Klas hemsida

Mina insändare a. arbete

Skriven: 1998 Publicerad i: NT, Folkbladet
Varför är mer än 12 procent arbetslösa?

Den totala arbetslösheten i Sverige är 12,6 procent. Lägre tillväxt, högre arbetslöshet, nedlagda industrier och sämre ekonomi har drabbat de flesta västländer. Att sänka arbetslösheten anses vara nyckeln till en framgångrik ekonomi och många idéer har provats. I takt med att resultaten uteblivit har desperationen ökat. Några som har lyckats sänka arbetslösheten är Norge, USA och Nya Zeeland. Norge har olja, USA har ökat lönespridningarna och tillåter vilka skitjobb som helst, i Nya Zeeland har antalet jobb blivit fler på bekostnad av sänkta löner och minskad trygghet. Vill vi sänka arbetslösheten till vilket pris som helst? I början av industrialismen fanns det jobb till alla, men jobben var farliga, lönen låg, arbetstiden lång och arbetarna hade inget inflytande. Ska vi ge upp alla förbättringar i arbetslagstifteningen för att få jobb?

För att lösa problemet med hög arbetslöshet måste vi titta på grundproblemet. Varför är arbetslösheten hög? Jag tror att de främsta förklaringarna är att vi har blivit duktigare och att dagens arbetsliv ställer betydligt högre krav på människorna. Med nuvarande teknik och kunskap behöver vi inte arbeta lika mycket som tidigare under århundradet. Det är många tråkiga rutinjobb som har försvunnit och det bör vi vara glada över. Med anledning av de allt högre kraven på kunskap känns det rätt att satsa på fler högskoleplatser. Samtidigt känns det fel att rusta ner grundskolan. Det är en katastrof och ett stort misslyckande för hela skolväsendet när var femte elev som går ut nian inte kan läsa, räkna och skriva ordentligt. Det måste finnas en plats också för de som inte orkar eller kan läsa fyra år på universitetet.

Flera gånger under 1900-talet har vi sänkt arbetslösheten. Det har skett genom lagstadgad arbetsvecka och längre semester. Nu är det dags igen. Även om det inte betyder att alla får jobb så får en del det och alla berörda mår bättre. Det är till exempel under arbetsdagens sista timmar som flest olyckor inträffar. Mitt förslag är att kombinera sänkt arbetstid med kompetensutveckling.

Sänk arbetstiden till sju timmar per dag och 35 timmar per vecka. Av den tiden bör fem timmar per vecka användas till utbildning. En lämplig fördelning är att hälften av tiden används till studier relaterade till arbetet, medan resten används till andra studier. Det kan exempelvis vara ämnen som är relaterade till tidigare yrkesstudier, arbetsmarknad, fackliga rättigheter, demokrati, politik, juridik, språk eller samtliga skolämnen till och med gymnasiekompetens. Studierna kan bedrivas som föreläsningar, verkstäder, studiecirklar, praktik eller liknande.

Fördelarna med förslaget är:
1. fler får jobb
2. minskad stress + mer fritid = ökad livskvalitet
3. alla får del av kompetensutvecklingen

Ett problem med en arbetstidsförkortning är kostnaden. Det är önskvärt och rimligt att företagen betalar större delen. De flesta har genom effektiviseringarna tjänat massor av pengar. Två andra problem som måste lösas är dels risken för att de stora företagen flyttar utomlands, dels blir det svårt för många små företag att klara en sådan kostnad. För att undvika det första problemet bör detta ske på internationell nivå. EU kan fungera, men det vore bra att få med så många länder som möjligt på förslaget. Det kan dock bli svårt och slår också orättvist mot u-länderna. Vad gäller det andra problemet bör de företag som har håvat in större delen av vinsterna också stå för större delen av kostnaden. Småföretagen kan även samarbeta med varandra i grupper och på så sett kunna erbjuda sina anställda kompetensutveckling.

Problemet med hög arbetslöshet är inget nytt. Skillnaderna mot tidigare är att vi totalt sett hela tiden blir rikare och att nationalstaten på fler och fler områden har spelat ut sin roll. Det är dock inga problem utan möjligheter! Låt oss använda dem.

