Nestlé är världens största producent av bröstmjölkersättning och barnmat. Nestlé säljer sin bröstmjölkersättning till mödrar i u-länder. Man säger, helt felaktigt, att detta är nyttigare än riktig bröstmjölk. Små barn mår allra bäst av att få mjöl genom amning. I länder där vattnet är förorenat, hygienen är dålig och där modersmjölken ersätts av annat är risken mer än tjugo gånger så stor att barnet dör.

Av alla bröstmjölkersättning som säljs i världen kommer hälften från Nestlé. I flertalet afrikanska länder bryter koncernen mot flera av Världshälsoorganisationen WHO antagna etiska regler. De säger bland annat att man inte får göra reklam för bröstmjölkersättning, ge gratisprover till mödrar eller hälsovårdsarbetare och idealisera flaskuppfödning.

Nestlé bojkottas av organisationer i många länder, bland annat Svenska Kyrkans Unga. Moderkyrkan var också förnuftiga och sa på kyrkomötet 1994 ja till en bojkott. Året därpå ändrades beslutet till att enbart "bedriva aktivt opinionsarbete". Det är dags att vi visar solidaritet med folken i Afrika och sätter en gräns för hur skamlöst de multinationella jättarna får bete sig i den ständiga jakten på ökade vinster till varje pris.

Klas Corbelius, Förbundsstyrelsen, Svenska Kyrkans Unga, Linköpings stift

Skriven: februari 98 Publicerad i: Kyrkans Tidning
16- och 17-åringar kan. Också.

Svar till Lars Månsson från Kalmar. Barn och ungdomar ska ges möjligheter att påverka beslut som de berörs av. Agenda 21, kapitel 25 slår fast att barn- och ungas rättigheter ska respekteras. Inom Svenska Kyrkan finns ungefär 300 000 aktiva barn- och ungdomar. Barn- och ungdomsgrupper, skolbesök och konfirmandarbete är i många församlingar den största delen av verksamheten. Har unga människor samtidigt ett stort inflytande över verksamheten?

Jag hoppas att många ungdomar tas till vara som ledare och får olika former av ansvar, men bör de inte få vara med och påverka vem som har makten i församlingen? Vi får inte ha samma inställning som en äldre kvinna visade på en kyrkopolitisk kurs: "Varför behöver dagens unga stöd? Jag fick inget när jag var ny i politiken." Hon borde vara ännu mer angelägen om att andra inte ska behöva möta samma hinder.

Jag tror att Lars underskattar många 16- och 17-åringar som varit med i kyrkan sedan barntimmarna. Det är de som han inte vill ska få rösta. Nu gäller det rösträtten, men fler unga människor borde ges en reell möjlighet att få vara med och bestämma i framtidens kyrka.

Klas Corbelius, Förbundsstyrelsen, Svenska Kyrkans Unga

Skriven: april 98 Publicerad i: NT, Folkbladet
Vem granskar granskarna?

Media ger oss vår bild av den tid vi lever i, såväl riksdagsbeslut som situationen i kommunen eller i Sydamerika. Medias makt är stor, men vilken uppgift har media?
Till media räknar jag här tidningar, TV, radio och internet som gör anspråk på att förmedla nyheter. Är de den tredje granskande statsmakten (politikerna: beslutande, rättsväsendet: dömande) eller en industri bland andra som bara vill tjäna pengar?

Många journalister, även på kvällstidningarna, ser som sitt uppdrag att granska makten och avslöja dess baksidor, men vad som komplicerar det hela är att media kanske är den största makten och vem granskar dem? Den makt media vill granska är politiker, helst kända politiker och ännu hellre politikers privata semestrar, inköpta Toblerone på regeringens kontokort eller deras sexvanor. När Lennart Daléus utsågs till Centerns partiledarkandidat handlade artiklarna i kvällspressen inte om hur han ville att Sverige ska se ut i framtiden utom mest om hans nakenbad. Vad har media skrivit om konsekvenserna av Amsterdamfördraget (EUs nya grundlag som röstades igenom i april 1998) jämfört med att Bill Clinton eventuellt har varit otrogen mot flera kvinnor?

