Skriven: november 97 Publicerad i: NT
Skolpeng förutsätter att alla elever har lika behov

Svar till Per-Henrik Edqvist från Muf Östergötland, NT 17/11. Per-Henrik talar sig varm för friskolorna. Han slår fast att bara vi satsar på friskolorna får vi en mångfald av pedagogiker och duktiga elever. Per-Henrik tror att det naturligtvis kommer "att sköta sig självt på en fri och välmående marknad." Dessa friskolor ska också konkurrera med varandra och drivas av vinstintresse.

Jag är inte lika säker som Per-Henrik. Friskolan kan vara ett bra komplement, tex Waldorf i Söderköping där annorlunda pedagogiker kan utövas. Målet är att alla elever ska ha en bra skolgång. Det ska inte bara vara de som får gå i friskola. Vi har också sett många tillfällen där marknaden inte har fungerat. Bankkrisen i början av 90-talet då staten var tvungen att gå in med miljardbelopp samt regnskogen i Sydamerika som skövlas för kortsiktiga vinstintressen är två exempel som fick allvarliga konsekvenser. Frågan är också hur friskolorna gör för att gå med så stor vinst som möjligt. Har de färre lärare, ingen simundervisning, inga speciallärare eller mer motiverade elever? Vilken av dessa skolor tar emot utvecklingsstörda Kalle som kostar ungefär 800 000 kronor på ett år?

I ena stunden vill Per-Henrik sätta individen i centrum, i nästa vill han införa en lika skolpeng för alla. Det stora problemet är att alla elever inte har samma behov. Skolpengen ger rätt att välja skola, men för vem? Vill alla skolor ta emot dåligt motiverade elever med läs- och skrivsvårigheter? Ett annat argument för skolpengen är att den skulle gynna landsbygden, men för att man ska kunna välja att gå i en skola som dessutom ska vara vinstdrivande måste det vara tillräckligt många andra som väljer samma skola. Leder en skolpeng till ökad valfrihet för eleverna eller skolorna?

Vi socialdemokrater vill att lärandet ska vara så bra som möjligt för alla. Därför driver vi på en utveckling av den kommunala skolan. Idag är den alldeles för stel och ger för lite utrymme för delaktighet och individens behov genom gruppen, men redan nu har förändringarna påbörjats. Viljan och visionerna finns om hur vi skapar en bättre kommunal skola för alla. Offentlig skola är inte synonymt med likadan, tvärtom blir det allt vanligare med profilering bland skolorna. Exempelvis har Haga musikklasser, Borgsmo idrottsklasser och Ektorp planerar att starta fotbollsklasser. Ett annat exempel är flextid som prövas på Navestad och Borgsmo. Elevråden utvecklas, mentorer och lärarlag införs, alternativa arbetsformer till katederundervisningen blir allt vanligare, internet används flitigare med mera. 600 lärare deltar var tredje vecka i olika nätverk för att utveckla framtidens lärande. Låt oss fortsätta det arbete som har påbörjats med förnyad kraft.

Klas Corbelius, SSU Gnista, skolansvarig (s) västra kdn
 
Skriven: december 97 Publicerd i: NT
Skolpeng: valfrihet för vem?

Svar till Peter Wilhelmson (m), NT 8/12. De två övergripande målen med socialdemokratisk skolpolitik under de senaste decennierna har varit: 1) en likvärdig utbildning för alla och 2) att skolan ska vara en mötesplats mellan fattig och rik, invandrare och svensk, skateare och muslim. Peter Wilhelmson kallar så likartade förutsättningar för alla oavsett bakgrund som möjligt föraktfullt för likriktning och ojämlikt.

Skolan har idag stora behov av förändringar. Det har såväl moderater som socialdemokrater insett. Det råder politisk enighet om att avskaffa begrepp som årskurs och klass, avskaffa timplanen och i stället se mer till individen. Det händer också mycket inom skolans värld. Förskolan integeraras, de tidigare så vattentäta skotten mellan ämnen och lärare ifrågasätts allt oftare. På Djäkneparks högstadium arbetar man sedan 10 år tillbaka med integrering av svenska, no och so. På Navestads och Borgsmos högstadium förekommer flextid. På Villstadskolan praktiseras ämnesforskning i mellanstadiet. Lärarlag och mentorsgrupper är vanliga inslag. Lärare från olika skolor samlas varje vecka i nätverk för att utbyta idéer och utveckla pedagogiker och arbetssätt.

