en meningsfull fritid som komplement till lönearbetet. Tanken på att ha uträttat något gott kan bli en del i ett självförverkligande. Givetvis varierar drivkrafterna bakom dessa insatser. En given drivkraft är förstås förnöjelsefaktorn, många tycker själva om att idrotta och hjälper sin respektive klubb för att den skall fortleva så att träningsmöjligheterna består. Ett mindre egoistiskt motiv kan här vara att skapa förutsättningar för andra att idrotta utan att själv idrotta.

Folkrörelsen och dess förutsättningar
Från en kommunal synvinkeln måste synen på det ideella arbetet ses som något mycket positivt. Människor arbetar utan ersättning vilket sparar på kommunernas kultur- och fritidskassa. För kommunen är det här av naturliga skäl viktigt att uppmuntra och stimulera människor till ett fortsatt ideellt arbete. Detta kan dock stöta på problem när det betalda arbetet allt mer börjar ses som en norm, även inom föreningslivet. Gemene man börjar kanske  fråga sig: ”Vad får jag ut av det?” Om den lokala fotbollsklubben blir allt mer välbeställd kan detta skapa problem. Många klubbar har på senare tid fått ett större ekonomiskt utrymme genom exempelvis försäljning av Bingolotter. Föreningarna får ökade möjligheter att ge ett ekonomiskt bidrag till de som arbetar för dem. Det kan bli svårt för föreningarna komma ur denna nyskapade norm, det kan bli svårt att få frivilliga insatser utan att lämna ersättning för dessa. Det finns en risk att kravet på intäkter till klubben permanentas. De ökade intäkterna har alltså lett till ett urholkande av de ideella insatserna. Vi tror att det är av avgörande betydelse att kommunens tjänstemän är medvetna om det svenska föreningslivets nya villkor.

Barn/ungdomar – vuxna
Till vilka grupper och verksamheter ska skattepengar gå? Att människor utvecklas och mår bra eller för att förebygga vandalisering, missbruk och andra kriminella aktiviteter. Personlig utveckling eller kontroll? Självklart skall båda målen uppnås men vilket är det primära målet. Pengar som satsas på barn och ungdomar ses ofta som förebyggande insatser för att förhindra att ungdomarna hamnar snett i livet, det vill säga utanför samhällets kontroll och rådande normer. Idag är fördelningen i kommunens kultur- och fritidsutgifter mellan barn/ungdomar och vuxna 60-40.

Fritidsgårdar
Ulf Blomdahl, forskningsledare vid Stockholm stads kultur- och idrottsförvaltning, menar:
"Det finns en uppsättning grundläggande värderingar som hänger ihop med att vi är ett producerande samhälle. Det är bland annat tidsdisciplinering, mätbara prestationer, ordning och långsiktighet. Idrottsverksamhet och kommunala musikskolan stämmer överens med dessa värderingar, men fritidsgården gör det inte."

Allt sedan 1940-talet har de föreningslösa utgjort hotet mot ordningen. För att skapa förutsättningar för kontroll och ordning började kommunala fritidsgårdar att byggas vid samma tid. Syftet var att motverka kriminalitet och vad som upplevdes som ett osedligt leverne, men också för att ge dessa föreningslösa ungdomar en positiv, det vill säga vuxenkontrollerad fritid. Hur ser då intresset bland ungdomar ut för att använda fritidsgårdarna? Runt en femtedel av mellanstadiebarnen och lite drygt var fjärde högstadieungdom besöker någon gång under veckans dagar en fritidsgård, enligt SCB 1993.  Enligt en undersökning av Ulf Blomdahl bland 15 000 ungdomar i Stockholm och 2 000 i Jönköping om hur de tycker att politikerna bör prioritera när pengarna till ungdomsverksamheterna ska fördelas kommer idrott, öppen verksamhet av typen fritidsgårdar och ungdomscaféer högst upp. Kultur och icke idrottsinriktad förenings verksamhet får minst stöd.