Klas Corbelius, SSU Norrköping

Skriven: augusti 97 Publicerad i: NT
Vi har råd att arbeta mindre till samma lön

Svar till nn, NT 14/8. Du kritiserar mitt förslag att minska arbetstiden till sju timmar per dag, inklusive en timme studier, utan att sänka lönen. Jag tycker att förslaget ska genomföras utan lönesänkningar därför att företagen producerar mer med färre anställda. Vi har utvecklat tekniken så mycket att vi nu inte behöver arbeta lika mycket. Ett exempel är att för tio år sedan tog det över tre timmar att tillverka en mobiltelefon. Idag tar det mindre än sju minuter. Många företag har tjänat mycket pengar på teknikutvecklingen och det minskade behovet av arbetskraft. Vinsterna har gått till ägarna. Nu tycker jag det är dags att också löntagarna får sin del.

Dessutom tror jag inte att vi kommer att producera mycket mindre, om vi sänker arbetstiden. Det är till exempel under arbetets två sista timmar som de flesta olyckorna inträffar. Vi skulle också arbeta effektivare och inte bli lika trötta, om vi bara jobbade sex timmar. Det här är anledningen till att en arbetstidsförkortning främst är en välfärdsreform och inte lösningen på den höga arbetslösheten, även om det säkert kommer att ge en del jobb. För att ge ännu fler jobb krävs också en ökad satsning på utbildning.

Vad gäller dina krav på sänkningar av skatter och avgifter anser jag och Affärsvärlden (maj 1997) att Sverige redan idag har ett bra företagsklimat. Vissa förbättringar kan säkert göras, men i stort bör vi vara nöjda. Tidningen slår, efter en genomgång av konsekvenserna av de diskussioner om flytt som vissa storföretag tagit upp, fast att "Svenska storföretag behöver inte utreda om det lönar sig att flytta. Ett snabbt överslag visar att en flytt inte skulle gagna aktieägarna."

Klas Corbelius, SSU Norrköping

Skriven: augusti 97 Publicerad i: NT
Utbildning handlar om att få ett bättre arbete

Svar till nn, NT 21/8. Ditt inlägg präglas av tron att enda anledningen till att utbilda sig är högre lön. Du har rätt i att lönen inte är oväsentlig, men för mig handlar det också om att få andra och mer stimulerande arbetsuppgifter samt ett ökat ansvar. Jag tror inte att alla vill städa, göra enkla kontorsuppgifter eller löda kretskort hela sitt verksamma yrkesliv. Människor vill tjäna mer pengar, men också ha ett roligare och mer omväxlande arbete.

Cirka 55-60 procent av inkomsten går till skatt, men är det fel att betala vård, omsorg och skola via skattsedeln? Är det fel att bidra till ett socialt skyddsnät för alla? Skatten betalar kostnader som annars skulle behöva finansieras privat. Den som är rik, ensamstående och frisk skulle tjäna på en sådan modell, men knappast den genomsnittliga barnfamiljen och definitivt inte den som blir arbetslös eller långtidssjuk. Idag betalar vi 200 kronor för ett besök på lasarettet. Om det skulle vara privatfinansierat törs jag inte tänka på vad en ögonoperation, ett brutet ben eller en organtransplantation skulle kosta. Jag törs heller inte tänka på de grupper som skulle ställas utanför. De som skulle behöva gå i de sämsta skolorna och besöka de sämsta läkarna. Slutresultatet blir också negativt för företagsklimatet. Sjuk och dåligt utbildad arbetskraft ökar inte konkurenskraften...

Mitt första inlägg handlade dock inte om skattepolitik utan om hur vi kan kombinera förkortad arbetstid med en satsning på kompetensutveckling och vidareutbildning. Förslaget skulle ge fler jobb, färre arbetsskador, ökad livskvalitet och allas möjlighet till roligare arbetsuppgifter och ökad kunskap om samhället. Jag konstaterade också att det finns en del problem med att genomföra förslaget. En arbetstidsförkortning bör helst ske på internationell nivå. En överenskommelse om att inte underbjuda varandra i form av skattelättnader för att locka till sig företag, skulle alla tjäna på i det långa loppet.

Trots att det åren 1991-93 försvann 250 000 jobb i den svenska industrin tror jag att industrin, om än i mindre omfattning, kommer att finnas kvar ett bra tag till. Hur vi ska minska den höga arbetslösheten handlar dock om andra branscher, exempelvis miljöområdet och IT-sektorn.