Skillnaden mellan massmedia och andra industrier är att massmedias material är orden och verkligheten. Media fungerar idag utan mandat från riksdagen och utan demokratisk insyn som såväl polis, åklagare, domare och statskyrka.

Mediabranschen borde hela tiden granskas, hur sköter de sitt uppdrag, är de värda att få statliga pengar, så kallat presstöd, följer de sina egna etiska regler eller behövs lagstiftning? Problemet är inte att media har stor frihet utan att de gömda bakom vackra tal om sanning och rätt har förvandlats till dramafabriker och teatrar som berättar sin historia, lika sann som alla andras, kanske kryddad med en och annan lögn eller bikiniflicka, bara det säljer.

För att ta ett exempel: Kvinnomaktutredningen som avslöjade att Sverige som är världens näst mest jämställda land med nuvarande takt är jämställt om 150 år. Utredningens kartläggning av bristerna på jämställdhet gav inga stora artiklar utan viftades bort som "ännu en gammaldags eländesutredning." Det är inte datorn som skapar bilden av världens vackraste kvinna. Det är media. Det är inte läsarna som utser utvikningsflickan Victoria till Pamelas kronprinsessa. Det är media. Människor vars enda uppgift är att sälja hyllar varje dag den kvinnobild de sen sitter och skriver kritiska krönikor om. Krönikor som också säljer.

Riksdagen bör snarast tillsätta en parlamentarisk utredning som granskar dels Public service företagens (SVT och SR) och dels dagstidningarnas uppdrag ur ett demokratiskt perspektiv. Utredningen bör även diskutera och ge förslag på åtgärder hur mediabranschen och nyhetsflödet ska kunna granskas kontinuerligt, utvärdera branschens egna organ, som pressombudsmannen, samt se över presstödet för att bidra till ökad konkurrens och bredare utbud. För att utredningen inte ska bli ett hafsverk utan genomtänkt och förankrad bland såväl politiska partier som ideella organisationer bör den pågå i flera år, men lämna minst ett delbetänkande samt arrangera flera offentliga utfrågningar.

Klas Corbelius, SSU Norrköping

Skriven: augusti 98 Publicerad i: NT
Moderata nej-partiet

Högern talar ofta om frihet och valfrihet. Det är ironiskt att högern med moderaterna i spetsen gjort frihet till ett av sina valbudskap. Moderaterna talar om frihet genom skattesänkningar, men det är bara frihet för den rike. Under 1900-talet har högern bland annat varit emot stora frihetsreformer som kvinnlig rösträtt 1921, folkskolereformen 1927, statligt bidrag till arbetslöshetskassorna 1934, förslag om folkpensioner 1935, alla utökningar av lagstadgad semester med början 1938 när högern sa nej till två veckors semester, sänkt rösträttsålder 1941, allmänna sjukförsäkringen 1946, allmänna barnbidraget året därpå, fri sjukvård 1953, ATP 1959, 40-timmars vecka 1970, lagen om anställningsskydd (las) 1973, fri sjukvård för barn och ungdomar upp till 20 år 1998 och sex veckors semester 1998. Den 20 september är det du som väljer, moderat eller socialdemokratisk frihet.

Klas Corbelius, SSU Gnista

Skriven: augusti 98 Publicerad i: bara här
Kan oenig höger samarbeta?

Carl Bildt anklagar socialdemokraterna för att inte visa ett tydligt regeringsalternativ och berätta vad de vill göra vid en valseger. Själv har Bildt och moderaterna tydligt visat färg, eller?

Alf Svensson, kristdemokraterna, tog nyligen kraftfullt avstånd från Bildts skattepolitik. Han sa att det var fullständigt orealistiskt att sänka skattern med 85 miljarder kronor utan att välfräden hotades. Han kallade moderaternas linje för "politiskt spel" som man uppenbarligen inte ska ta på för stort allvar.

Lars Leijonborg, folkpartiet, talar för sin del inte om skattesänkningar i första hand. Han vill stärka välfärden och satas amer resurser på skola, vård och omsoft. "Extrema", sa Leijonborg om moderaternas skattesänkarkrav i en intervju i Expressen för inte länge sedan.