Den sociala bakgrundens betydelse
Det är dock viktigt att se att intressena varierar beroende på ungdomarnas bakgrund. Den finländske sociologen Erik Allardt har tittat på deltagande i fritidsverksamhet bland ungdomar och skiljer mellan expressiv participation, som ger omedelbara belöningar, och instrumentell participation, som innebär att man inriktar sig på avlägsnare mål. Med det första menas aktiviteter där verksamheten är öppen i den meningen att man kan välja det man vill göra samt att man kan komma och gå som man vill. Fritidsaktiviteter där ungdomar från socialgrupp 3 dominerar är fritidsgård, parklek, TV-tittande samt videotittande. Med instrumentell participation menas verksamhet där deltagarna måste underordna sig bestämda och klart uttalade mål, aktiviteten är bestämd, väldefinierad och sluten samt kräver koncentration, uthållighet och regelbundet deltagande. Fritidsaktiviteter där ungdomar från socialgrupp 1 är klart överrepresenterad är kommunal musikskolan, individuell idrottsförening, annan förening, läxläsning samt besök på kulturinstitutioner.
 En viktig fråga för kommunen är vilka verksamheter som ska prioriteras. När det gäller kultur föredrar ungdomarna i Blomdahls undersökning konserter, media, film och festivalkultur. Det ska vara temporärt och informellt samt många upplevelser per tidsenhet. Hur rimmar det med ishallar och inomhusanläggning för fotboll?

Hur värderar man förebyggande insatser?
Trots allt sparas det mycket på barn- och ungdomars fritid när ekonomin blir dålig, men är det några långsiktiga besparingar? Ett problem är att alla satsningar ska mätas och hur uppskattar vi värdet av att  tonåringar regelbundet går till en fritidsgård och får kompisar där? Så länge vi inte har någon hållbar ekonomisk värderingsmodell får vi förlita oss på en medvetenhet om att den förebyggande insatsen är både stor och viktig.
 78 % av alla barn och ungdomar mellan 7 och 15 år är medlem i någon förening, vilket dock inte säger något om hur mycket tid som ägnas åt medlemskapet. Enligt en undersökning gjord bland 500 elever i årskurs 3-6 på fyra skolor i Norrköping så deltar 45 % på en föreningsaktivitet minst två gånger i veckan, 25 % en gång i veckan samt 2 % en gång i månaden, vilket blir 72 %, lite under genomsnittet för gruppen 7-15 år.

Folkhälsa – elitidrott
Begreppet komodifiering
Komodifiering får stå för de processer vilka förtingligar idrotten och fritiden till en vara på en (global) marknad. Fritiden och idrotten blir därmed uppdelad i dels aktiva konsumenter/producenter, idrottsutövare och inaktiva konsumenter, åskådare. Mellan dessa två grupper finns ett beroendeförhållande där den ena gruppen inte kan existera utan den andra. När vi talar om idrottens professionalisering har vi valt att se på detta begrepp utifrån ett sådant perspektiv, vi försöker se idrottens konsumenter och producenter utifrån ett marxistiskt perspektiv.

Komodifieringen av idrotten
Idrottsindustrin kan delas upp i följande grupper:
? Människor vars arbetsuppgift och inkomstkälla är av idrottslig natur. I denna grupp ingår såväl tränare som elitidrottare som har idrott som arbete, de är ”fritidsindustrins” arbetare . Gemensamt för dessa grupper är att de producerar idrott- underhållning. Dessutom skulle vi kunna säga att dessa är flera andra marknaders grund genom komodifieringen av idrottandet. En stor del av denna grupps förtjänster gentemot andra ligger i dess produktion av normer, livsstil, ideal och image, vilket tacksamt kan exploateras inom olika marknader.

? De människor vars inkomst kommer från idrott utan att de själva idrottar. Detta är en grupp som är beroende av den första punktens utövare, men beroendet är tvåväga, ingen elitidrott utan dessa (i Marx termer) profitörer. Bland dessa kan vi till exempel nämna: spelindustrin, medieindustrin, varor och den mer direkta evenemangsverksamheten. Spelindustrin profiterar på elitidrotten genom att sälja mervärdesspänning direkt besläktad med tävlingens spänning och dess oförutsägbarhet men också den rena underhållningen. Medieindustrin samarbetar med spelindustrin men står också på egna ben genom att sälja enbart spelets underhållning, profiten får dessa genom främst reklamintäkter men också genom fler sålda abonnemang med ännu större reklamintäkter som följd. Det har också uppkommit en vad vi tror ganska ny företeelse inom denna bransch. Vi åsyftar här de kommersiella jippon där framförallt televisionen låter kända idrottsmän tävla i påhittade kvasiidrotter- Fångarna på fortet, All stars och Stjärna mot stjärna. Varubranschen ger sina produkter ett mervärde i form av rätt attityd och image vilket kan ge intäkter mångt större än varans egenvärdes intäkter. En väl förvaltad image kan dessutom ge inkomster inom områden som inte på något vis är besläktat med själva idrotten. Det är inte bara coolt att sporta i märkeskläder, de är även häftiga på stan. Evenemangsverksamheten ger profit till korvgubbar, t-shirtförsäljare och arenaägare, också här ger reklamen stora intäkter.