Behoven och metoderna bedöms som Peter anser av lärarna. Politiken ger visionen och sätter ramarna, medan lärare, övrig skolpersonal, elever och deras föräldrar bäst ser vad som behöver göras på deras skola. Hur gör vi så att alla trivs på vår skola, hur använder vi våra resurser på bästa sätt? Svaren bör komma ur en ständigt pågående dialog mellan brukarna.

Redan idag finns möjlighet att välja skola även om närhetsprincipen gäller, men är rätten att fritt välja skola den viktigaste prioriteringen inom svensk skolpolitik? Jag tycker att alla skolor bör kunna erbjuda en lika hög kvalitet. Vilka ska gå på de sämsta skolorna? Är det de som kostar minst? Får inte de elever som saknar stöd hemifrån, särskolebarn med flera ännu sämre möjligheter?

Peter anser det självklart att elever med dyslexi kommer att leta upp den skola som bäst lär ut läsning och skrivning. Jo, men vill den skolan ta emot dem då de har större behov av hjälp och därmed kostar mer pengar för skolan. Om skolan dessutom har fler sökande än antalet platser och kan välja "billigare" elever, vilken valfrihet har eleverna då?

Vilka kriterier ska vara avgörande vid urvalet av sökanden till skolan? Hur ska kommunen kunna planera skolverksamheten om antalet elever kan skifta väsentligt från år till år? Risken är stor att landsbygden blir en förlorare snarare än vinnare. För att man ska kunna välja att gå i en skola måste det vara tillräckligt många andra som väljer samma skola. Avslutningsvis anser jag att friskolor kan vara ett bra komplement, men att de aldrig kan ersätta den offentliga skolan. Målet om en bra skola för alla såväl fattig som rik står fast.

Klas Corbelius, SSU Gnista, skolansvarig (s) västra kdn
 
Skriven: januari 98 Publicerad i: Tvärdrag
Ser SSU en vision av skolan bortom betygen?

Utbildningen är äntligen i fokus. Kunskapssamhället närmar sig med stormsteg. En statlig utredning har föreslagit att skrota timplanerna, antalet högskoleplatser ökar och diskussionen om muslimska skolor eller inte pågår för fullt. I Norrköping har kommunens tjänstemän och politiker skrivit ett framtidsprogram för skolan kallat "Sju framtidsbilder av morgondagens lärande".

Var står SSU någonstans? Vi tycks ha fastnat i debatten om detaljfrågor som betyg, studiemedel, friskolor och skolmåltidsavgifter. Vi säger ja till betyg och nej till skolmåltidsavgifter, vilket är helt rätt men knappast särskilt visionärt. Hur vill vi att lärandet ska gå till i framtiden? Vem ska göra vad? Ska vi studera i skolan, hemma, på fiket eller? Hur ska lärandet kunna vara samhällets spjutspets? Hur tillgodoser vi alla barn och ungas olika behov av stöd och pedagogiker?

Lärandet är en livslång process som börjar redan vid födseln. Barnomsorg och förskola ska integreras med det övriga lärandet. I framtiden kommer gränserna att vara flytande och mer anpassade till individen. Det ska vara möjligt att börja det som idag kallas för grundskola vid såväl sex, sju som åtta års ålder. Barnets mognad bör sätta gränserna. Barnomsorgen bör vara en självklar del i lärandet.

Arbetet med lärandet bör ledas av en styrelse där barn och unga deltar redan från skolstarten. I övre tonåren bör de unga vara i majoritet, men rektorn är ordförande. De som väljs till styrelsen ska ges nödvändig utbildning samt uppmuntran i sitt arbete. Exempel på frågor där barn och unga alltid ska tillfrågas är när det gäller inköp av läromedel, konst och olika hjälpmedel som datorer, val av lokaler, planering av temadagar, förändringar i arbetsmiljön, skolans öppethållande, sina egna arbetsformer.

Lärarens roll ska vara som handledare och vägvisare. Läraren ska ge förslag på vägar till målen, medverka till såväl en god stämning som ökad kunskap. Om inte barn och unga trivs i skolan lär de sig inte heller lika mycket. Undervisningen måste vara mer ämnesintegrerad med möjlighet att knyta an till barn och ungas intressen. Ett exempel är att den ormintreeserade kan söka kunskap om ormens roll i historien, religionen,  litteraturen, musiken, naturvetenskapen, räkna kostnader för ormuppfödning, import och export i matematiken med mera.

Integreringen med övriga samhället ska vara självklar. Det ska inte vara ovanligt att vid sidan av deltidsarbetet som lärare/pedagog ha ett annat arbete med anknytning till sin kompetens. All skolpersonal har kontinuerlig fortbildning omfattande cirka 10 procent av arbetstiden. En del av den tiden ägnas åt praktik inom skiftande yrkesgrupper samt utvecklande av nya arbetsformer.