Samtidigt talar moderaterna om skattesänkningar som lösningar på de flesta problem, samtidigt som skolan, vården, omsorgen och polisen ska bli bättre, med mindre pengar. Det kallar jag klara besked om regeringsalternativ, Bildt!

Socialdemokraterna är ett tydligt regeringsalternativ med en politik fastslagen av en partikongress i höstas, kompleterad med vårbudgeten och valmanifestet som presenteras 21 augusti.

Klas Corbelius, SSU Gnista

Skriven: oktober 98 Publicerad i: kors&tvärs (Svenska Kyrkans Ungas månadsbrev)
Lyssnar kyrkorådet på er?

Min församling ska anställa en ny ungdomspräst då den förra har flyttat till Skåne. Kyrkoherden frågade mig om vi ville ha med någon vid anställningsintervjuerna. Det kan låta självklart att ungdomarna ska få vara med och bestämma när en ny ungdomspräst ska anställas, men så har det inte varit förut. Det handlar om makt. Vi barn och unga är ofta viktiga när det hålls högtidliga tal, men när pengar och makt ska fördelas glöms vi bort. Just pengar, men även tillgång till personal och lokaler är några goda anledningar till att påverka makthavarna. Den här gången är det församlingen nästa gång kanske stiftstyrelsen som vill dra in pengarna till lägergården eller skolministern som vill göra religionsämnet frivilligt.

När ni vill påverka några beslutsfattare bör ni först kunna svara på följande frågor:
Vilket beslut vill vi uppnå?
Vem fattar beslutet?
Vad/vilka argument påverkar dem?
Vilka kanaler och avsändare kan föra fram dessa argument?

Om vi exempelvis vill få en ung person som adjungerad (närvarorätt, men ej rösträtt) till kyrkorådet så fattar kyrkorådet beslutet. Möjliga argument kan vara att ingen i kyrkorådet är yngre än 40 år, att ingen är aktiv i barn- och ungdomsarbetet trots att barn- och ungdomsarbetet motsvarar ungefär hälften av församlingens verksamhet. Bra avsändare kan vara en vänligt inställd kyrkoherde eller populär "äldre" församlingsmedlem. Om kyrkorådet är bra, räcker det med att prata med dem och kanske ringa hem till var och en. Om det inte räcker kan namninsamlingar, personliga brev samt personliga uppvaktningar behövas. Ta gärna hjälp av ungdomar från andra församlingar med samma problem. Kanske är det något som ska stå i lokaltidningarna? Glöm dock aldrig bort församlingens bästa i stridens hetta. Avslutningsvis handlar påverkan om att göra vår röst hörd, för om inte vi hörs så lyssnar makten på våra motståndare.

Klas Corbelius, förbundsstyrelsen Svenska Kyrkans Unga

Skriven: november 98 Publicerad i: NT och Qvo vadis
Tänk på vad du köper

Har du makt? Kunskap och pengar är makt. Om du brukar titta på nyheterna eller läsa dagstidningarna vet du hur orättvis världen är. Pengar att köpa mat, kläder och lite annat har de flesta svenskar. Det talas så mycket om globalisering och att marknaden bestämmer, men vem är marknaden? Jo, det är förutom slipsprydda medelålders manliga direktörer också vi som bestämmer med plånboken när vi handlar på Konsum.

Idag vill vi, unga socialdemokrater världen över, att du stannar upp och tänker efter lite på vad du köper för något. Är varorna producerade på ett schysst sätt? Är det ett 10-årigt barn som för ett mål mat har sytt mattan? Är det skottska arbetare som blir uppsagda på fredagen och kanske får jobbet åter på måndag som har skruvat ihop din telefon? Respekterar företaget arbetarnas rätt att organisera sig och strejka? Får arbetarna en lön de kan leva på?