Klas Corbelius, SSU Norrköping

Skriven: juli 98 Publicerad i: AIP, NT, refererad i MT
Aldrig mer räcker en lösning för att fixa jobben

Min generation, 70-talisterna, kallas ibland för generation smurf. Vi jobbar sällan från klockan 8.00 till 16.00, måndag till fredag eller en lång tid på samma arbetsplats, som våra föräldrar gjorde. Nej, vi är antingen arbetslösa eller jobbar i en kunskapsintensiv bransch där vi också har vårt intresse, varför vi inte protesterar när arbetsdagen överstiger 12 timmar, liksom den gjorde i slutet av förra seklet. Själv är jag valombudsman för SSU och vet vad det innebär för arbetstiden att älska sitt jobb, men kärnfrågan är: Vilken roll kommer en arbetstidsförkortning att spela och är den överhuvudtaget genomförbar?

Jag är av många skäl för en generellt kortare arbetstid. De tre starkaste skälen är:
1) Av rättvisa, varför ska några jobba ihjäl sig, några längta efter heltid (ofta kvinnor) medan andra känner sig misslyckade för att de inte har ett jobb?
2) Vi behöver inte jobba lika mycket längre då vi producerar mer på kortare tid.
3) De flesta olyckorna sker dagens sista två timmar.

Gnugga geniknölarna för arbetstiden måste sänkas, men hur? Inom de kvarvarande industrijobben har man redan börjat. En variant är konjunkturanpassad arbetstid, det vill säga när företaget har mycket att göra blir det mycket övertid som kompenseras med ledighet när företagets orderstock är liten. Båda tjänar på bytet, men villkoren är företagets som enväldigt bestämmer när arbetarna ska anpassa sin arbetstid efter kapitalets krav.

Inom den gemensamma sektorn går det troligen hyfsat bra att sänka arbetstiden. Här är det kanske som mest angeläget då många, främst kvinnor som har deltid då kan erbjudas heltid. Det stora strulet är när vi kommer till tjänstesektorn, där allt fler jobbar och där de flesta arbetsplatser är små, arbetstakten skiftande och anställningsformerna många. Hur begränsar man arbetstiden till sex timmar, fem dagar i veckan för den ensamme entreprenören som sliter sitt hår för att få fart på sin livsdröm - det egna företaget? Många av dessa är för övrigt sossar. Det är inte moderaternas politik som ger dem tillgång till riskkapital, bra utbildning och justa försäkringar.

Beskrivningen visar ett stort problem med arbetsmarknadspolitiken. Ofta är det storskaliga lösningar som byggprojekt och kunskapslyft som regeringen föreslår. Inget fel i det, men det förväntningarna är ofta alldeles för höga. Vi kommer förmodligen inte att få uppleva den tid då en enda lösning räcker. Det handlar istället om de många lösningarna och de små stegen. Just därför är kunskapslyftet genialt. Det stärker stegvis självförtroendet för människor med liten utbildning i ryggsäcken. Poängen är just de små stegen som alternativ till universitet och högskola - vilka känns fjärran från den som bara har läst på grundskolan och det för mer än 20 år sedan.

Klas Corbelius, SSU Norrköping

Skriven: juli 98 Pubicerad i: Tvärdrag
Hur skapar vi ett gott arbete när flertalet är sin egen chef?

I 100 år har LO organiserat en stor del av landets arbetare, men överlever LO de förändringar av arbetsmarknaden som är på gång? Det talas mycket om vilka branscher (IT, service och underhållning) som förväntas bli framgångsrika, men hur kommer vi att arbeta och vad innebär det för maktförhållandena mellan arbetare, chef och fackförbund? Forskare och trender pekar på att fast anställning blir allt ovanligare. 1997 hade hela 57 procent av kvinnorna och 39 procent av männen i åldern 16-24 år tidsbegränsad anställning. Totalt sett är det dock bara 17 respektive 12 procent, men trenden
är en ökning. Inom några decennier kan tillfälliga projekt vara den dominerande arbetsformen.