En mångfald av pedagogiker bör uppmuntras. Alla barn och unga är olika, men alla ska ändå ges möjlighet att utvecklas inom ramen för det offentliga lärandet. Att lära sig behöver inte vara tråkigt. Skapande verksamhet och möjlighet till konstnärliga uttryck ska finnas. Det ska även vara möjligt för eleven att välja traditionella arbetsformer. Alla barn ska ha samma rätt att läsa var de vill. Inga avgifter ska hindra val av studieform. Det centrala är inte var och hur lärandet går till, utan att det sker.

För att kunna uppfylla visionen om morgondagens skola krävs resurser både i form av pengar och inte minst vilja. En vilja till nytänkande för såväl barn och unga, lärare, övrig skolpersonal som föräldrar. En metod att sprida och utveckla dessa tankar till konkret arbete är att låta främst skolpersonal, men även barn och unga samt föräldrar jobba med frågorna i olika nätverk. Vi tvingas säkert vänta på en generationsväxling inom lärarkåren innan förändringarna slår igenom fullt ut, men det är nödvändigt att vi nu börjar utvecklandet av lärandet till kunskapssamhällets spjutspets. Det är nu vi väljer om vi vill behålla vår ställning som ett välfärdsland.

Klas Corbelius, SSU Norrköping

Skriven: februari 98 Publicerad i: NT, Folkbladet
Otvivelaktigt universitetsbegrepp eller utbildningspolitik för hela Sverige

Idag krävs allt högre utbildning för att hävda sig på arbetsmarknaden. Utvecklingen går allt snabbare och ställer allt högre krav på alla människor. Därför satsar socialdemokraterna på att bygga ut högskolan och på 140 000 platser i vuxenutbildningen. Alla som vill ska ha möjlighet att studera. Genom fler platser på fler orter i landet ges fler möjligheten att studera. Det är ohållbart att människor som vill studera utestängs från högskolan när arbetslösheten är hög. Det har också visat sig att den sociala snedrekryteringen är lägre vid de mindre och medelstora högskolorna än vid de traditionella universiteten.

Moderaternas reaktion på att fler människor får möjlighet till högre studier är: "Nu får vi istället bygdehögskolor." och "När nu regeringen vill utnämna Tekniska Högskolan i Luleå och fyra mindre högskolor till universitet devalverar man otvivelaktigt universitetsbegreppet..." Rune Rydén, riksdagsman (m). Moderaterna vill inte heller att de mindre och medelstora högskolorna ges några egna medel till forskning, har egna professurer eller bedriver forskarutbildning.

Moderaterna vill inte ha fler universitet, men kräver att universiteten skall få fler platser än i regeringens förslag. Detta trots att lokalsituation och bostadssituation generellt sett är sämre vid universiteten. Vi socialdemokrater tycker däremot att utbyggnaden av små och stora högskolor är viktig främst för att minska den sociala snedrekryteringen. Omständigheter i uppväxtmiljön som föräldrarnas yrkestillhörighet och utbildning ska inte vara avgörande för val av fortsatta studier eller ej. De regionala högskolorna blir också ofta regionala tillväxtmotorer och bidrar positivt till ett levande Sverige utanför storstäderna.

Moderaterna säger också nej till kunskapslyftet. Det gör inte tusentals vuxna som idag saknar gymnasieutbildning och därmed också möjlighet att gå vidare till högre utbildning eller få mer stimulerande arbetsuppgifter. Kunskapslyftet innebär 140 000 platser och förnyelse av vuxenutbildningen inom en femårsperiod. Kunskapslyftet och satsningen på högskolan är ett uttryck för en politisk vilja att fler människor runt om i landet skall ges möjlighet att utveckla och utbilda sig själva, likväl som det uttrycker en vilja att hela Sverige skall vara livskraftigt.
 
Klas Corbelius, Norrköpings socialdemokratiska studentklubb

Skriven: juni 98 Publicerad i: Libertas
Ideal och verklighet i grundskolan

Sedan 1991 är grundskolan kommunernas ansvar, men staten kan fortfarande styra vad vi lär oss genom läroplanen tillsammans med kursplaner. I läroplanen formuleras skolans värdegrund, uppgifter, mål och riktlinjer för verksamheten samt vem som ansvarar för vad. Jag undrar vilka värden som är viktiga, finns det ideologiska skillnader samt vad är det som händer på den enskilda skolan, är det läroplanen för den obligatoriska skolan (Lpo 94) eller en annan som genomförs?