Ett exempel på några som inte gör det är Nike. Skotillverkaren föredrar att ha sina fabriker i diktaturer som Indonesien, Kina och Nordkorea. Kanske har det att göra med de obefintliga arbetsmarknadslagarna och en fri press som kritiskt granskar företaget? I Indonesien tillåts inte arbetarna att starta fackföreningar. De sexuella övergreppen och mobbningen är vanlig. Dagslönen räcker inte ens till tre enkla mål mat, men i Indonesien finns många fattiga och desperata unga människor som griper efter ett sista halmstrå för att undvika total fattigdom. Detta utnyttjar Nike. Medan deras vinster slår nya rekord blir världens fattiga allt fler. Jag undrar hur många av Nikes anställda som har råd att köpa deras skor.

Stanna upp och tänk på vad du kan göra för en rättvisare värld. Köp rättvisemärkt (ger arbetarna schysst betalt), läs Mudimumsguiden (skriver om företag som missköter sig), protestera  mot de du inte gillar, exempelvis Nike. Om vi är många konsumenter som bryr oss kan vi göra skillnad.

Klas Corbelius, SSU Gnista

Skriven: februari 99 Publicerad i: Qvo vadis och Flamman
Hedra Afzelius genom att kämpa för socialismen

Ett spöke går ute i landet - Björn Afzelius. Alla de svenska makthavarna har förenat sig till en helig hetsjakt mot detta spöke; borgerlig press, rika skivbolagsproducenter och framgångsrika artister.

Var finns de människor som inte inspirerats eller irriterats av hans sånger? Var finns de människor som lika envist följer sina ideal i alla lägen?

Härav kan man dra två slutsatser: Björn Afzelius erkänns direkt eller indirekt av alla landets makter som en agitator. Det är hög tid att vi beundrare offentligt för hela Sverige står upp för jämlikhet, solidaritet och broderskap.*

I en kall och hopplös värld kunde han konsten att på bara några få rader berätta om orättvisor, men också så ett frö av engagemang. Nu är proggaren och agitatorn Afzelius död. Finns inte mer.

Att sörja en kändis du aldrig riktig lärt känna kan verka löjligt, men med Afzelius är det annorlunda. Hans sånger är ett viktig skäl till mitt politiska engagemang. Att aldrig acceptera eliternas ensidiga budskap, att ifrågasätta och ta ställning för de förtryckta och förtrampade. Inte som välgörenhet utan med hela hjärtat i en livslång gärning. Det bästa vi kan göra för att hylla den bortgångne hjälten är att lyssna på hans skivor och sedan gå ut och ta kampen för socialismen.

Uppmaningen till att handla är trots allt elände den bestående känslan efter att ha lyssnat på hans musik. Gör något! Det var precis vad han själv gjorde, ständigt på gång, en imponerande produktion med 28 skivor på lika många år, 12 guldskivor, mängder av konserter - inte sällan stödgalor för en viktig sak.

En av mina vänner, som också är engagerad socialist, minns särskilt en härlig kväll i mitten på 80-talet. Afzelius gjorde en inspirerande spelning för att samla in pengar till en ambulans som skulle rädda människor i Nicaragua. Ganska självklart egentligen att deras sak är vår, men ack så rädda dagens artister är för att ta ställning. Tänk om några struntar i att köpa mina skivor verkar de tänka. Afzelius tog alltid ställning för vänstern och sålde två miljoner skivor.

* Inledningen är som du kanske märker inspirerad av inledning till Komunistiska manifestet.

Klas Corbelius, SSUare och redaktör för Qvo vadis

Skriven: mars 99 Publicerad i: Broderskap
16-åringar är mogna att rösta i Svenska Kyrkan

Vilka regler ska gälla för Svenska Kyrkan under 2000-talet? En av de största förändringar som remissen till ny kyrkoordning
föreslog var 16 års rösträttsålder. Många med kommunalpolitisk erfarenhet reagerade med magen, inte kan väl omyndiga
ungdomar få rösta fram makthavarna i kyrkan?

Här är det viktigt att skilja på Svenska Kyrkan och staten. För det första så bestämmer kyrkan från år 2000 sina regler själv
och behöver inte vara fastlåsta vid myndighetsåldern längre. Konfirmationen betyder i så fall mer för kyrkan. Ännu viktigare är
vad Bibeln säger. Här skiljs på andlig och fysisk ålder. Om Maria kunde föda Jesus vid 14 års ålder kan nog 16 åringar rösta
fram beslutsfattarna i Svenska Kyrkan.