”Det är som att ha ett unikt recept och köpa ingredienserna när de behövs.” Kjell A Nordström, forskare på handelshögskolan i Stockholm om flexibelt anställda. Projekten varierar i längd och kan löpa parallellt med andra, kanske har du upp till fem olika projekt samtidigt, inom tre branscher. Kunskaperna är breda, där helhetssyn och social kompetens värderas högt. Lärandet är livslångt, varför skillnaden mellan arbete och utbildning har tunnats ut, vilket även gränsen mellan arbete, hem och fritid har. Lönesättningen är individuell och många jobbar för sig själva (1996 fanns det 385 000 enmansföretag - fyra gånger fler än 1974). Därmed bestäms lönen av hur väl du lyckas. Dagarna blir ofta långa, det gäller att tjäna så mycket pengar som möjligt. Måttet på utfört arbete blir således inte åtta timmar utan att uppnå olika mål. Hur lång tid det tagit är ointressant. Det är betalningen vid leveransen som räknas.

Enligt en enkätundersökning bland 600 svenska IT/media företag har färre än 20% av företagen kollektivavtal och enbart en tredjedel betalar ut övertidsersättning. I IT-branschen är arbetet redan individualiserat och lönen individuell, men måste tryggheten sättas ur spel och vem tjänar på det? Arbetsgivaren har stor makt, inte minst när arbetslösheten är hög. Få är med i facket och arbetsförhållandena påminner om 1800-talet. Konsultbasis är på vissa håll vanligare än anställning.

Visionen om det goda arbetet med frihet och trygghet för arbetaren får inte glömmas bort med hänvisning till en ny tid. Behoven av ett bra liv är lika stora som när arbetarrörelsen bildades för 100 år sedan, men verktygen annorlunda. Kanske är det ett särskilt fackförbund för enmansföretag som vi behöver? Kanske är det lösare nätverk av företagare med gemensamma kollektivavtal? I enmansföretagen är du din egen chef, men ger det automatiskt frihet? Du måste tjäna tillräckligt med pengar för att överleva och är beroende av konkurrenter, kunder, myndigheter med mera för att lyckas. Är det frihet att vara egenföretagare på en helt avreglerad marknad där en starkare konkurrent kan lura dig hur som helst? Är det frihet att arbeta 70 timmar i veckan för småpengar?

Vad gör LO idag? Deras arbete utgår traditionellt från klubbar på arbetsplatserna, den formen är redan idag omöjlig på många håll, men om det inte ens går att samla människor i samma bransch, hur organiserar man då? Om facket inte deltar vid löneförhandlingen eller förbättrar miljön på arbetsplatsen får de svårt att motivera medlemskap, få går med och makten förskjuts till arbetsgivaren eller de stora företagen

Allt detta ställer större krav på staten. Behovet av ett ekonomiskt skyddsnät att falla i när drömmarna spricker och pengarna inte räcker ens till det nödvändigaste kommer att öka. Rättvis fördelning måste även i en tid av privata livsprojekt vara politikens viktigaste princip. Om "vårt eget fackförbund" LO försvinner som politisk kraft förlorar socialdemokratin ett avgörande stöd och skulle i dagens läge inte klara av att vinna ett riksdagsval. Partiet skulle på längre sikt få ännu större problem med ekonomi och medlemsrekrytering.

En bred och nytänkande diskussion om hur arbetare kan kämpa för sina intressen (rättvis lön, inflytande, hälsosam arbetsplats med mera) också i framtiden måste sätta ordentlig fart, inte bara på partistyrelsen och LO-borgen. Hur arbetare ska kunna ha ett starkt inflytande när arbetet blir mer individuellt är en central maktfråga så länge arbetet fortfarande är avgörande för vår försörjning och upptar en väsentlig del av dygnet.

Klas Corbelius, SSU Norrköping

Skriven: juli 98 Publicerad i: ej publicerad
Kortare arbetstid handlar om välfärd

Arbetstidsförkortning handlar inte om att jobben tagit slut. Tvärtom, har 40 000 fler människor fått jobb, samtidigt som 30 000 färre deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder jämfört med förra året. Välfärd handlar om att ha ett bra liv. Vi arbetar inte främst för arbetets skull utan för att kunna leva, det vill säga ha råd med hus, semester, familj, känna tillhörighet med sina jobbarkompisar och ha en identitet. Nu när den privata sektorn producerar mer på kortare tid har vi möjlighet att sänka arbetstiden. Det är inte enkelt och måste ske på många olika sätt.