Lpo 94 skrevs då moderaternas Beatrice Ask var skolminister. Följande visar hennes ambition när hon tillträdde 1991: "Det allra viktigaste för hur man klarar sig i livet är att man har bra kunskaper. Nu ska vi precisera vad nödvändiga kunskaper är på ett bättre sätt än man har gjort i tidigare läroplaner. Skolan måste koncentrera sig på uppgiften att förmedla kunskaper, men göra det på ett sätt så att barnen känner glädjen i att söka och finna kunskap. Det är ju det som är skolans uppgift. Inte att hålla på med en massa kring-kring-saker. Av det finns det för mycket i läroplanen idag "

Hennes nya direktiv till läroplanskommittén var ett steg från medborgarskolan (se främst Lgr 69) mot det individuella kunskapsinlärandet. Läroplanen skulle tydligare tala om vad eleverna ska lära sig, NO- och SO-blocken splittras upp och en ny lärarutbildning som bygger mer på ämneskunskaper införas. Betygen betonades och skulle ges i fler steg och tidigare. Det senare förslaget genomfördes dock aldrig.

Striden om betoningen av ämneskunskaper är hård när läroplaner skrivs. Är det baskunskper som i Lgr 80, praktiska ämnen eller teoretiska ämnen? Den borgerliga regeringen tog bort barnkunskap och vill göra även slöjd och hemkunskap frivilliga. Om det främsta målet är en självständig och reflekterande samhällsvarelse bör samhällskunskapen ges större utrymme på bekostnad av exempelvis matematiken. Även möjligheten att blanda teoretiska, praktiska och estetiska kunskaper bör vara stor. Det yttersta målet är att varje elev är sin egen läroplan.

Idealet är integrering, men borgarna pratar om valfrihet, friskolor och skolpeng medan socialdemokratin svarar med sk profilering, tex dans- eller idrottsklasser. Förslag som alla leder till att urholka idén om en skola för alla. För varje sortering, särskilt som kräver ett större engagemang av föräldrarna, ökar risken att olika samhällsgrupper går i olika skolor och segregationen mellan de som har och inte har ökar ännu mer. Kännetecknande är också att problemen ska lösas utanför klassrummet. Att allmän och särskild engelska försvunnit beror snarare på ökade krav på kunskaper i främmande språk än tankar på integration och att hjälpa eleverna i klassen.

Varför lyfter läroplanen fram de fyra perspektiven (historiskt, miljö, internationellt samt etiskt)? Jag tycker att ett etniskt och rättviseperspektiv är minst lika viktigt. Rättvisan bör omfatta såväl nationell som internationell nivå. Även begreppet jämlikhet saknas. Kulturarvet kopplat till moral och etik har fått en framträdande roll i Lpo 94. Läroplanen bygger på en etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism, men vad betyder det för det mångkulturella Sverige? Vilka möjligheter finns för de som förutom den svenska kulturen också vill värna om sin ursprungliga?

Läroplanen är politikernas redskap att styra lärandet och därmed lärarnas roll, men många vill inte bli styrda. Långt efter att jag skrivit klart denna debattartikel ekar frågan: Är det en helt annan läroplan än den officiella som genomförs på många håll idag? I stället för att bara hela tiden producera visioner som aldrig genomförs måste vi formulera dokument för att stegvis föra verkligheten närmare visionen. Ansvaret ligger på kommunerna. I Norrköping har kommunen antagit en bra och brett förankrad vision av morgondagens lärande, men jag vet inget som talar för att just det dokumentet inte ska gå samma väg som sina föregångare, dvs till arkivet. Hur ser det ut i din kommun?

Frågeställningen om kopplingen mellan vision och verklighet gäller förmodligen alla politiska områden. Visioner behövs och ska inte beskriva verkligheten, men kan vi genomföra visionen? De grundläggande idealen om den aktive eleven som en demokratisk samhällsmedborgare med stöd av sina föräldrar har funnits i alla läroplaner, men hur långt har vi kommit med kritiskt tänkande, elev- och föräldrainflytande?

Klas Corbelius, Norrköpings socialdemokratiska studentklubb

Boktips:
Englund, Tomas, Utbildningspolitiskt systemskifte, (1996)
Hartman, Sven G, Lärares kunskaper. Traditioner och idéer i svensk undervisningshistoria, (1995)
Ljunghill, Lena Fejan, En skola för alla - vad blev det av visionerna?, (1995)