Varför är det så få som röstar i kyrkovalet? 50 procent av de som röstar är aktiva i Svenska Kyrkan. Kanske är det inte så
många fler äldre som är engagerade. En stor grupp, någonstans mellan 200 000 - 300 000, som är engagerade har idag inte
rösträtt. De två stora grupperna av engagerade är dels barn- och ungdomar och dels pensionärer, varför ska bara den ena
gruppen få  rösta och därmed bestämma över kyrkan? Rösträtten även för 16-åringar skulle bara hjälpa några ungdomar, men
det skulle sannolikt öka ungdomars intresse för demokratin i Svenska Kyrkan och inte minst kyrkorådet.

Om fler ungdomar får rösta blir barn- och ungdomsarbetet mer betydelsefullt, då ungdomar kan välja kandidater som vill satsa
mer på detta respektive inte rösta på kandidater som exempelvis vill säga upp församlingspedagogen. När kyrkomötet fattar
beslut i maj är det viktigt att vi redan nu väljer regler som vi tror håller för en längre tid. I en folkkyrka bör även barn- och
ungdomsgruppen få möjlighet att blir representerad.

Klas Corbelius, förbundsstyrelsen Svenska Kyrkans Unga

Skriven: juli 99 Publicerad i: bara här
Det våras för ideologierna!

Med tanke på politikerförakt, lågt valdeltagande och sjunkande medlemssiffror är det lätt att som politisk aktivist ge upp och vara pessimist, men låt oss ta en titta på vad som faktiskt håller på att hända i vårt avlånga land. Här följer tjugotre färska exempel som inspirerar till att fundera på vad arbetarrörelsen kan göra för att tillvarata och stärka ett ideologiskt uppvaknande. Framgångsreceptet handlar om att använda kraften i människors engagemang och rikta den mot ett bestämt mål.

Först några exempel från kulturens område. Allt fler kändisar tar politisk ställning (Eva Dahlgren,  Dilba, Robyn, Nina i Cardigans, Stefan Sundström, Dennis Lyxzén - fd Refused och Bob hund är bara några exempel på musikartister som har tagit ställning till vänster). Radikala författare som Henning Mankell, Maria-Pia Boethius, Göran Greider, Maj Gull Axelsson, Erik Wijk och Sara Lidman är populära liksom de kontroversiella regissörerna Daniel Fridell (30/11 och Under ytan) och Lukas Moddysson (Fucking Åmål). Intresset för Björn Afzelius är fortfarande stort. Hans samlingsskiva låg högt på topplistorna under våren och hans mycket politiska låt ”Farväl till släkt och vänner” var etta på svensktoppen i flera månader). TV-serierna Elbyl och Sefyr (samhällsprogram för unga) lockade många tittare. ”De intelektuellas upprop” mot Natos bombningar samlade över 1000 namnunderskrifter inom en vecka och visar hur man med internets hjälp snabbt kan nå ut till många. Kampanjen ”Bryt tystnaden kring kulturen” som bla vill bryta konstnärers beroende av sponsorerna är ett liknande exempel liksom MUFs kampanj ”Rädda den fria radion”.

Om vi går vidare tänker jag på kampanjen Jubel 2000 för skuldavskrivningar som stöds av drygt 60 svenska organisationer och som samlade in över 200 000 namn i Sverige och 17 miljoner världen över. Kampanjen visade inte minst på möjligheten till samarbete mellan kyrkliga och fackliga/politiska organisationer. Vegan- och djurrättsrörelsernas frammarsch visar att ungdomar faktiskt bryr sig fast kanske på ett annat sätt än förr. Undersökningar visar att många ungdomar delar vänsterns värderingar om rättvisa och jämlikhet, men inte vill bli en del av den stela och auktoritära partiapparaten. Det pratas mycket om de radikala filosoferna Jürgen Habermas, Pierre Bourdieu, Michel Foucault samt Karl Marx igen.