Regeringen föreslår inte nya lagar för att klara jobben utan en mängd åtgärder som resursarbete, generationsväxling, praktik i hela världen, IT-utbildning inom den offentliga sektorn, särskilt stöd för arbetshandikappade, fler högskole- och universitetsplatser samt kunskapslyftet. Det handlar om de många, men små stegen. Just därför är kunskapslyftet genialt. Det stärker stegvis självförtroendet för människor med liten utbildning i ryggsäcken.

Arbetsmarknadspolitiken kräver nytänkande, det räcker inte att skrika sänkta skatter och avregleringar. Hur låga löner och hur dålig arbetsmiljö ska vi acceptera? I USA finns det gott om jobb, en del har tre stycken, men pengarna räcker knappt ändå. Vi socialdemokrater vill ha både arbete och trygghet.

Klas Corbelius, SSU Gnista

Skriven: januari 99 Publicerad i: Libertas, sapnet & Qvo vadis
Finns arbetarklassen kvar?

Hör du till dem som inte tycker att det finns någon arbetarklass längre? De grovhandade och sunt förnuftiga industriarbetare
med sina fattiga men rätt hjärtliga familjeförhållanden som solidariskt håller ihop mot överklassen tillhör historien. Idag finns den
riktiga motsättningen mellan dem som har jobb och bor hyfsat och dem som inte har det, eller? Vad bestämmer egentligen en
klass?

Den franske sociologen Pierre Bourdieu anser att klass inte bara avgörs "av sin postition - fastställd genom kriterier som yrke,
inkomst, utbildningsnivå - inom produktionsförhållandena. Den definieras också av en bestämde könsfördelning, en bestämd
fördelning i det geografiska rummet (som aldrig är socialt neutralt) och av en hel mängd kompletterande karaktäristika",
exempelvis etnisk- och könstillhörighet.

Göran Greiders defintion av arbetarklassen bygger på tre maktinstrument som arbetarklassen saknar:
1. ägande av kapital
2. Beslutanderätt över användningen av produktionsmedlen
3. rätt att bestämma över och kontrollera andras arbetskraft
Enligt denna defintion är 57% av de yrkesverksamma svenskarna arbetare. Inom denna intressesfär befinner sig sannolikt också
många småföretagare, som ofta arbetar under otrygga förhållanden och med oregelbundna arbetstider.

Sociologerna Göran Ahrne och Ohlin-Wright talar om en utvidgad arbetarklass bestående av LOs medlemmar samt de lägre
tjänstemännen. I Finland lever tjänstemän i genomsnitt 7 år längre än arbeterarna. I Sverige publiceras ej någon sådan statistik.

Varför är det intressant att prata om klasser? Genom klassbegreppet blir det lättare att genomskåda ett förtryck samt mobilisera
människor att göra något åt det. Till skillnad mot den utsatta tredjedelen i ett tvåtredjedelssamhället tillhör en arbetarklass enligt
Greiders eller Ahrne/Ohlin-Wrights definitioner majoriteten. Arbetarna har inte den ekonomiska makten, men kan genom att
utgöra en majoritet utöva politisk makt.

Om man som Niklas Nordström ser ungdomar som mest utsatta, måste satsningar på dem ställas mot satsningar på andra
grupper. Som utsatt ungdom har du dock mycket gemensamt även med utsatta pensionärer eller arbetslösa. Förtrycket är inte
individuell fråga utan delas av många andra, andra arbetare som förvisso kan vara invandrarkvinnor eller arbetslösa män. De här
grupperna har det gemensamt att de har mindre pengar än andra. Därmed är de i större behov av en offentlig välfärd och stöd
såsom bostadsbidrag, barnbidrag och a-kassa. De röstar i lägre utsträckning i allmänna val och mår sämre. De har större behov
av utbildning än andra för att få jobb eller högre inkomster för att möjliggöra ett bättre liv. Sammanfattningsvis ser vi med
klassbegreppet att det finns en majoritet som tjänar på att gå samman och kämpa för gemensamma intressen.

Klas Corbelius, Norrköpings socialdemokratiska studentklubb