? Professionaliseringens påverkan på amatöridrottaren eller gemene man. Här finner vi konsumenten, de individer som påverkas av och utgör marknad åt idrottens profitörer.  Med hjälp av reklam som sprider image och livsstil med tillhörande attribut, skapas hela tiden nya marknader inom denna grupp. Det är också här som utvidgningen av fritidsindustrin finns, amatöridrotten komodifieras och tidigare icke kommersiella marknader blir arenor för alla de andra grupperna. Ofta görs detta genom att fritidssysselsättningar transformeras till idrott för eliten vilket ger förutsättningar för ny profit för fritidsindustrin. I förlängningen kan detta leda till utrustningsfixering och professionalisering av tidigare förutsättningslösa friskvårdsaktiviteter. Bland processens fördelar kan nämnas de incitament som ger ungdomen viljan att fortsätta idrotta.

Alla dessa grupperingar är intimt beroende av varandra och ger förutsättningar för att processen som genomgår grupperingarna kan reproduceras.

Kultur och fritid
Enligt detta sätt att definiera fritidsindustrin följer att de offentligas insatser inte bara satsas på de som utövar idrotten på amatörnivå utan även på alla de övriga intressenter som existerar inom detta kretslopp. Då en ny fritidstrend lanseras av utrustnings- och livsstilsindustrin uppkommer kraven på att kommunen ska skapa förutsättningar för konsumenten att utöva sin nyvunna hobby. Problemen för kommunen blir att avgöra om den nya trenden kommer att hålla sig vid liv, det är ju inte säkert att trenden är kommersiellt gångbar för tillverkningsindustrin för alltid. När marknaden är mättad krävs en ny livsstil att sälja till konsumenterna. Vi kan konstatera att kommunen måste vara medveten om dessa aspekter.
Mer om detta senare.

Vi har ovan sett hur idrotten komodifieras och blir till en vara på den globala marknaden. Resten av detta kapitel om folkhälsan och elitidrotten kommer ägnas åt att se på folkhälsan i en postmodernistisk spegel. Innan vi börjar denna teoretiska diskussion om folkhälsan och postmodernismen tänkte vi göra ett försök till att definiera vad folkhälsa kan innebära. Efter en snabb surfning på internet kom vi fram till att folkhälsa innebär allt som påverkar människors hälsa. Det vill säga arbetslöshet, vilken typ av arbetsmiljö vad vi äter och dricker och om och hur mycket vi motionerar.  Både Uppsala kommun och Varberga – Kils kommundel i Örebro kommun har valt att se folkhälsa och miljö som ett helhetsområde som hör ihop med varandra . Vi kommer i denna framställning att främst koncentrera oss på förhållandet idrott/motion – folkhälsa.

En sund själ i en sund kropp, eller bara en slimmad kropp?
I början av 1990-talet skrev Artur Forsberg följande.

De allra flesta barn och ungdomar är med i någon idrottsförening. De som inte är med får genom skolans undervisning pröva på olika idrotter och ges även möjlighet att uppleva olika former av friluftsliv……… idrottsrörelsen och även den enskilde ledaren får därmed ta på sig en viktig roll som ungdomsfostrare och ansvara för goda vanor och respekt för regler och motståndare lärs ut. Även grunden till god hälsa läggs i unga år. Idrottens möjlighet att påverka till goda levnadsvanor; kost, hygien, antirökning – alkohol samt skötsel av kroppen är mycket stora.