Och så några exempel från de politiska partierna. Behovet av mål och visioner är ett vanligt förekommande krav, bland annat från SSUs valanalysgrupp till hur partiet ska vinna ungdomsväljarna år 2002. Liberala Ungdomsförbundet (LUF) går till försvar för kapitalismen med både en bok samt debattartikel i Aftonbladet. Det stora intresset kring kommunismens brott med flera böcker och många debatter skulle knappast uppstå om ideologin var död. MUF och dess nya ordförande Gunnar Strömmer tar ideologisk strid med moderpartiet. Framgångarna för kd och v i riksdagsvalet beror delvis på att de pratade värderingar och framtid.

Slutligen några exempel från den breda vänstern. Tidskrifterna Arena, Ordfront och ETC ökar i upplaga samtidigt som bokförlagen Atlas, Radix, Manifest, Röd press och Daidalos har framgångar. Antalet vänstertidskrifter och radikala hemsidor blir allt fler. LO idédebatt har en omfattande verksamhet med många välbesökta seminarier, inte minst det stora projektet ”Folket styr”. Ledarredaktioner och förlag befolkas allt mer av unga, hungriga & röda skribenter. Skåningen Daniel Hedbergs CD-skiva visar att SSU fortfarande kan ge ut musik och bryta branschmonopolet.

Men varför är dessa tecken intressanta? Jag tror att samhällsklimatet i Sverige befinner sig i ett liknande läge som i början av 60-talet i bemärkelsen att ideologierna förklarades döda, men återuppstod några år senare. Ovanstående visar på ett stort och ökande intresse för politiska ideologier liksom strävan efter ett bättre samhälle. Dessa händelser var för sig betyder inget, men tillsammans kan de likt ringar på vattnet leda till ett ideologiskt uppvaknande. Här gäller det för arbetarrörelsen att istället för att bli frånåkta som förra gången, uppmuntra en öppen diskussion om våra värderingar och vad vi vill med samhället. Mycket har hänt sedan 1968, men uppgiften med att göra världen begriplig och därmed möjlig att förändra är fortfarande avgörande och något arbetarrörelsen bör ta tag i.

Klas Corbelius
Kassör i Norrköpings socialdemokratiska studentklubb

Skriven: juli 99 Publicerad i: Qvo Vadis
Myter om kärnkraften

Trots Tjernobylolyckan, regeringsbeslut 1988 att avveckla en reaktor 1995 och en året därpå och olönsamma kraftverk finns alla 12 reaktorerna kvar samtidigt som kristdemokraterna vill ha en ny folkomröstning och Industriförbundet mfl drar fram stora skrämselspöket. Låt oss granska några av argumenten för kärnkraften.

1. Kärnkraften står för hälften av Sveriges elproduktion. Vi kan inte avveckla förrän det finns alternativ.

Om man omedelbart avvecklar tolv reaktorer får vi allvarliga problem. Men det har ingen föreslagit. Alternativet är i alla fall  inte att behålla alla reaktorer för alltid. Att avveckla en reaktor per år är inte särskilt dramatiskt. En kall höstvecka 1993 var sju av tolv reaktorer avstängda utan att någon var förberedd på det och det blev ingen störning. Med ett stort överskott finns det inget vidare marknadssug efter alternativ och energisnåla lösningar.

2. Kärnkraften har en teknisk livslängd på minst 40 år. Det kostar hundratals miljarder att avveckla dem i förtid

Teknisk livslängd är en meningslös term för bilar såväl som för kärnkraftverk. Det finns bara ekonomisk livslängd, ett mått på hur länge det är lönt att reparera inklusive en bedömning av om den klarar besiktningen och om det är ansvarsfullt att köra med kända brister. Många reaktorer i USA, Kanada, Storbritannien, Tyskland och Frankrike har stängts efter 20-25 år av ekonomiska eller säkerhetsmässiga skäl. Sydkraft har lagt ner två miljarder på Oskarshamn 1 sedan 1992 när reaktorn var 20 år gammal. De pengarna kommer de aldrig att få tillbaka.

3. Om vi avvecklar kärnkraften kommer vi att få brist på el

Vi har en fri elmarknad. Det kommer alltid att finnas el, men priset kan öka så att förbrukningen minskar. Elbrist eller brödbrist kan bara uppstå i en reglerad marknad.

4. Om kärnkraften avvecklas kommer elpriset att stiga dramatiskt

Ingen vet något om elpriserna om 10-15 år, men det som avgör hur de utvecklas är främst andra saker än takten i den svenska kärnkraftsavvecklingen. Den stora frågan är istället vilka miljökrav som kommer att gälla för dansk, tysk och finsk kolkraft. El kommer alltid att vara billigare här än i mellaneuropa och Japan eftersom vi har vattenkraft och skogsbränsle.

5. En god tillgång till el är en förutsättning för en hög levnadsstandard

Sverige har tre gånger högre elförbrukning än resten av EU. Vi har knappast tre gånger högre levnadsstandard.

6. Sverige är ett kallt land. Vi behöver energi för att hålla oss varma

Men värme är inte nödvändigtvis el. Elvärme är mycket ovanligt i övriga europa. Även i Sverige värms de flesta hus med fjärrvärme eller bränslen.

7. Sveriges industri behöver el till konkurrenskraftiga priser

För merparten av industrin är elkostnaden en nästan försumbar post. Verkstadsindustrin, där det finns mycket jobb, använder bara 5 procent av Sveriges el. Däremot kräver exempelvis Kubikenborgs aluminium i Sundsvall kräver mycket el, bland annat därför att fabriken använder en hopplöst föråldrad teknik.

8. Företagen flyr Sverige på grund av osäker energipolitik

Det är ungefär samma osäkerhet överallt däremot är elpriserna högre på de flesta håll. Företagens investeringar styrs av en massa faktorer som risk för inbördeskrig, terrorism, brottslighet, naturkatastrofer, kunskapsnivå, närhet till marknader och råvaror etc.

Klas Corbelius, SSU Gnista

Skriven: augusti 99 Publicerad i: Qvo Vadis
Vad innebär EMU?

Ekonomiska monetära unionen, EMU, startade vid årsskiftet, då valutorna i de elva deltagarländerna fick ett fast värde mot euron. Den gemensamma centralbanken, ECB, får fullt ansvar och befogenhet att bedriva penningpolitik i unionen. Först år 2002 börjar euron att ges ut som sedlar och mynt.

Valutaunionen innebär att deltagarländerna har gemensam centralbank, gemensam penningpolitik samt gemensam valuta. För att få delta i EMU måste länderna uppfylla fem konvergenskriterier; nämligen låg inflation, låga räntor, stabil växelkurs, högst 60 % av BNP  i statsskuld samt högst 3 % av BNP i budgetunderskott.

Vad innebär då EMU? Du slipper växla pengar när du reser till Spanien, det blir lättare att läsa krognotorna i Belgien samtidigt som växlingskostnaderna mellan länderna inom EMU försvinner. Det är bra, men det finns en baksida på myntet också.

Gemensam valuta brukar vara ett av de viktigaste stegen när områden knyts samman till ett rike. Diskussionen om EMU handlar därför också om vi vill ha ett överstatligt samarbete eller ej. Själv tror jag på olika typer av samarbete beroende på vilken fråga det gäller. Exempelvis är EU ett bra forum att börja med när det gäller samarbete för att stoppa miljöförstöringen, minska arbetslösheten, bekämpa rasism samt införa miniskattenivåer och utrota skatteparadisen i Europa. När det gäller frihandel liksom fred- och säkerhet ser jag gärna ett samarbete inom FN och införande av en global skatt på valutatransaktioner. Andra frågor som storleken på välfärdssystemen, extra hårda miljökrav och stöd till jordbruket tycker jag att varje land själva kan besluta om.

För att en gemensam valuta- och penningpolitik ska fungera krävs det att valutaområdet har liknande behov vid samma tillfälle. Irland har idag en stark tillväxt och behöver hög ränta medan man i exempelvis Grekland har betydande arbetslöshet och behöver lägre ränta. Risken är uppenbar att de stora länderna Frankrike och Tyskland kommer att vara så dominerande att de nästan på egen hand kan diktera räntorna. Hur går det då för Irland eller Grekland (eller Sverige)?