Forsberg länkar samman folkhälsan med idrotten men också skolans betydelse för barnens introduktion till idrottens och därmed folkhälsans värld. Genom att Forsberg anser att idrotten  har en god inverkan både på moral och andra mer fysiska levnadsvanor tycker vi oss se ett uttryck för det klassiska modernistiska idealet en sund själ i en sund kropp. Ett ideal som kom i kölvattnet av Le Corbusiers nya anda . Det sägs att vi idag lever i ett postmodernistiskt samhälle. Enligt vissa forskare innebär den postmoderna eran en övergång till en alltmer individualiserad människa.  Vad får denna individualisering för påverkan på folkhälsobegreppet? Kan vi fortfarande göra idealet om en sund själ i en sund kropp gällande?
 Den postmoderna mentaliteten beskrivs av en del forskare som en slags revolution mot den tidigare generationens värderingar om arbete, sparsamhet och undersåtlighet. De ideal som istället framhävs i den postmodernistiska andan är en individuell personlighetsutveckling, inre trygghet och en njutning för stunden. Per Nilsson menar att fritiden och idrottens individualisering främst visar sig genom att individen har sina egna specifika upplevelsemål med verksamheten. Fritiden har med andra ord både individualiserats och blivit mer konsumtionsinriktad i jakten på så stor njutning som möjligt för den egna personen.  Även personlighetsutvecklingen kan förknippas med fritidsutövandet. Hos den postmoderna människan har kroppen förvandlats från ett arbetsinstrument till ett instrument som  uttrycker en social status och framhäver identiteten.  Om nu en del av identiteten uttrycks genom kroppens skick innebär personutveckling att individen tränar för att hålla kroppen i trim. Denna människobild sammanfaller med den bild av den ”goda ” människan som reklamen vill visa fram. Thomas Ziehe stärker detta resonemang genom att påpeka hur den postmoderna idén om konsumtion inte bara är viktig för njutningens skull utan även hur den anses kunna utveckla personligheten .
 Vari ligger då konflikten mellan den postmodernistiska kroppskulten och folkhälsosträvan? Är det inte bra att vi får ett ideal där kroppen och hälsan är ett tempel som med andakt skall vårdas? Inledningsvis visade vi på folkhälsobegreppets vidd. När vi använder templet som liknelse för kroppen så får vi inte glömma att templet, själva byggnaden (i det här fallet kroppen) är till för att inrymma något andligt (det vill säga vårt psyke). Det är med andra ord inte bara den direkta fysiska miljön som påverkar utan även den psykosociala miljön är viktig för att se folkhälsans hela spektrum. Kraven på en ökad fysisk hälsa har samtidigt skapat ett krav på att ta eget ansvar över sitt utseende. Det är i dag ett skällsord att vara tjock. Detta leder inte till någon ökad folkhälsa, tvärt om. I rädsla över att vara den äckliga lilla tjockisen som är dömd att leva sitt förgängliga liv på den sociala rankingens skuggiga undersida, uppstår en ideologi om kroppens formbarhet som i sina extremaste fall yttrar sig i skönhetsoperationer. Allt detta i hopp om att komma till postmodernismens nangijala, en ständigt solig plats där odödlig ungdomlighet och vitalitet är den ständiga tillvaron genom fasta lår och en vältränad rutmage.  En sådan tro på kroppens formbarhet och det egna ansvaret kan ge en utslagning på flera sätt. Dels har vi de som försöker leva upp till formbarhetskulturens idé och blir knäckta vilket bland annat kan yttra sig i olika typer av ätstörningar. Dels kan det även tänkas att en så pass homogen kultur skapar en motkultur där det blir positivt att inte motionera överhuvudtaget.
 I den postmodernistiska formbarhetskulturen  kan vi se hur det gamla folkhälsobegreppet har gått från en sund själ i en sund kropp till idealet en slimmad kropp till varje pris.