Om inte växelkursen går att justera vid en konjunkturnedgång finns det bara två andra saker att välja på; antingen att lönebildningen är flexibel eller att folk flyttar över gränsen. I klarspråk innebär det att den som inte vill vara arbetslös får välja mellan sänkt lön eller att flytta utomlands. Vill vi skapa ett system i Europa där nationen i praktiken avskaffas eller att man med hårdföra regler tvingar folk utomlands för att söka jobb? Och vilka är det som har möjlighet att flytta utomlands? Är det en ensamstående mamma med tre barn, mannen som nyligen gift sig och flyttat in i villan eller en skoltrött ung tjej som inte behärskar engelska?

Det största problemet med EMU är ändå det demokratiska underskottet. Istället för ekonomisk demokrati får vi en självständig riksbank med en direktion om sex ledamöter som väljs på mellan fyra och åtta år. Ledamöterna leder den dagliga penningpolitiken och kan bara avsättas före mandatperiodens slut om de bryter mot lagen. Insynen är obefintlig och någon offentlighetsprincip (alltså att vem som helst får ta del av alla handlingar förutom de undantagsfall som är hemligstämplade) har de inte hört talas om.

EMU förespråkarna hävdar att det är ohållbart i längden att stå utanför valutaunionen, men ingen vet idag hur EMU kommer att utvecklas. Riskerna att EMU inte är ett optimalt valutaområde, att Tyskland blir allt för dominerande eller att samarbetet havererar när Frankrike, Italien och Spanien hoppar av är minst lika troliga som att samarbetet blir en framgång. Skulle det bli en lyckad affär kan vi alltid välja att gå med om några år. Vi ska heller inte tro att vi står så väldigt ensamma, där ”utanför”. Vi står nämligen tillsammans med nästan hela världen och inte minst fyra av våra fem största handelspartners (Norge, Danmark, Storbritannien och USA).

Avslutningsvis tycker jag att du ska ta dig en rejäl funderare innan du bestämmer dig och tro inte alltid att självsäkra statsråd och förre detta finansministrar alltid har rätt.

Klas Corbelius, SSU Gnista

Skriven: augusti 99 Publicerad i: bara här
Vad ska vi ha ambassaderna till?

Sverige var länge enda land i världen som klarade FN:s mål om att ge 1 % av BNP i bistånd (tills vi sänkte...). Olof Palme fruktade ingen och protesterade mot såväl ryssarnas intåg i Tjeckoslovakien, amerikanerna i Vietnam som Francos regim i Spanien. Legendarer som Nelson Mandela och Desmond Tutu är evigt tacksamma för Sveriges stöd i kampen mot de egna herrarna i en tid då få andra länder vågade. Och så fortsätter det. Sverige har en stolt historia när det gäller att stödja förtryckta folk, oavsett vem förtryckaren är. Nu är det vårt ansvar att ta nästa steg, för att inspirera världen att följa efter.

Jag har funderat på hur vi ännu bättre kan främja mänskliga rättigheter och ekonomisk rättvisa i världen. Jag kom då att tänka på en väl utbyggd organisation som finns spridd över hela världen, nämligen våra ambassader, och hur vi bäst kan använda dem. Vi pratar om att länder har blivit mer beroende av varandra, vilket är bra om vi klarar av att samarbeta. En ambassads uppgift är traditionellt att värna nationens intressen genom att skapa kontakter med såväl politiker som näringsliv. Under exempelvis kalla kriget användes ambassaderna flitigt i det politiska spelet på ett sätt som gynnade den ena sidan och missgynnade den andra.

Nu är det dags att samarbete för en bättre och mer jämlik värld. Jag föreslår därför att Sverige går i spetsen för en utveckling där vi använder våra ambassader för hela världens bästa. Ambassadernas viktigaste uppgifter bör därför vara att fördela bistånd samt bevaka mänskliga rättigheter och hot mot freden som stora ekonomiska orättvisor.

Klas Corbelius, SSU Gnista