Diskussion om behov och prioriteringar
Vi kommer i vår diskussion att utgå från föreningen som prioriteringsbas för de kommunala bidrag som utbetalas från våra kultur- och fritidsnämnder varje år.
Av de balanspunkter vi valt är det inte svårt att tänka sig var tyngden bör ligga, det är väl uppenbart att barn och ungdom måste vägas tyngre än de vuxna, samtidigt kan väl ingen påstå att folkhälsan bör vara dålig eller att ett klimat som gynnar ideellt arbete inte är bra.
 Kravet från kommunerna idag är i mångt och mycket att de bidragssökande är organiserade i en förening. Vi har i vårt arbete försökt att resa frågetecken kring detta föreningskrav. Kontentan måste bli att kommunens krav måste ändras i grunden. Vi vågar påstå att i stort sett alla idrottsliga föreningar har tävlan och konkurrens gentemot andra föreningar som yttersta mål, det är där föreningen visar sin klass. Utveckling av ungdomsverksamhet, friskvård och engagemang är inte de viktigaste värden som föreningarna använder som måttstock när de vill framhäva sin framgång. Vi lever i en tid där framgång mäts genom individuella prestationer,  där kollektivets väl får stryka på foten för urskiljandet av de framstående.
 Hur har det då blivit så? Den primära orsaken torde vara den ekonomiska sfärens intåg i det tidigare så okomplicerade föreningslivet, i och med en marknadsanpassning av denna värld har också konkurrensen blivit nyckeln för fortsatt framgång. De individer som inte är marknadsanpassade, de som inte presterar tävlingsresultat finner ingen eller liten plats inom föreningen, trots att även dessa är i behov av friskvård. Vad händer då när kommunen knyter sina bidrag till föreningslivet? Dessa riktade bidrag kan bli ett indirekt stöd för marknadskrafterna som säljer elitidrottens livsstil- imagekläder och utseendefixering.
 Vad är då lösningen? Givetvis inte att strypa allt föreningsstöd, det finns flera föreningar som är värda all uppskattning och stöd. Det som dock behöver göras är att öka förutsättningarna för något som skulle kunna kallas för spontanmotion, alla de som inte finner sin plats behöver få en grund för sund otvungen idrottsutövning. Detta kan bara uppfyllas genom att skapa förutsättningr för denna spontanmotion överallt i vårt samhälle. Som ett konkret exempel: om kommunen vill stödja inlinesåkare (som ju i väldigt liten utsträckning är föreningsanknutna), se till att cykelvägar och andra småvägar har schysst beläggning vilket också som av en lycklig tillfällighet även stöder joggare och cyklister med mera, med mera. I ärlighetens namn skall också sägas att det redan idag finns vissa förutsättningar för spontana aktiviteter, gå till en park eller badplats (eller badhus) en vacker sommardag, det fullkomligen myllrar av aktiva människor som inte vill annat än bygga upp den svenska folkhälsan. Förutsättningarna är obegränsade, ta vara på dem!
 Vi anser att detta vore att verkligen satsa på folkhälsa liksom barn och ungdomar, det vore att satsa på allas lika rätt till god hälsa oavsett ekonomisk standard, social bakgrund och förutsättningar för idrottsliga prestationer.

Källförteckning
Litteratur
Andersson, Curt, Sandin, Bo Framtid-fritid-skola (Norrköping,1997)
Forsberg, Artur, Barn, undgom och idrott (Malmö, 1990)
Nilsson, Per, Den allvarsamma fritiden. En litteraturstudie av undersökningar om barns och ungdomars fritids- och kulturvanor (Stockholm, 1994)
Rojek, Chris, Decentring Leisure. Rethinking Leisure Theory (London, 1998)
Svedberg, Olle, ”Funktionalismens bostadsprogram – en bakgrundskiss” Funktionalismens genombrott och kris. Svenskt bostadsbyggande 1930-80, red. Henrik O Andersson (Borås, 1989)
Ziehe, Thomas, Ny ungdom. Om ovanliga läroprocesser. (Stockholm, 1986)

Internetkällor
Socialstyrelsens folkhälsorapport 1997. http://www.sos.se/sos/publ/referat/sr9718d.html. Hämtad 99-04-08
Uppsala kommun. http://www.uppsala.se/svenska/ kommuninfo/verksamheter/miljo.folkhalsa/idex.htm. Hämtad 99-04-08
Örebro kommun. http://www.orebro.se/kdn/varberga/miljo.htm. Hämtad 99-04-08

Otryckta källor
Formgren, Marika Kultur inget för ungdomar. Norrköpings tidningar 98-12-02
Forstorp, Per- Anders, Marx, kapitalism och fritidens värde. Föreläsning 99-03-08